Kolda

LOS INVISIBLES DE KOLDA - DE OSYNLIGA FRÅN KOLDA

En bok av José Naranjo i översättning av Helena Somervalli

KAPITEL 18

OCH DE GAV SIG AV

Det är morgon i Diogué den 23 april 2007. Omkring tvåhundra killar sträcker på sig i ett ruckel ett par kilometer från fiskebyn. De är ungdomar som har samlats här i avsikt att gå ombord på en cayuco och ta sig till Kanarieöarna för att börja ett nytt liv. Morgonens klassiska svalka försvinner så snart solen stiger upp över horisonten. En av killarna värmer vatten på en spritlåga för att koka lite te. Det räcker inte till alla, inte ens närapå.

De tillbringar hela dagen i rucklet, sväljer saliv och tuggar på sin egen och kamraternas rädsla. Timmarna går och de hälsar på varandra och lär känna varandra. De är alla från samma region i Kolda, en del från norr och andra från söder, men samma man på motorcykel hade passerat byarna och skrivit upp deras namn på sin lista.

Andra unga hade anlänt till Ziguinchor med den enda vetskapen att det inte skulle vara några problem att få plats i en cayuco. De frågade och frågade och kom till slut till Elinkine där det inte heller var svårt att hitta någon som i sin tur visste berätta att en båt skulle avgå från Diogué. Efter att de talat med Sankoune, researrangören, gick allt som smort. Till misärens pölar kommer hundratals för att släcka sin törst.

Från det här ögonblicket är de förenade i samma öde tills de kommer fram till Europa. Många känner varandra. Andra har gemensamma släktingar eller har besökt byn de kommer ifrån. Samtalen blir livligare. Kvällen faller. De äter kex och nästan ingenting annat. De dricker vatten från några dunkar som står staplade i ena ändan av lokalen. Det är dricksvattnet de ska ha med sig på färden. Vi borde resa snart för de gör slut på vattnet, tänker Omar. Men han behöver inte tänka så länge, för då mörkret faller kommer Sankoune och säger de magiska orden. ”Nu åker vi”. Alla reser sig upp, armar och ben slår mot varandra, de skakar bort sanden, tar sina små ryggsäckar och plastpåsar med bröd, vattenflaskor, sardinburkar och kex. Det lilla som ännu finns kvar.

Sankoune har lovat att det ska finnas mat, ris och vatten till alla, tillräckligt för resan till Kanarieöarna. Men här litar ingen på någon. Det finns ett tiotal små cayucos på stranden och en grupp fiskare av vilka man endast ser glöden från cigaretterna då de drar sina bloss. Det är dom som ska föra killarna till den stora cayucon. Killarna rusar fram till båtarna, tar plats och sitter nästan i famnen på varandra.

De åker iväg. I skydd av nattens mörker kommer de fram till en enorm cayuco, över tjugo meter lång, som ligger förankrad omkring femhundra meter från kusten. Det är en bred träbåt som vanligtvis används för att transportera personer och gods. Den verkar stadig. Den är målad i vackra färger och en häst pryder fören. De hoppar i båten, en, två, tre, fyra...hundrafyrtio, hundrafyrtiosex...hundrafemtioåtta, hundrafemtionio...

I själva verket räknar ingen, men det kommer ett ögonblick då de är för många. Två små överfulla båtar tvingas vända tillbaka. ”Flera får inte plats”, säger en lång kille besämt. Han håller i rodret och är iklädd en grön dräkt. Slag, förolämpningar, skrik och bråk hörs från de små båtarna som ligger intill den stora cayucon. De som redan är ombord hindrar flera från att kliva upp och de som är utanför vill gå ombord kosta vad det vill. En av dem som inte får plats är Suleimán Balde, killen med det eviga leendet och lockiga håret. Han snubblade på stranden i Diogué, såg inte sina kompisar och klev i den sista lilla båten, den som kom sist fram till cayucon.

Synen var fruktansvärd och påminde på sätt och vis om vad som hade upplevts i samma vatten med Le Joola. (Le Joola var ett frakt- och passagerarfartyg som avgick från rio Casamance 26 september 2002 till Dakar och som, på grund av överbelastning av både gods och passagerare och en tropisk storm, förliste några timmar senare utanför Gambias kust. Ettusen niohundra personer omkom i olyckan som var en av de värsta någonsin. Då Tatanic gick under dog ettusen femhundra personer.)

Killarna fortsätter hänga fast vid cayucon ända tills skepparen startar motorn. Några hänger ännu fast vid relingen i några meter med halva kroppen i vattnet. Andra, som Suleimán, ser maktlösa på hur vännerna försvinner allt längre bort, hur alla deras illusioner och alla deras pengar försvinner ut till havs. Det var det svåraste ögonblicket, det hårdaste slaget de kunde få. För första gången försvinner leendet från hans ansikte.

På detta sätt far cayucon iväg ut till havs. De sistkomna dras in och med på färden är sex som ska turas om vid rodret samt omkring hundrafemtiofem killar som alla kommer från regionen Kolda. Förutom det som var och en har med sig, ligger tio stora rissäckar på botten av cayucon. Skepparna kontrollerar tjugo bränsletankar, tjugo stora vattendunkar och ett gaskök för att koka ris, knappt en handfull för var och en per dag, och te. Resten av båten ockuperas av immigranterna, ihoptryckta, skakande av kölden ute på havet, för ögonblicket nöjda över att vara där, men oroliga inför vad som ska ske.

Resan till Europa, Äventyret, är någonting som präglar hela livet. Det finns expeditioner som anländer utan större problem till Kanarieöarna. Om de är välförsedda med vatten, mat och bränsle, en resa som kan ta en vecka behöver inte bli svår om den görs med sextio eller sjuttio personer ombord, det vill säga ett antal som gör det möjligt att köra båten tryggt då havet är lugnt. Men under största delen av resorna uppstår problem och för immigranterna som avgår från södra Senegal är omständigheterna i praktiken dramatiska.

Vi känner till detaljerna från de här riskabla färderna tack vare vad immigranterna själva har berättat eller de få européer som har vågat gå ombord på en cayuco till Kanarieöarna, som till exempel den franske reportern Dominique Mollard. Halvvägs gick hans resa om intet på grund av ett vanligt bedrägeri: de som sålde bränsletankarna hade hällt vatten i dunkarna, vilket dessutom inte syns, för vattnet sjunker till botten. Denna kriminella handling, som gör att immigranterna efter en kort tid driver vind för våg, är ganska vanlig och reflekterar den fruktansvärda sanningen om de som försöker sno sig på andras olyckor och till och med leder dem till en säker död.

Av alla berättelser gjorde senegalesiske Pathé Cissés egen historia störst intryck på mej. Han anlände till södra Tenerife 1 augusti 2006. Som så många andra på den tiden skickades han till militärlägret La Isleta på Gran Canaria, där de försökte utvisa honom till Senegal. Där, under mera än trettio dagar skrev han om sitt liv, om färden där han riskerade sitt liv, om människorna han hade lämnat bakom sig och många andra tankar. Han skrev på papper som han bad att få av Quique, Mayte, Carina, Isabel och andra från Röda Korset i Las Palmas. Han repatrierades slutligen inte, utan skickades till fastlandet. Sedan dess får han sitt levebröd på marknaderna i Cádiz, som så många andra.

Cissés dröm var att hans historia skulle bli en bok. Han berättar där om hur förberedelserna gick till, hur han tog lån på sitt hus för att betala resan, de första lugna dagarna till havs och hur allt sedan blev svårare, stunden då en våg slog sönder cayucon och rädslan då han anklagades för att ha fört med sig otur till expeditionen. ”Vågorna kastade oss upp i luften”, skriver Cissé. Till slut kom de fram till Tenerife och fick första hjälp av läkarna.

Röda Korsets psykolog, Isabel Cardenal, fick de första fyra sidorna och uppmanade Cissé att fortsätta skriva. Tack vare henne och många andra har berättelsen blivit en bok över två år senare. Den heter La Tierra Prometida, det förlovade landet, och är skriven på franska och spanska. Boken finansierades av provinsstyret i Cádiz. Jag intervjuade Cissé och mitt reportage om honom publicerades i mars 2007. Hans berättelse handlar om överlevnad, kamp och uppoffring, ord som också berättar om Afrika och dess folk.

Enligt immigranternas egna vittnesmål är kampen om en plats i cayucosfarkosterna brutal. De överfulla båtarna är verkliga tortyrinstrument. Immigranterna kan knappt röra sig, inte ens för att uträtta sina behov och gör slutligen på sig. En kille som också avgick från floden Casamance och kom fram till La Gomera i en cayuco med hundrasjuttio personer ombord berättade senare att han hade spytt under hela resan, de första två eller tre dagarna över relingen och under resten av den två veckor långa resan på sig själv, där han också gjorde sina andra behov.

Stela av köld på natten och brända av solen på dagen kan de endast sova då de är helt utmattade av trötthet. Resten av tiden förflyter i en slags dvala som avbryts varje gång båten gungar till. Rädslan är en ständig följeslagare på resan. I situationer som denna drar de flesta sig inåt och yrar i en slags halvdvala, de tittar skrämda på varandra, de vet att varje oförutsedd händelse kan leda dem till en fruktansvärd död, men också att varje dag som går är en pina mindre, att där längre fram, mycket längre fram än fören och hela tiden lite närmare, ligger målet för vilket det är lönt att lida så.

Så här långt är det som vi har kunnat bevisa med fakta och vittnesmål vad som hände med cayucon med hundrasextio unga män ombord som avreste från Kolda. Resten kan vi tänka oss. Det kan ha varit överbelastning och att vatten började sippra in; det kan ha varit den höga sjögången dagarna därpå utanför Mauretaniens eller Västra Saharas kuster som gjorde att den överfulla båten kapsejsade; det kan också har varit motorn som gick sönder och de drev i dagar tills maten och dricksvattnet tog slut och de gav långsamt upp andan; eller de kan ha tagit fel väg och förlorade sig för alltid ute till havs. Det kan ha varit så många olika orsaker och alla av dessa orsaker har hänt någon gång.

Vi får aldrig veta vad som hände, för det enda som är säkert är att cayucon försvann och att man inte har hört ifrån en enda ombordvarande, när över två år har gått efter den dagen, 23 april 2007, då de lämnade floden Casamances mynning. De som såg dem berättar att båten avlägsnade sig allt mer och att konturerna så småningom försvann i vågorna. De passerade patrullbåtar och fiskebåtar men ingen annan såg dem.

Den gemensamma kraften av amuletter och gri-gri som de hade med sig har säkert gjort dem osynliga till och med på andra sidan döden. Men minnet av de hundrasextio unga som en dag vandrade iväg på Koldas vägar med Europa ingraverad i blicken, och av de övriga tvåtusensexhundra som har omkommit under färderna till Kanarieöarna, har inte slukats av vågorna helt, det kommer alltid att finnas i de människors hjärtan som de lämnade efter sig, deras mödrar, syskon, vänner. Och detta är någonting som inte kan raderas.

SLUT