Vi mister ännu en vän

Det tar bara några minuter för oss att köra till stranden Las Vistas från vårt hem och vi åker ofta ner för att promenera på stranden och sedan bada i det underbart välgörande och svalkande vattnet. ”Jag tycker inte om att simma i det här salta vattnet för rumpan flyter hela tiden upp till ytan”, klagade min svärmor. Vintertid är vattnet förhållandevis kallt och det är inte lika skönt att bada – tycker vi som bor här året om.

”Vinter, kallar ni det här vinter?” undrar våra turistande släktingar som kommer från minusgrader till våra värmegrader som endast går under nollstrecket vintertid uppe på Teide.

I mataffären kommenterar vi att ”det är kallt, vi fryser”, då temperaturen sjunker under tjugo grader och det blåser snålt.

”Ni kan väl inte frysa, ni som kommer från Norden, ni är ju vana vid kyla!” säger kanarierna förvånat.

Då strecket på termometern kryper ner mot femton grader – och längre ner, vilket det lätt gör om vinternätterna - har vi också femton grader inomhus. Dubbla eller tredubbla fönster, central-värme och värmeelement i alla rum känner öborna inte till. I Norden fryser vi inte inomhus, här kan vi göra det. Men då vi förklarar detta för kanarierna ser de skeptiska ut.

Då mamma kom till Tenerife i september 2003 tog vi för vana att åka ner till badstranden ett par gånger i veckan. Temperaturen låg dag och natt på över trettio grader och det var helt underbart att kasta sig i vattnet – som visserligen också låg ganska nära trettiostrecket, men det svalkade ändå lite.

En sådan dag parkerade Kjell på en av- och pålastningsplats i ena ändan av stranden. ”Det kommer inga poliser nu”, påstod han bestämt, trots mina försynta protester. Efter en skön timme beslöt vi åka hem. Vi hade då hamnat långt ifrån bilen, så mamma och jag gick den korta sträckan upp till gatan där vi ställde oss att vänta på Kjell, som skulle hämta bilen och plocka upp oss. Vi var båda iklädda våta baddräkter med en badhandduk virad om midjan. Kjell var iklädd endast badbyxor.

Vi väntade och väntade och ingen Kjell kom. Jag blev tvungen att inse att polisen hade bärgat bort bilen, hur motbjudande tanken än var. Vi vandrade iväg till en liten närbelägen supermarket, som ägs av bekanta till oss, och där satte vi oss vid ett bord intill gatan och väntade på att Kjell skulle uppenbara sig, för han var tvungen att passera affären. Mycket riktigt, en stund senare kom Kjell gående förbi och jag ropade på honom.

”Där är ni”, sa Kjell, ”polisen har tagit bilen men jag har fått låna pengar av Skandi’s barkille, - den nye ägaren och hans anställda tog alltid väl hand om oss så länge baren ännu var öppen - så nu tar vi en taxi hem och hämtar mitt körkort och min ”residencia”, så vi får ut bilen.”

”Men snälla Kjell, vi kan inte hämta ditt körkort och din residencia. Vi kommer inte in för nycklarna hem ligger i bilen!” utbrast jag. Kjell blev lång i ansiktet.

Vi var utstängda och utan bil, iklädda endast våta badkläder.

”Jaha, det enda vi kan göra då är att ta en taxi till upphämtningsplatsen för bilar och hoppas på det bästa”, sa Kjell resignerat.

Taxichauffören lyfte inte ens på ögonbrynen då vi klev in i bilen. Jag berättade vad som hänt för honom och han körde oss till upphämtningsplatsen. Med hjärtat i halsgropen steg vi in i polisens kontor. – Vi hade bett taxichauffören vänta utanför för säkerhets skull.

Jag gjorde mej liten och hjälplös och ödmjuk och ångerfull när jag förklarade för polisen hur illa utsatta vi var. Det ryckte lite i hans mungipor då han nådigt lät oss få ta bilen efter att ha betalt bärgning och böter. Taxichauffören fick rikligt med dricks.

Efter den gången parkerar Kjell aldrig mera på olaglig plats.

Då vi senare roat berättade detta för vår vän och advokat, Juan Antonio, sa han att polisen inte hade haft rätt att bärga bort bilen, för Kjell hade anlänt precis då bilen skulle dras upp på flaket och Kjell hade meddelat att han var villig att betala böterna. I ett sådant fall måste polisen lämna över bilen till ägaren.

”Men det är typiskt”, sa Juan Antonio, ”poliserna tycker att de kan göra vad som helst med de dumma turisterna som inte känner till de spanska lagarna - eller också är det så att de dumma poliserna inte känner till lagarna!"

En annan gång då vi hade promenerat på stranden och badat i havet och njutit träffade vi Clive, en kultiverad lång och sympatisk förtidspensionerad engelsman som besöker Los Cristianos flera gånger om året och som alltid trivdes i vår bar. Clive alternerade mellan Skandi’s bar och de två irländska barerna som drevs av Eddie och Bobbie och Sean och Elisabeth i samma kvarter. Han saknade alla sina tre favoritkrogar.

Den här gången, på stranden, hade han en tråkig nyhet.

Några år efter att vi köpt radhuset i El Morro, köpte också irländarna Eddie och Bobbie ett radhus i samma område. Fastän vi inte var nära vänner, brukade vi alltid prata bort en stund med varandra då vi sågs och minnas våra händelserika år som krögare. Eddie hade ofta haft besök av skandinaver i sin bar och han brukade muntert hälsa på oss med en lång mening på ett språk som i hans öron lät som svenska men som inte var annat än rotvälska. Han gillade skandinaver - och skandinaverna gillar irländska barer - men han var inte lika förtjust i engelsmän. Han upplevde samma problem med dem som vi med våra landsmän: ”Hej, är det du som är Kjell?” frågade kunden. Efter Kjells jakande svar fortsatte han glatt: ”Jag är också svensk, vad bjuder du på?”

Eddie sa med glimten i ögat: ”Jag tar alltid mera betalt då jag blir uppmanad att bjuda och så säger jag att kunden har fått specialpris. Det har han ju fått!”

Eddie och Bobbie hade sålt sin bar strax efter att vi sålde Skandi’s. Bobbie hade haft problem med sin hälsa en längre tid. Hon fick bröstcancer, men den upptäcktes i ett tidigt skede och efter operation och strålbehandling på sjukhuset i Santa Cruz var hon frisk i flera år. Vi var bokmalar båda två och brukade låna böcker av och åt varandra. En sommardag 2003 promene-rade jag ner till Bobbie.

”Hello, Bobbie, jag vet att ni är på väg till Irland, så jag vill lämna tillbaka böckerna jag har fått låna”, sa jag glatt.

Hon brast i gråt: ”Vi hade redan bokat vår resa, men efter en rutinkontroll på sjukhuset fick jag order att inte resa. Dom har hittat en skugga på min ena lunga. Hon samlade sig och fortsatte lite lugnare: ”Dom tror inte att det är farligt, men jag måste in på undersökning.”

Hon lånade mej en hel hög med böcker, vilket gjorde att jag inte träffade henne på en längre tid. Vi hörde av bekanta att skuggan på lungan inte var cancer.

I november träffade Kjell Eddie i mataffären och fick höra att Bobbie var konvalescent efter en ryggoperation. En tumör hade opererats bort. Eddie bad Kjell hälsa mej att Bobbie inte hade någonting att läsa. Jag gick genast iväg med en plastpåse full av böcker. Bobbie satt i en stol med en korsett som hindrade ryggen från att böjas. Hon var svullen i ansiktet av mediciner, men i övrigt pigg och förhoppningsfull. Tumören hade opererats bort och läkarna hade sagt till Eddie att hon säkert kunde leva i tio år till. Innan jag gick min väg kom nya vänner på besök och medan de hälsade på Bobbie lånade Eddie mej nya böcker. Jag önskade Bobbie snabbt tillfrisknande, kysste henne på kinderna och gick tillbaka hem med plastpåsen med lånade böcker.

På stranden, i strålande solsken, intill det azurblåa havet som slickade sanden, där badarna stojade och stimmade, bland lyckligt lekande barn och deras föräldrar som gottade sig under sina parasoller, nedanför San Telmo där våra respektive barer, Kjells och min Skandi’s och Eddies och Bobbies Claddagh, hade befunnit sig, berättade Clive att Bobbie hade dött endast två veckor efter mitt besök, strax innan julhelgen. Plötsligt var solskenet inte längre så strålande och en stor sorg lade sig som ett moln över glädjen att finnas till.

Under min sista pratstund med Bobbie hade jag nämnt att min tid inte ville räcka till, för jag skrev om våra händelserika år som barägare på Tenerife.

”Va' skojigt, men då skriver du väl om oss också, så blir vi förevigade!” utropade Bobbie.

”Självklart”, sa jag, ”jag ska skriva om hur våra irländska vänner kom till vår skandinaviska bar för att få en äkta Irish Coffee!”