Folklore och traditioner på Tenerife        

Trots problemen och motgångarna som Kjell och jag stötte på som krögare var och fortsätter vi att vara djupt, som Tenerifeborna säger "enamorados de nuestra tierra", förälskade i Tenerife. Vulkantoppen, landskapen, havet, stillheten på landsbygden, harmonin utanför turistområdena, de gästvänliga invånarna - allt bidrar till att vi ser Tenerife som platsen på jorden där vi vill vara bosatta - åtminstone tills vidare. 

Vi har också lärt oss älska den kanariska folkkulturen som är mycket färggrann, livskraftig och omhuldad av invånarna. Både Kjell och jag är fascinerade av musiken, danserna och sederna på ön. Öborna låter dem inte falla i glömska. Unga, gamla och alla däremellan deltar. Traditionerna bibehålls tack vare de ofta förekommande religiösa festerna under året. Teveprogrammet ”Tenderete”, ett entimmes program med folkmusik som har visats i stort sett varje söndag på spansk teve i över trettiofem år är också ett bevis på folkmusikens popularitet.

Kanarierna låter aldrig ett tillfälle att fira gå förbi. ”Helgdag idag igen!” konstaterade vi ofta förtvivlat då affärerna var stängda på grund av att något helgon firades. Spontanitet, improvisation och en äkta och varm gemenskap präglar festerna som är öppna för alla och för det mesta försiggår på kyrkplatsen som finns i varje by, liten eller stor. De vackra folkdräkterna lyser upp torget, olika folkgrupper uppträder med sång och dans, det bjuds på typiska kanariska maträtter som gofioprodukter, mojo-såser, "pinchos", små grillspett, och den kanariska ”skrynkliga potatisen” - och naturligtvis gott vin från ön.

Det finns otaliga legender och anekdoter som hänger ihop med folkloretraditioner.

Spanjoren Antón Vallejo, som var illa ute i striden mot guanchekungen Bencomo på Tenerife, lovade sitt skyddshelgon, San Antonio Abad, att bygga ett kapell på stridsplatsen om han klarade livhanken. Det gjorde han och då lugnet var återställt på ön efter erövringen beordrade Vallejo uppförandet av ett primitivt kapell, som än i dag har kvar delar av sin ursprungliga form. Han lät hämta skyddshelgonfiguren, som är en av de första helgonfigurerna på Tenerife, till ön. En av de äldsta religiösa festerna är därför hyllningen till helgonet San Antonio Abad. Striden mellan guancherna och spanjorerna ägde rum år 1494 i La Matanza de Acentejo på norrsidan, där namnet La Matanza betyder massakern.

Efter en mässa till helgonets ära bärs figuren från sitt kapell i procession och vid processionens slut välsignar han de tusentals utställda kreaturen: hästar, nötkreatur, getter och andra djur. En pittoresk sed som inte har fallit i glömska under åren är då unga i giftasvuxen ålder drar i helgonets mantel och passerar tre gånger under bärstolen – då ska de under året i fråga träffa sin tillkommande.

Många orter firar sitt eget skyddshelgon med en ”Romería”, en vallfärd, med offergåvor i form av sång, musik, tal, blommor och frukter. Under en romería kör lastfordon som har tagits ur trafiken och omvandlats till rullande restauranger, ölstugor, ”hus” med pelargonkrukor vid ”fönstren” och klädstreck där underkläder hänger och vajar i vinden, där grillen på flaket ger ifrån sig läckra dofter och där de ombordvarande delar ut grillspett, potatis, hårdkokta ägg, sangría, lokalt vin och fatöl till de förbipasserande. Vagnarna åtföljs av spelande, sjungande och dansande folkloregrupper och de flesta invånarna, både åskådare och deltagare i romerían, är klädda i folkdräkter.

La Laguna är Tenerifes religiösa metropol. Den ena religösa festen följer på den andra och under hela september månad hyllas ”El Santísimo Cristo”, den allra heligaste Kristus, som också kallas den mörkhyade Kristus. Kristusfiguren tas ner från sitt silverkors och placeras på ett altarbord, så att de troende i tyst andakt kan kyssa hans fötter. Sägnen berättar att bilden av den korsfäste mörkhyade framträdde på ett primitivt träkors medan det putsades med löksaft av en nunna i Klostret Santa Clara i La Laguna, som har kvar det ursprungliga korset.

Gofio, rostat stenmalet mjöl, kanariernas – och tidigare guanchernas – basvara i matlagningen, har fått en prominent plats i kristusfestligheterna i La Laguna, som är den kommun som har de flesta kvarnarna. Gofion räddade livet på många kanarier under den svåra tiden på 1800-talet, då många såg sig nödsakade att lämna öarna – med gofio i bagaget. Guancherna brukade jorden med gethorn för att sedan så säden som, när den skördats, rostades och maldes i stenkvarnar. Gofio kom ursprungligen till öarna från Nordafrika. Det finmalda mjölet, som kanarierna för det mesta äter blandat med mjölk eller i soppor, mals av olika sädesslag eller majs. Gofio är hälsosamt och näringsrikt.

Jag blandar gofio i mjölet då jag bakar mina mycket uppskattade frukostbullar.

Den 13 november firas ”La fuga de San Diego”, San Diegos rymning, i La Laguna.  Klostret San Diego grundades av Juan de Ayala på 1600-talet, som testamenterade det åt de barfota San Diego-franciscanermunkarna. Efter hans död upprestes en staty till hans ära. Enligt traditionen lämnade skolungdomarna i La Laguna denna dag skolan åt sitt öde och begav sig till klostret för att räkna knapparna på statydräkten vilket skulle göra att de klarade studierna. Men sedan elever vandaliserat klostret för ett antal år sedan stängdes det för allmänheten. Skolung-domarna lämnar fortfarande skolan denna dag, men de beger sig ut i naturen och till busshållplatser där de kastar ägg på skolbussarna.

Tenerifes och hela arkipelagens skyddshelgon är den mörkhyade ”Virgen de Candelaria”, som firas i februari och augusti. Candelaria är helgonbildsnamnet på jungfru Maria. I augusti vallfärdar tusentals till kyrkan i Candelaria på Tenerife för att delta i festligheterna.

Omkring 1320 hittades jungfrubilden uppsköljd på en strand i Güímar, som då hette Chimisay. Guanchekungen Acaymo placerade figuren i en grotta där den tillbads. Guanchen Antón, som omvänts till kristendomen, lät föra den till en annan grotta där de katolska erövrarna hittade den år 1496, då den första mässan hölls. Senare byggdes kapell och enklare kyrkor dit figuren flyttades. Under en storm försvann den ursprungliga jungfrufiguren för alltid och har ersatts av en ny.

Den nuvarande vackra katedralen invigdes högtidligt 1959.

Under de år Kjell och jag hade baren var vi så fullt upptagna – eller så trötta - att vi sällan hade möjlighet att sätta oss in i övärldens angelägenheter; vare sig politiska, sociala, samhälleliga, religiösa eller traditionella. Då vi kunde, tog vi bilen och körde runt ön, ofta med släktingar eller vänner som inte besökt Tenerife tidigare. I juni under vårt tredje år på ön fick vi besök av våra kulturintresserade vänner och före detta grannar på Djurö, Agneta och Urban, som bodde hos oss en vecka i El Morro.

På vår lediga dag körde vi upp till Teide och vidare därifrån till Garachico på norrsidan, där vi åt lunch. På vägen hem passerade vi en liten by, San Juan, där en folklorefest pågick på kyrkplatsen. Det var midsommartid och byn firade sitt helgon, San Juan, Johannes Döparen. Vi stannade bilen, steg ur och närmade oss försiktigt. Vi visste inte om vi var välkomna, för den lilla kyrkplatsen var fullsatt av bybor och på scenen stod en stor folkloregrupp som spelade och sjöng de vackra folklorevisorna; medryckande isas, vemodiga folías, sorgsna malagueñas, glada saltonas y seguidillas, och en dansgrupp följde musiken. Stämningen var oerhört fin. Vi var de enda utlänningarna, men vi kände oss välkomna. Det var en oförglömlig resa, inte bara för våra vänner, utan lika mycket för Kjell och mej.

De många stränginstrumenten, gitarrer, mandoliner, den kanariska miniatyrgitarren timple, och andra sällsamma instrument – klapprande snäckor, till exempel - bildar tillsammans med sångarna, och bland dem solisterna med sina klara drillar, en musikform som är oefterhärmlig. Den lilla övärlden har otroligt många fina sångare. Sedan finns naturligtvis de som sjunger hellre än bra... Instrumentalisterna, majoriteten manliga, utgör också en bakgrundskör som med sina djupa röster minner om vågorna som mullrande rullar in mot stranden, medan de manliga och kvinnliga solisternas röster lösgör sig som smäckra måsar från vågorna och stiger i höjden likt landskapets branta klippor och faller likt de djupa ravinerna. Kanarierna lever intensivt med i musiken: under den tragiska "malagueñan" fylls många äldre åhörares ögon av tårar. Den handlar oftast om en mor eller ett barn som har dött eller håller på att dö.

Ett år bjöds Kjell och jag till en folkfest i San Lázaro i La Laguna av Pepe, killen som levererade ölet San Miguel till baren. Många folkgrupper uppträdde med musik och dans och invånarna bjöd på mat som de hade med sig. Stämningen var återigen helt underbar. "Vet ni vad det här är?" undrade Pepe. Det såg ut som ett ägg. "Det är ett hårdkokt ägg och en specialitet under våra festligheter!" fortsatte han stolt och vi åt snällt.  Sedan bjöd han upp mej till dans. Första och enda gången jag har dansat folkdans.

Alla är naturligtvis inte lika förtjusta i den kanariska folkmusiken. En av Kjells vänner sedan många år, som turistade för ett antal år sedan på ön i en vecka, följde med oss till byn Adeje på sydsidan där en folkfest pågick på kyrkplatsen. Vi tyckte det var underbart att få visa honom någonting unikt. Han lyssnade på ett par sånger och konstaterade: ”Ja, det här är ju ingenting man vill gå ”backstage” för.”

Vi kände oss snopna.