Tenerife bakom turistkulissen 

Jag ville gärna prenumerera på en tidning då vi hade sålt baren och jag äntligen hade tid att läsa och jag törstade efter en djupare inblick i det kanariska samhället, speciellt på Tenerife, vår ö. Det finns naturligtvis teve och radio och tidningar att köpa, vilket är vad den manliga kanariska befolkningen oftast gör. De köper sin tidning, sätter sig i en bar och äter sin frukost eller lunch och läser, men jag är en lat nordbo och vill ha min tidning hemburen.

Jag såg ett prenumerationserbjudande i öns största dagstidning, El Día. Jag ringde och hörde mej för om hur utdelningen sker. Killen som svarade trodde inte det skulle vara några problem att få tidningen antingen i brevlådan, som ligger hundra meter från huset, eller lagd i trädgården. Jag betalade in prenumerationspriset på banken och väntade spänt på att få min dagstidning.

Varje morgon då jag gick ner i trädgården med hundarna tittade jag efter min tidning, men dagarna gick och ingen tidning låg och väntade, varken i postlådan eller i trädgården. Jag fick vänta i två veckor, för utdelaren hittade inte adressen, utdelaren var tillfällig, adressmaskinen var trasig och så vidare. Utdelningsfirmans sympatiska representant, Rosabel, som jag talade med varje dag, var helt förtvivlad.

”Jag vet inte vad jag ska göra med Er, Elena!” utbrast hon en gång.

Men så en dag låg tidningen för första gången prydligt ihoprullad på altanen i trädgården. Sen dess har den legat där varje morgon, regniga morgnar omsorgsfullt inlindad i plast. Numera sitter jag om morgnarna och läser El Día medan Kjell sitter framför datorn och läser svenska tidningar.

”Har det hänt något nytt i stora världen?” frågar jag Kjell.

”Nejdå, ingenting speciellt, det är misshandel, våldtäkter, mord och krig, som vanligt.”

Tidningen El Día grundades år 1910 och försvarar intensivt Tenerifes intressen. Jag trädde plötsligt in i en helt ny kanarisk värld. Visserligen hade vi bott många år på Tenerife, men utan att veta vad som försiggick bakom ”turistkulissen”. Det var också en överraskning att erfara att de två provinserna, som omfattar de sju Kanarieöarna, inte drar jämt. På politisk nivå är rivaliteten mellan den östra och den västra provinsen mycket framträdande. Vem får mera biståndspengar, vem får förverkliga de största projekten, vilken provins får mest reklam i turistsammanhang, vilken provins syns mest i de nationella tevekanalerna - ständigt återkommande tvisteämnen.

”Las Palmas vill sänka Tenerife”, klagar ”los chicharreros”, tenerifeborna.

”Tenerife vill ha hela kakan”, surar ”los canariones”, invånarna på Gran Canaria.

Hela övärlden är sammanlagt inte mer än strax under 7.500 kvadratkilometer ovanför vattenytan och med sina knappa två miljoner invånare, som har gemensamma intressen att försvara, kan man tycka att det inte skulle vara svårt att leva i samförstånd. Men när har människorna kunnat leva i samförstånd och med respekt för sin nästa?

Under våra snart fjorton år på ön har vi sett en utveckling som till stora delar oroar och skrämmer: byggindustrins okontrollerade framfart, bilarnas ständigt ökande antal i förhållande till befolkningen, den illegala invandringen, turister som respektlöst skövlar naturen och skräpar ner, den ökande brottsligheten, den växande droghandeln och mycket mer.

Av de små vulkanöarna, Kanarieöarna, är endast de mindre öarna La Palma, La Gomera och El Hierro nästan orörda idylliska öar. Tenerife har tyvärr förlorat mycket av sin ursprungliga charm, men i de små byarna i bergen, där invånarna fortfarande är vänliga och gästvänliga, vet man inte vad stress är. Lyckligtvis finns fortfarande vidsträckta landskap, prunkande blomsterprakt, mäktiga berg och ett underbart blått hav som bidrar till det välbefinnande och den själsro man inte kan uppleva i ett tättbebyggt samhälle.  

Kontrasten mellan det moderna och det traditionella på Tenerife är mycket framträdande. Kanarieöarna vill vara ett land i tiden, men bromsas av avskildheten från fastlandet och av lokalbefolkningens i generationer nedärvda passivitet. Varför skynda? I morgon är också en dag då solen skiner och vågorna kluckar.

Varken Kjell eller jag har tidigare reflekterat över att vi är invandrare på Tenerife. Vi kan glädja oss åt att vara legala invandrare. Den illegala immigrationen till Kanarieöarna – och till fastlandet - från Marocko och länderna söder om Sahara, är ett komplicerat och svårlöst problem. I augusti 2004 fyllde den illegala invandringen med små båtar till övärlden tio år. Två invånare från Sahara hade flytt från ett liv som inte var värt att leva och tagit sig till Fuerteventura i en liten öppen båt. De togs emot med öppna armar av öborna. Därefter ökade antalet varje år, men det var inte förrän fem år senare som maffian ”uppfann” den lukrativa affärsverksamheten människosmuggling.

Bakom varje illegal immigrant döljer sig ett drama. De är maffians offer och maffian är deras sista hopp – de är människor som har nått gränsen för vad de tål av svält och umbäranden och ser maffians löften om ett bättre liv i Europa som den enda räddningen i en förtvivlad situation. En ung afrikan berättade att hans pappa har tre hustrur, fjorton barn och inga pengar, så han beslöt att emigrera så snart han skrapat ihop pengar till resan.

”Krokodilen kommer och tar dej om du inte äter upp din mat”, säger föräldrarna till sina barn.

”Jag visste tidigt att det var lögn för i mitt hem fanns aldrig någon mat att äta upp”, sa han.

Före år 1973 stängde Europa sina ögon inför den illegala invandringen på grund av behovet av arbetskraft, men efter oljekrisen började de dokumentlösa illegala invandrarna bli ett problem. Många som har skickats tillbaka gör nya försök. En marockansk man har skickats tillbaka fem gånger.

Kanarierna har stor förståelse för immigranterna, för det var inte så länge sedan tusentals kanarier utvandrade, framför allt till Venezuela och Kuba, på grund av fattigdom, svält och arbetslöshet. Det var innan turismen gjorde sitt intåg. Men gränsen för förståelsen går vid myndigheterna. En olycklig invandrare från Venezuela skrev i ett öppet brev till tidningen: ”Jag är venezolanska med en liten dotter och många drömmar. En dag tog jag det svåra beslutet att lämna mitt hemland. En vän nämnde Kanarieöarna. Det finns så många kanarier i mitt land! Jag har lärt känna personer som sagt att tack vare Venezuela har de överlevt och kanarierna kallar ju mitt land ‘den åttonde ön’.

Jag trodde att jag med mina kunskaper och min arbetslust skulle klara mig. Jag var full av förhoppningar, ända tills jag möttes av den hårda verkligheten. Jag vet att många kanarier känner varmt för Venezuela, och därför är min smärta stor – inte så att jag inte älskar ön och kanarierna, min smärta gäller politikerna och makthavarna. Idag känner jag mig frustrerad, impotent, fylld av sorg och vetskapen att all min strävan är förgäves bara för att jag saknar de tre bokstäverna DNI (spanskt identitetsbevis), som kan förändra min och mitt barns framtid. Så är det, jag är illegal. Jag har slitit, jag har gråtit floder, jag har gått igenom den svåraste av svåra dagar, den dagen då jag blev tvungen att sätta min lilla dotter på flyget tillbaka till Venezuela. Jag trodde mitt hjärta skulle brista, men den dagen svor jag att jag skulle kämpa för mig själv, för min dotter och för alla illegala som har lämnat sina familjer, sina vänner, sina seder, sin kultur, allt - för att uppnå en dröm. Det finns många som vill hjälpa och stöda, men då du beger dig till utlänningsdepartementet får du höra att om du inte har släktingar i Spanien eller inte tillhör EU så kan du inte bli laglig, inte ens om du kommer från ‘den åttonde ön’. Jag är bara en människa som vill arbeta lagligt och åtnjuta mänskliga rättigheter. Visst finns det många illegala som kommer till öarna med ont uppsåt, men måste vi som är hederliga lida på grund av dem. Snälla kungliga, presidenter, makthavare, kommunikationsmedier, jag har inte er makt, men med min penna och mitt hjärta ber jag om amnesti och frihet.”

Fastän Kjell och jag kommer från EU-länder och är lagliga immigranter har vi flera gånger fått känna på hur jobbigt det är att få det lilla, idag inplastade, pappret som ger dig rätt att bo och arbeta här. Köerna till utlänningsdepartementet i Santa Cruz är långa. Ännu för något år sedan kunde man få köa i flera timmar för att få ett könummer, sedan skulle man köa för att bli betjänad och om man hade otur och något papper saknades – vilket det nästan alltid gjorde – så fick man upprepa proceduren en gång till. Till slut köade man för att få ut sitt dokument som sedan gäller i högst fem år.

De illegala svarta gatuförsäljarna var tidigare en färgklick på gatorna där de ställde ut sina varor på dukar: smycken, lädervaror, prydnadssaker. Idag är de borta. Gatuförsäljning får inte förekomma, den drar ner på öns kvalitet. Gatuförsäljarna störde inte de förbigående men det var desto mer irriterande att med några minuters mellanrum bli störd mitt i middagen på en restaurang då försäljarna nästan med våld ville sälja sina "äkta" märkesklockor, armband, solglasögon etc. Då kineserna "invaderade" ön efter att Hong Kong hade återgått till Kina gick många av dem omkring på krogarna och sålde rosor. En präktig bukett med ett tjugotal fräscha rosor kostar inte mycket i affären. Kineserna sålde en enda bedagad ros för samma pris. Med några glas vin sprudlande i ådrorna ville herrarna gärna uppvakta sina damer. En av våra stamkunder köpte mej och ett par andra kvinnliga anställda var sin ros. Då jag plockade bort stanniolpappret för att sätta den i vatten såg jag att stammen hade gått av och att den hade ”reparerats” med en tandsticka som höll ihop delarna.

Efter det fick inga kineser sälja rosor i vår bar.