Invandrare från Skandinavien

Turismen har satt sin prägel, på gott och ont, på de kanarier på Tenerife som lever sitt liv nära turister och i turistzonerna. De har en annan syn på och en annan inställning till främlingar än de som bor och arbetar i mellanregionerna, uppe i bergen eller i huvudstaden, Santa Cruz. Huvud-stadsborna är i regel vänliga och tillmötesgående mot utlänningar. Så är inte alltid fallet beträffande lokalbefolkningen i turistzonerna, framför allt på sydsidan, som för några tiotal år sedan inte visste vad en turist var och vars få invånare har tvingats anpassa sig till främlingar som har invderat ön. Tyvärr stöter man här alltför ofta på likgiltigt, ovänligt eller rent av otrevligt bemötande i affärer, banker, på posten, hos myndigheter. Klagar man, så får man en min som visar: ”Struntar väl jag i om en kund är missnöjd, det kommer flera”

En affärsinnehavare såg sin anställda stå och prata med en kompis medan kunder kom och gick utan att hon noterade dem. Han kallade in henne och frågade: "Vet fröken vem det är som betalar Er lön?" Hon svarade glatt: "Klart jag vet det!" Chefen poängterade: "Det är kunderna som betalar Er lön, señorita". Hon skrattade åt det dumma påståendet: "Där har Ni fel, chefen, jag vet ju att det än Ni som varje månad ger mej mitt lönekuvert!"

Ett annat exempel på den alltför vanliga nonchalansen var bemötandet då min son Toms teve gick sönder. Han ringde märkets tekniska service och en reparatör skulle infinna sig en torsdag morgon klockan nio, för Tom skulle vara på sin arbetsplats, vår bar Skandi's, klockan 11.00. Han väntade och väntade och ingen kom. Efter tre timmars väntande ringde han upp företaget och fick teknikern på tråden: "You were supposed to be here at nine o'clock", Ni skulle ha varit här klockan nio! utbrast han. ”Yes, I was suppose, but  i didn't", Visst, jag skulle, men det var jag inte, löd det kryptiska svaret. ”You know, the weather and all”. ”Du vet, det var ju vädret och så.” - Det regnade lätt den dagen.

Trots mina kunskaper i spanska - eller kanske på grund av dem? - betraktas jag med misstro. Då infinner sig genast den otrevliga tanken: ”Nu vet dom att dom inte kan lura mej lika lätt som en som inte kan språket.” Går de kanariska tankarna kanske i stilen: ”Här har vi igen en av utlänningarna som manövrerar ut oss rättmätiga ägare till vår egen mark.” Tanken är delvis befogad. Få kanarier har råd att betala de ständigt växande priserna på bostäder och på den knappa markytan som ännu kan utnyttjas, och vid kustremsorna är priserna på marken orimliga. I stället för att sälja marken – som tidigare kanske var en banan- eller tomatplantage – arrenderar ägaren ofta ut den på tiotals år åt, för det mesta, utländska entreprenörer som bygger hotell eller affärscentra eller golfbanor och gör sig rika på kanariernas bekostnad. Bananplantagerna har blivit cementplantager.

Hur bra vi, Kjell och jag, än trivs på denna underbara ö, så är vi främlingar med rötter i ett annat land. Vi respekterar den kanariska befolkningen, de kanariska sederna och naturen i arkipelagen. Vi önskar inget högre än att känna oss integrerade i det kanariska samhället, men vi behandlas som turister nästan överallt, vilket är väldigt irriterande.

Jag hör hemma i Finland. Men där är jag nästan lika mycket främling som här efter att ha bott utomlands i många år. Mitt modersmål är svenska och min släkt är svenskspråkig. Jag har gått i svensk skola och känner mej mera svensk än finsk. Innan vi flyttade till Tenerife bodde jag fem år i Sverige, där jag trivdes utomordentligt. Jag fick väldigt ofta höra de vänliga orden: ”Åh, jag hör att du är från Finland! Där talar ni en så vacker sjungande svenska!” I Finland tycker vi att rikssvenskarna - Sverigesvenskarna - sjunger.

Men också i Sverige var jag utlänning.

Jag är en finsk medborgare som känner sig mera svensk än finsk. En av de knappa sex procent av Finlands befolkning som är finlandssvenskar. En finlandssvenska som känner sig hemma på Tenerife.

”Längtar ni aldrig hem?”, frågade många kunder i vår bar.

”Hem?”, svarade Kjell, ”vårt hem är här.”

”Ja, ja, men jag menar hem till Sverige!”

En viss längtan infinner sig då och då, som till exempel efter den skira vårgrönskan, kräftor en mörk augustikväll, kallt vatten i kranen att skölja ansiktet med på morgonen, närmare till släkt och vänner. Ändå längtar vi inte så som morfadern som, nyss kommen, besökte vår bar och sa med tårar i ögonen: ”Vi ska vara här i två veckor och jag längtar redan hem till mina barnbarn!” Vi längtar definitivt inte efter strumpbyxor och ylletröjor, vinterstövlar, vinterkappor och vantar.

Kjells blick blir visserligen nostalgisk då han ser utförsåkning på vita solbelysta snösluttningar på teve.

Världen har krympt ofattbart på några årtionden. Då jag i min ungdom, i mitten av 1960-talet, reste ut i världen var det inte tal om att ringa hem till föräldrarna i min lilla hemstad i södra Finland och prata bort en stund. Man skrev brev och fick brev till svar. Då Kjell och jag flyttade till Tenerife 1993 var vi hänvisade till nyhetsprogram och tidningar på spanska eller engelska. Idag läser vi svenska och finska tidningar på datorn och bredbandsanslutningen gör att vi kan lyssna på svenska och finska radiostationer och se teveprogram från Norden. Då vi kom till ön var mobiltelefoner sällsynta, för cellnätet var inte utbyggt. Idag är mobiltelefonerna en lika stor landsplåga här som i Norden - och ett begärligt föremål för stölder.

Det förvånar oss att kanarierna, trots sina årtionden av nära kontakt med turister från Norden, för det mesta har mycket svag kunskap om våra länder. Sveriges huvudstad? Det är väl Oslo?

En äldre, välkänd och uppskattad kolumnist skrev i dagstidningen om en finsk minister som i början av 2004 besökte Tenerife som privatperson och som, enligt kolumnisten, inte mottogs med den ståt och pompa som en så högt uppsatt person är värd. Samtidigt skrev han om ett Finland som på 1960- och 1970-talet var invaderat av Sovjetunionen och styrdes av en röd, prosovjetisk regering, och att Finland fortfarande är ett kommunistiskt land. Jag skrev omedelbart en insändare till tidningen där jag rättade hans påståenden och han erkände villigt i en senare kolumn att han hade fel och han bad om ursäkt för att han inte hade läst på.

Kanariernas bristfälliga språkkunskaper, som väldigt långsamt förbättras genom ökad undervisning i skolorna, har satt sina spår i det spanska språket i turistområdena. Ibland blir man frustrerad, för ett besök i en affär kan låta ungefär så här i översättning:

- Hola, buenos días, ler jag.

- Hola señora, want help? svarar biträdet artigt.

- Javisst, jag vill köpa en present – och jag talar spanska! säger jag vänligt.

- Vilja köpa present? undrar han förbindligt.

- Visst, jag vill köpa en present till ett barn som i morgon fyller två år, säger jag på tydlig spanska.

- Du engelska eller tyska? frågar han.

- Varken engelska eller tyska, jag är från Finland, svarar jag, lätt irriterad.

- Ah, finska! Jag tycka mycket Finland. Hyve peive mine rakasta sinu, utbrister han lyckligt.

- Det var väl nästan korrekt, men ursäkta mej, i mitt land brukar vi inte säga 'jag älskar dej' till kunderna. Jag är dessutom finlandssvenska, kommenterar jag lite ansträngt.

- Jag bara vilja vänlig. Du prata svenska? Tak sa micke, ler han stolt.

- Nå, jag vet ju inte varför Ni tackar mej på svenska. Por favor, förstå mej rätt, jag pratar Ert språk, jag pratar spanska! utbrister jag.

- Jag tänka du tala spanska mycket bra! säger han storsint.

- Tack för vänligheten, jag älskar det spanska språket, som jag också läser och skriver obehindrat. Jag försöker låta artig.

- Du länge Tenerife? undrar han.

- Jag har bott här i flera år och jag ber Er, tala ordentlig spanska, inte turistspanska, med mej! Min röst har fått ett lätt desperat tonfall vid det här laget.

- Sí señora, men jag van prata turister. Du tycka Tenerife? fortsätter han oberört.

- Tenerife är en underbar ö och invånarna, majoriteten, är mycket vänliga, kommenterar jag resignerat.

- Majoriteten? Någon dum? frågar han med oro i rösten.

- Nå, här som på alla platser finns vänliga och mindre vänliga människor. Jag har underbara vänner på Tenerife – och sedan finns det dom som behandlar mej som en dum turist som inte kan spanska, svara jag artigt men sarkastiskt.

- I Finland kallt? Han låtsas inte om min sarkasm.

- Sí señor, det är kallt på vintern, men inne fryser vi inte, för alla hus är uppvärmda. Ute fryser vi inte heller då vi har tillräckligt med kläder på oss. Här, då det är 15 grader ute är det 15 grader inne också och vi fryser ordentligt. Jag rabblar automatiskt upp svaret jag gett otaliga gånger på frågan jag fått otaliga gånger.

- Men du finska, du inte frysa Tenerife, omöjligt! Hans röst går upp i falsett.

Jag ger upp.

- Nej señor, jag inte frysa Tenerife men nu jag vara här köpa present…