Tillökning i familjen

Vi hade ett livligt hundliv så länge Liisa och Peter bodde endast några tiotal meter från vårt hem. För ett par år sedan sålde de sin lägenhet och flyttade några kilometer längre bort. Då de ännu var våra grannar kom de ofta och hälsade på med sina hundar, som enligt Liisa blev tokiga av iver så snart hon nämnde orden Ludde och Gurra. Mattorna flög som i tusen och en natt då vi hade besök av Nelli och Lulu, feminina varianter av våra macho-hundar. Lulu, kelig och läraktig som Gurra och Nelli, pigg och egensinnig som Ludde.

En morgon ringde Liisa mej, helt olycklig.

”Lena, jag vet inte vad jag ska göra, då jag gick morgonpromenaden med hundarna hittade jag en liten tik med sina fem små valpar vid vägkanten här i närheten, utan mat, utan vatten. Kan du komma? Peter och jag väntar här.” Hon beskrev platsen som låg ett par hundra meter från vårt hem.

Jag promenerade ner till platsen där hundarna befann sig. Den vita men väldigt smutsiga tiken var alldeles ifrån sig. Hon försökte hålla koll på sina fem valpar som stapplade omkring på ostadiga ben bland stenarna, samtidigt som hon ynkligt gnällande sprang tvärs över vägen till andra sidan, som slutade i ett djupt dike, nästan helt övertäckt av täta bouganvillabuskar. Jag tittade med sorg i hjärtat på den ömkliga tikmamman, samtidigt som jag hörde ett svagt ljud från diket.

”Jag undrar om det finns en valp till som ligger i diket, det hörs ett gny därifrån”, sa jag till Liisa.

Peter klättrade försiktigt ner i diket och mycket riktigt, där låg en valp som hade fallit över kanten ner på en liten avsats. Den var oskadd och Peter lyfte upp den.

Där hade vi nu en tikmamma och sex valpar. Mamman lugnade genast ner sig när den sjätte valpen var i säkerhet och efter att ha ätit och druckit av maten och vattnet jag hade med mej såg hon lite piggare ut, men hon var fruktansvärt trött och hade knappt någon mjölk till sina små. Vad skulle vi göra? Vi förbannade de hjärtlösa människorna som hade lämnat oskyldiga djur åt sitt öde.

”Vi får försöka få in dem på K9, hundkenneln för övergivna hundar”, sa jag.

”Vi har ingen bil”, konstaterade Peter, som hade lämnat sin bil i Finland.

”Det går nog bra att ta Kjells bil”, sa jag. Kjell var upptagen i sin studio.

Vi gick upp till vårt hus, plockade med oss en låda för valparna och med Peter vid ratten körde vi tillbaka ner till hundarna, som lyckligtvis inte hade blivit påkörda av någon bil under tiden. Tikmamman såg nervös och orolig ut då vi placerade valparna i lådan och lyfte in dem i bilen, men då vi hjälpte henne upp kollade hon förnöjt valpantalet i lådan och lade sig tillrätta intill sina små.

På porten till K9 hängde en skylt med orden ”Kenneln är fullbelagd, om du lämnar hundar utanför porten måste vi avliva dem”. Det lät inte bra.

Det var helgdag, men en ung kvinna kom emot oss då vi steg in genom den olåsta porten. Bakom henne skällde hundarna i burarna ursinnigt.

”Snälla, kan ni hjälpa oss? Jag har redan två hundar och mina vänner här har också två hundar, så vi har ingen möjlighet att ta hand om en tikmamma med sina sex små valpar som någon har övergivit vid vägkanten”, sa jag.

Hon tittade på mej och svarade lugnt: ”Vi kan ta dem! Vi har en dam som tar emot valpar med sina mammor och ser till att de får bra hem.”

Vilken lättnad!

Vi gick tillbaka till bilen och samlade ihop valparna, som nyfiket hade klättrat över den låga lådkanten, och lyfte in lådan på gården. Tikmamman blev på nytt orolig, men då hon fick nosa på sina små lugnade hon sig. Då vi skulle gå ville tiken följa med oss, så stort förtroende hade hon fått för oss under den korta stund vi hade tillbringat med henne och hennes valpar.

Vi tackade den unga kvinnan, som i sin tur tackade oss för att vi inte hade lämnat hundarna att dö en långsam svältdöd, eller krossade under bildäck. De skulle alla få det bra, lovade hon. Vi lämnade pengar till hundmat och så åkte vi lättade iväg.

Vi hade alla tre tårar i ögonen.

"Min" spanska dagstidning och två engelska tidningar publicerade min redogörelse för händelsen.

För ett par år sedan, ett halvår efter att Ludde hade dött, fick vi besök i trädgården av en tigerfärgad kattunge som med allt våld ville installera sig hos mamma som bor på nedre våningen. Mamma är kattmänniska och hade svårt att motstå kattungen som så liknade Ville-katten hon och pappa hade levt med i Finland i 16 år. Hon pratade med den och smekte den men hon släppte inte in den i huset. Hon sov med fönstret på glänt och en morgon vaknade hon av att katten snusade sött i hennes fotända och då hon slog upp ögonen gned den sig mot hennes ansikte medan den spann högljutt. Kjell tillverkade en ram med nät som han satte upp för fönstret för att hindra katten från att komma in och den flyttade snart till någon annan trädgård. Gurra såg till att den inte kände sig välkommen.

En kort tid därefter fick vi ett nytt kattbesök: en kattmamma med sina tre ungar. Om morgnarna höll de till i vår trädgård men försvann då vi - och Gurra - visade oss. Så småningom stannade endast en av kattungarna kvar, liten, svart-vit och mager som en skrika. Mamma klarade inte av att höra gråten och se revbenen sticka fram under skinnet, så hon gav den mat och pratade med den, vilket gjorde att den ansåg sig ha fått ett hem. Mamma hade mer än gärna behållit kattungen, för den var otroligt försigkommen och tillgiven, men vi hade en varelse i huset som inte var av samma åsikt: Gurra. Han jagade efter katten så stenarna yrde och om morgnarna promenerade han misstänksamt omkring med stålsvansen i rak linje med kroppen – normalt bildar den en stolt båge - och snusade och letade efter katten som höll sig på avstånd uppe på en mur, men så snart Gurra sprungit upp till övre våningen var den framme och jamade. Mamma insåg snart att det hade varit ett misstag att ge katten mat, men hon hade inte hjärta att låta den gå hungrig och jama. Vår räddare i nöden var K9. Vi ringde kenneln och undrade om de kunde ta emot kattungen, och eftersom det var en unge gick det bra. Vi åkte iväg med den och mamma lämnade över den tillsammans med en ansenlig summa pengar till mat.

Vi hade tårar i ögonen då vi åkte hem.

Efter Luddes död hade Kjell och jag ibland pratat om att skaffa en ny hund som sällskap åt Gurra men vi ville inte förhasta oss. Ansvaret är stort och Gurra redan nio år. Vad skulle han säga? Min mor hade ibland nämnt att det skulle vara trevligt med en liten hund som sällskap eftersom hon inte kan ha en katt.

Så en dag åkte vi ner till centrum i Los Cristianos för att köpa hundmat. Två små vita hundvalpar i var sin bur tittade nyfiket på kunderna. ”Vad kostar den där?” undrade jag förstrött och pekade på den ena. ”750 euro, men ta den andra i stället, den är billigare”, svarade expediten. ”Den andra” var en åtta månader gammal bichon maltes som ägaren inte hade kunnat ha kvar, utan hade gett den till försäljning. Det lilla vita nystanet slickade oss ursinnigt av lycka över att få lämna buren och hoppade och dansade omkring oss. ”Vad säger du, Kjell, skulle mamma tycka om den här?” undrade jag, helt bedårad. ”Vi tar den tycker jag”, svarade Kjell, lika bedårad. Så blev det. Vi skulle köpa hundmat och kom hem med hund. Mammas min då hon såg valpen i min famn var obetalbar.

Hennes liv har fått ett nytt innehåll och en ny mening. Det har också Gurras liv – till att börja med ett lite negativt innehåll, men idag har Gurra accepterat att bli dragen i stålsvansen, biten i fladderörat och jagad av ett jehu med en aldrig sinande energi. Topsi är idag en älskad medlem av familjen.

K9

Är en kennel för övergivna hundar och katter. Kenneln lever enbart på donationer och anordnar loppmarknader och andra evenemang för att få ihop medel att driva verksamheten. Deras mål är att hitta hem åt alla djur. Om djuren har mikrochip kan de återföras de till sina ägare, men de flesta är utan. K9 har funnits i många år på Tenerife och har flyttat från ställe till ställe i brist på en egen kennel. De har nu köpt en tomt där en ny kennel ska byggas som kan ta hand om 100 hundar. För ögonblicket får 70 hundar plats. Donationer är välkomna och kan enkelt ges via kennelns hemsida www.k9tenerife.com.

Idag, då jag "publicerar kapitlet", förde Kjell 15 kilo hundmat till K9, mat som inte dög åt våra kräsna hundar. K9 blev jättetacksamma över maten som var av ett märke som inte våra hundar brukar få och de förnäma nosarna vändes dag efter dag missnöjt åt annat håll då skålarna kom fram. Då Kjell anlände med maten hade flickan på K9 precis tagit emot en upphittad hund, kollade den och utropade: "Aha, jag vet vem du är, var är din mamma och pappa?" Hunden hade mikrochip och kunde återlämnas till sin oroliga familj.