LOS INVISIBLES DE KOLDA - DE OSYNLIGA FRÅN KOLDA
En bok av José Naranjo i översättning av Helena Somervalli
KAPITEL 7
DE HEMSKICKADE
”Dö eller inte dö, bara Gud bestämmer”. Boubacar Kande har riskerat mycket och har ingenting att förlora. Han lämnade Kolda i februari 2006 och anlände till Nouadhibou på Mauretaniens norra kust fem månader senare. Han hade sparat ihop inte mindre än motsvarande ettusentvåhundra euro och hade inga svårigheter att få plats i cayucon. ”Vi var hundrafemtio personer och färden tog sju dygn för vi tog fel kurs ute till havs”, minns han. Efter de sju dygnen var de utan mat och vatten. Några avled och kropparna kastades i havet, men Boubacar försäkrar att han inte ens märkte detta. De var så många och det var svårt att klara sig i det trånga utrymmet.
Till slut kom de fram till Tenerife mitt i natten, där de togs väl emot på alla sätt. ”Vi fick mat och dricka och vi blev väldigt vänligt behandlade”. Men efter mindre än tre dygn skickades han till Fuerteventura, till interneringscentret El Matorral. Efter nitton dygn sattes han i handfängsel, fördes till ett flygplan och skickades tillbaka till Senegal. Planet landade i Dakar. Boubacars och femtio andra ungdomars drömmar gick i kras.
”Jag har förlorat alla mina pengar; nej, i själva verket har jag förlorat min familjs alla tillgångar, för vi var tvungna att sälja många kor för att kunna betala resan och nu har jag tvingats återvända med tomma händer. Det är inte lätt att förklara, det är jobbigt, folk tittar på en som om man var en misslyckad individ”, säger Boubacar.
Vi befinner oss i Djoulacolon, en by i Koldatrakten. Magec och jag har kommit hit för att prata med en liten grupp hemskickade, för att lära känna deras problem, för att höra oss för om deras tillvaro nu och planer för framtiden. Men det är just detta, de behöver den framtid de inte har för ögonblicket. Vi tas emot i Yaya Kandes hus, en vänlig och klok gamling som lugnar ner de upprörda känslorna då killarna blir hetsiga vid minnet av vad de har upplevt.
Huset är byggt av cement och taket är av plåt. Det är varmt, men det är ingenting ovanligt, ingenting nytt. Här inne pratar och pratar de hemskickade. Ibrahima Mballo berättar att han lämnade Kolda på väg till Mali kort efter Boubacar. Då han befann sig i Bamako, Mali, fick han en försändelse på femhundra euro från en släkting och kunde fortsätta resan till Algeriet, där han jobbade hårt för att få ihop de resterande trehundra euro som tillät honom att fortsätta ännu en bit. Han passerade gränsen till fots, kom till Nador i Marocko och därifrån till Rabat, Marockos huvudstad. ”Jag stängdes in i ett hus i två veckor, jag fick inte gå ut och såg inte dagsljuset under hela den tiden”, minns han.
Från Rabat till Agadir och från Agadir till el Aaiún. Efter en månad och tre dygn hade Ibrahima Mballo äntligen kommit fram till pateran. De trehundra euro som ännu fattades skickades från Kolda av de sista släktingarna som ännu hade någonting. ”Vi kom fram till Fuerteventura klockan ett på natten ombord på en liten farkost som guppade på vågorna”, men bara några dygn senare var han tillbaka i Senegal, nästan utan att fatta hur eller varför.
Sedan pratade Omar Balde, Omar Kande, Amadou Sande, Aliou Mballo… Berättelserna följde den ena på den andra, historier fulla av smärta, personliga tragedier som hade gjort dem till ingenting, till vålnader som sysslolösa driver omkring i byarna med ögon som inte ser, tillintetgjorda. Yaya Kande, gamlingen, tog till orda. Han berättade om en kille från Djoulacolon som hade kunnat vara närvarande denna eftermiddag, som kom fram till Kanarieöarna och som skickades tillbaka.
Men någonting inträffade. Kort efter hemkonsten satt killen utanför sitt hem och tittade på livet som passerade, medan han frågade sig varför ödet hade gjort att det hade gått så illa för honom. Hans yngre syster närmade sig och medan hon tittade honom i ögonen undrade hon hur det var möjligt att han satt där, utan att göra någonting, efter att ha gjort av med familjens alla besparingar i ett misslyckat äventyr, i ett lönlöst företag, och att han skulle resa på sig och börja arbeta som alla de andra för att gå vidare. Killen klarade inte av pressen, han klarade inte av systerns ord och familjens tystnad, utan han gjorde slut på sitt liv och sin sorg genom att skära av blodådrorna med en kökskniv.
Magec och jag tittade på varandra och vi frågade oss vad dessa personer hade gjort för att förtjäna det liv de levde, vilka synder de hade begått, vilken lag de hade brutit mot för att behöva lida ett så hårt straff. Vi undrade vad den människan är gjord av som handlar utan att tänka på konsekvenserna, i vilken slags civilisation vi lever som på detta vis behandlar dem som kommer fram till vår dörr med en enda önskan, att förbättra sin tillvaro, varför gästvänligheten, som vi upplevde under dagarna i Senegal, hade försvunnit helt och hållet ur värderingarna och handlingssättet hos dem som bor i vår värld, där borta i det avlägsna Europa, som sett från Afrika är som en enorm fästning.
Det är inte konstigt att det finns så många hemskickade från Spanien just i Kolda. Från att det första planet från Kanarieöarna med Dakar som mål lyfte den 30 maj 2006 med nittionio ungdomar ombord, har hundratals plan fört omkring tjugo tusen ungdomar tillbaka till Senegal. Man kan bara föreställa sig den enorma gruppen killar som är väldigt frustrerade och arga, inte bara på de spanska myndigheterna, utan på sin egen regering och, framför allt, på sin president, för afrikanerna brukar skylla regeringens agerande på ledaren, i detta fall president Abdoulaye Wade (Senegals president fram till 2012, övers.anm). Ungdomarna anklagar honom för att ha förrått dem genom att skriva under det avtal med Spanien som har öppnat dörrarna till repatrieringarna.
Då en cayuco eller patera anländer till Kanarieöarna förs de ombordvarande till Nationalpolisens högkvarter, där man försöker identifiera dem, ett komplicerat företag för immigranterna brukar ljuga eller ge felaktig information för att undvika den fruktade repatrieringen. Innan de stipulerade sjuttiotvå timmarna har gått förs immigranterna till ett av de tre interneringscentra som finns på Kanarieöarna: Hoya Fría (Tenerife), Barranco Seco (Gran Canaria) och El Matorral (Fuerteventura).
De tre centren är egentligen fängelser för utlänningar. Skillnaden är att där kvarhålls personer som inte har begått något brott, det enda de har gjort är att de har tagit sig in i landet olagligt eller stannat kvar på spansk mark utan dokumentation. Bakom cellgallren i centren, av vilka två tidigare var militärkvarter och ett fängelse, samlas utlänningar som inte har förnyat sina uppehållstillstånd, för att ta ett exempel, och ungdomar som har anlänt med en patera.
Interneringscentren är väldigt ogenomträngliga. Inrikesministeriet tillåter inte kommunikationsmedierna att komma in och ger endast motvilligt ifrån sig uppgifter om vad som försiggår bakom portarna. Det beror kanske på detta mörkerläggande att en ”svart legend” har skapats och spritt sig om hur immigranterna i centren behandlas. Vid sidan om obekvämligheter och misshandel, vilka båda förnekas bestämt av inrikesministeriet, trots att de har slagits fast i rapporter från Europaunionen som påpekar en ”omänsklig och förnedrande situation”, är det verkliga problemet installationernas existens över huvud taget, eftersom de har skapats och underhålls uteslutande för att inskränka rätten till den fria migrationen i världen, en rätt som gäller för alla människor. Med andra ord, de personer som hålls fångna i centren har inte begått ett brott, endast en administrativ överträdelse.
Immigranterna kan hållas kvar i centren i högst fyrtio dygn, men den spanska regeringen godtog i slutet av 2008 ett dekret som ändrar utlänningslagen, genom vilket perioden utökades till sextio dygn. Under den här tiden gör inrikesministeriet allt som står i dess makt för att avvisa immigranterna och för detta ändamål har repatrieringsavtal undertecknats med de största avgångsländerna. Faktum är att omkring åtta av tio immigranter som har kommit med cayuco eller patera skickas tillbaka till den afrikanska kontinenten.
Det var för möjligheten att kunna avvisa ännu flera immigranter som den socialistiska regeringen utökade arresten med nästan tre veckor, vilket innebär ett steg bakåt i behandlingen vi ger immigranterna. I själva verket handlar det om att ge sig själv tid att förhandla, för tills nu verkar repatrieringarna bero mera på avgångsländernas vilja att ta emot sina landsmän än förekomsten av undertecknade avtal. Med andra ord, om det handlar om ”kompensationer”, nästan alltid ekonomiska, är alla afrikanska regeringar villiga att ta tillbaka sina invånare.
Det här sättet att underhandla om migrationsflödena mellan Afrika och Spanien blev helt uppenbart under avvisningen av ett hundratal gambier i september 2008. Efter ett förmodat avtal mellan regeringarna i Banjul och Madrid lyfte ett plan från Fuerteventura med omkring tvåhundra personer ombord, en polis för varje immigrant. Planet hann knappt landa förrän problemen började. De lokala myndigheterna vägrade låta gambierna gå av planet och dessa tvåhundra personer blev tvungna att vänta i timmar innan man fick kontakt med myndigheter på tillräckligt hög nivå. Vad hände under timmarna som för poliserna kändes oändligt långa? Först och främst, Gambia följde Marockos exempel; sedan Mauretaniens och slutligen Malis och Senegals. Landet ville ha mera pengar och eftersom Spanien hade gått med på allas krav bad Gambias regering om mera. Det hela slutade med att gambierna skickades tillbaka till Spanien och släpptes fria på fastlandet.
För att identifiera immigranterna kom funktionärer från de respektive afrikanska regeringarna regelbundet till centren på Kanarieöarna. Med hjälp av enkla och personliga frågeställningar kunde de peka ut sina landsmän och bortse från dem som kom från andra länder. Sedermera har de spanska poliserna undervisats av sina afrikanska kolleger i konsten att skilja på nationaliteter. Men jag har personligen varit vittne till hur personer har avvisats till Senegal som inte var hemma därifrån, en praxis som klart bryter mot internationella överenskommelser, men det är klart, en bagatell som detta kommer inte att bromsa eller hindra att man genomdriver den främsta åtgärden, igångsatt av den spanska regeringen, för att försöka bromsa den illegala immigrationen.
KAPITEL 7