LOS INVISIBLES DE KOLDA - DE OSYNLIGA FRÅN KOLDA
En bok av José Naranjo i översättning av Helena Somervalli
KAPITEL 15
NÅGRA YNKLIGA JOBB
Det är 23 november 2008. Söndag morgon. I en liten by i provinsen Lleida, Torregrossa, samtalar vi, fem afrikaner och en vit (jag) lite löst om det ena och det andra. Det är så kallt i huset att vi inte vågar klä av oss ytterkläderna. Ute blåser en iskall vind; inne försöker en vedeldad kamin i en hörna värma lite, men den känner man inte av. Det är ont om ved och den måste användas rätt.
Jag har kommit hit, än en gång tack vare bröderna Diallo, denna gång tack vare Omar. I den här byn bor sedan några månader en avlägsen släkting till bröderna, Alassane, som också är från Kolda. Jag ringer honom och säger att jag vill lära känna honom, att jag för en kort tid sedan besökte hans hemland och byarna i hans område och att jag skulle vilja höra om hans liv i Spanien, hans varför, hans hur och hans när.
Alassane öppnar dörren till sitt enkla hem. De övriga fyra afrikanerna är också hemma från Koldaområdet och de har samlats här på grund av att behovet att arbeta är stort. De gör lite av varje: röjer mark, odlar, samlar ihop, städar, ordnar, beskär och annat som kommer upp. Torregrossa, som så många andra spanska byar, är ett litet Babel; där bor zigenare, rumäner, marockaner och svarta, de allra flesta papperslösa. Billig arbetskraft kommer inte att saknas så länge det finns jobb.
Ända sedan Kongressen i april 2002 enhälligt beslöt att alla immigranter som kom till Kanarieöarna skulle skickas till fastlandet om man inte kunde repatriera dem, har den svarta färgen spridit ut sig på fälten i Huelva, Albacete, Murcia eller Almería, liksom också byggverksamheten, saluhallarna där man säljer och köper allt och CD-säljarna som invaderar de stora städernas gator i halva Spanien.
Detsamma gäller Lleida, där de hårdaste jobben ges åt de högstbjudande och där en ström av immigranter från Östeuropa och subsaharier varje år räcker fram händerna som behövs för skördarna som i form av färsk eller kyld frukt hittar vägen till vårt bord och vårt kylskåp.
Hur det än är, Alassane och hans vänner klagar över att saker och ting håller på att förändras. Krisen drabbar även dem, och till och med arbetet, det enda som binder dem vid det här landet, börjar det bli ont om. De gav sig av från sin by i hopp om att snabbt kunna tjäna pengar och nu är de fast, fångade i sin egen dröm. De kan inte återvända, familjen kräver sitt, de ser inte heller någon framtid vid horisonten. Deras enda hopp är förmodligen att de tre föreskrivna åren går så de slutligen kan rota sig och få sina papper. Men de fruktar, och med rätta, att arbetsgivarna som ger dem jobb, om så bara några timmar, vänder bort blicken då immigranterna ber om arbetskontrakt. För lagen om kapitalet gäller, vad som behövs i Lleida är armar och ben, inte folk med papper. Under tiden kan man bara försöka överleva.
Plötsligt kommer en företagare in. ”Jag behöver någon”, säger han. Han vänder snabbt en förvånad blick mot mej (en vit?). Afrikanerna tittar tveksamt på varandra. ”Det handlar om en timme. Hämta material från bondgården”. En av killarna, en lång och kraftig senegales som heter Djibril, reser sig och nickar jakande med huvudet. ”Jag ska byta kläder”. ”Det är bra, skynda på, jag väntar utanför”, säger företagaren. Jag tittar på Djibril medan han drar en overall ovanpå kläderna han hade sovit i. Han tittar på mej och ler. ”Det är så här det är”, säger han.
Han återvänder efter en timme. Han är nöjd. När han minst av allt väntade det, en dag då det inte brukar finnas jobb, har han tjänat fem euro. Fem euro för en timmes jobb. Om han skulle jobba åtta timmar per dag fem dagar i veckan skulle han tjäna åttahundra euro i månaden. Kanske han då skulle kunna hyra ett rum för sig själv i en lägenhet med värme och inte tillbringa hela dagarna med att huttra inomhus tillsammans med sina fyra olycksbröder.
Verkligheten är den att det är sällan någon av dem som får jobba tio timmar i ett kör, och de förtjänar inte ens tvåhundra euro i månaden. Med den här knappa inkomsten köper Djibril och hans papperslösa vänner mat, sina dagliga nödvändighetsartiklar och dessutom skickar de pengar till sina familjer så att de inte ska bli anklagade för att vara osolidariska och ha blivit glömska negrer som inte längre minns sina anhöriga.
Alassande går ut för att köpa en kyckling i en närbelägen butik. Idag ska det firas att en vit journalist har kommit på besök och han måste tas väl emot. I en kastrull som är svart av sot steks den styckade kycklingen. Lök, potatis och kryddor för att ge smak. Dofterna fyller det enda rummet på nedre våningen och stiger upp mot det enda rummet på övre våningen där en koj och två sängar trängs tillsammans med de få klädplaggen och andra personliga ägodelar.
”Det här är vårt liv, att vänta på att någon ska kalla in oss till ett jobb för några timmar”, säger Alassane. Förutom fruktgårdarna finns ett stort antal gårdar med kaniner, kor, svin. Och här blir de allvarliga. ”Svin?” Javisst, svarar de, ”vår religion förbjuder oss att äta griskött men inte att arbeta med djuren. Det skulle naturligtvis vara bättre att inte göra det, men vi är inte nogräknade”.
De längtar efter pappren som om dessa var den slutgiltiga dörren in till Europa, visumet till ett liv värt att leva. Majoriteten börjar på det här viset, som Alassane, Djibril och deras vänner; men när de väl får uppehållstillstånd och arbete försvinner de direkt till städerna för att leta stabilare och bättre betalda jobb. Och en uppvärmd bostad. Det är naturligt, vem vill bo på det här sättet?
Jag visar dem bilderna från Kolda, byarna jag besökte och personerna som jag pratade med. Efter lång frånvaro gläder de sig åt att se bekanta platser och de känner till och med igen några av personerna som uppenbarar sig på skärmen på min bärbara dator. De känner naturligtvis till historien om cayucon som kapsejsade år 2007 och de vet om att flera av deras kusiner, bröder och vänner har omkommit. Och plötsligt sker undret! De ser fotot av gamle Fodé Diao i sitt hus i byn Gadapará och han ser bekant ur. Djibril säger: ”jag känner den här familjen, en medlem heter Cherif och är i Lleida”. Fodé var far till Omar Diabouyel Balde, en av killarna som omkom i cayucon och nu fick jag möjlighet att bekanta mig med en av hans farbröder som bor i Spanien. Vi ringer genast upp honom.
Cherif befann sig just då i Madrid, men han var på väg att kliva på tåget för att återvända till Lleida. Han blev först förvånad men lovade sedan komma till Torregrossa för att träffa mig och berätta sin historia. Hela tiden kommer nya killar och hälsar på, alla är senegaleser, alla är från Kolda. Några frågar sig vad en kille som jag gör med dessa foton mitt i fälten där vi befinner oss. De mest misstänksamma reser sig och går. De vill inte veta av mig. Alassane och hans fyra vänner stannar. De är nöjda, de litar på mig. De har ingenting längre att vara rädda för. Men jag har förståelse för de övriga.
Tiden går. Alassane berättar sin egen historia. Han hade också gett sig av från Ziguinchor i november 2006 och anlände till Kanarieöarna i en cayuco som gjorde resan på nio dygn. Han hade tur. Varken vågorna, törsten eller avsaknaden av mat tog kraften ur honom. Första december steg han leende i land i hamnen i Los Cristianos på Tenerife, där Röda Korsets volontärer gav honom första hjälpen. Sedan stängdes han in i drygt trettio dygn, där han under hela tiden led av rädsla för att skickas tillbaka, och till slut flögs han till fastlandet.
Hans mål var klart, ta sig till Lleida, där en av hans kusiner jobbade sedan några månader och enligt afrikansk sed, om tjugo får plats, så får tjugoen plats. Så är det i Afrika och så ska det vara bland afrikaner också i Europa. Hjälp åt båda hållen. Solidaritet.
Mitt i det hela anländer Cherif. Jag förklarar och säger att jag vill lära känna hans historia och hans familjs historia. Han går med på att berätta. Han kom till Spanien för tio år sedan och sedan dess har han blivit ett stort stöd för sina släktingar, minst trettio personer. Det har gått rätt bra för honom, han har gift sig, har en son, men han lever under trycket att försörja sina anhöriga, de som stannade kvar och de som kommer till Spanien tills de får ett anständigt jobb.
”Jag var tjugotre år då jag kom, men jag har ingenting, alla pengar jag tjänar går till mitt folk, jag kan inte göra annat”, beklagar han sig. Cherif bor i en lägenhet i Juneda, en liten by några kilometer från Torregrossa, där han också driver en telefonhytt. Vi vandrar längs byns gator denna vintersöndag och vi ser flera svarta än vita, de är arbetskraften som försörjer detta jordbruksområde, daglönarna som tidigare kom från Andalusien och som idag kommer mycket längre ifrån och som talar andra språk.
Fruktfälten i det bördiga Lleida står ensamma om vintrarna. Det är för kallt. Äppelträden och persikoträden växlar på båda sidor om vägen likt en naken armé. De svarta som har tur beger sig till Jaén, till olivplockningen, eller till plastfabriken i Almería. Det är åtminstone inte lika kallt där. Andra väntar och väntar i timmar varje dag vid vägkorsningarna eller hemma, stela av köld, på att någon företagare ska slänga åt dem några arbetssmulor.
Men inte ens Jaén garanterar dem arbete. Under den senaste olivkampanjen, i december 2008, anlände tusentals subsahariska immigranter till den andalusiska provinsen med hopp om att få jobba. Men krisen som hade gjort tusentals spanska byggarbetare arbetslösa tvingade många av dem att återvända till landsbygden och företagare i Jaén såg sig tvingade att anställa kusiner och grannar på olivfälten, på utlänningarnas bekostnad.
Majoriteten av de som kom möttes av ett gigantsikt nej till svar och höll till på Jaéns busstation tills bäcken blev en flod och de inte fick plats ens i den byggnaden. De sågs vandra omkring i omgivningarna i flera dagar, med filtar för att skydda sig mot kölden och sina knyten med kläder, vänta vid korsningarna som ledde till olivlundarna och hoppas på tur. Förgäves. Slutligen begav de sig till Huelva för att prova sin lycka i jordgubbslanden; till drivhusen i Almería. Så spred de ut sig i Spanien.
Cherif, som redan har tio år i landet bakom sig, har helt integrerats. I hans följe kom andra, som till exempel hans kusin Suleimán Diao, syskonbarn till Fodé Diao och, följaktligen, adopterad bror till Omar Diabouyel Balde. Fastän han bor i Juneda, liksom också Cherif, gör jag upp om ett möte med honom nästa dag i staden Lleida, där han måste förnya sitt uppehållstillstånd.
Då jag ringer honom för att bestämma mötet händer det. Jag kollar snabbt och får mina misstankar bekräftade. Telefonnumren vi såg på väggen i Fodés hus, i kvarteret Gadapará (Kolda), tillhör Cherif och Suleimán, som Omar med allt våld ville följa. De har omedvetet lockat syskonbarnet och kusinen att följa i deras spår. Men, vad hände egentligen? Suleimán skulle strax avslöja det för mej.
Vi ska träffas framför Lleidas postkontor. Det blåser så att öron och näsa blir iskalla, men Suleimán anländer utan ytterrock, iklädd en vit joggingdräkt. Han är en kraftig neger som talar perfekt spanska med katalanska uttryck och som bättre än någon känner till historien om den förolyckade cayucon. Jag skulle vilja säga att han är en del av historien. Jag gör honom sällskap till utlänningskontoret och står med honom i kön. Många ska förnya sina papper, men ingen höjer rösten eller ställer till med bråk. Det oaktat skriker en polis som är på dåligt humör: ”Det är nog med prat, det här börjar likna en marknad!” Jag lämnar diskussionen till senare.
Polismannen, som dessutom har hand om utdelningen av nummerlappar, behandlar immigranterna som boskap. Han svarar oartigt på frågorna och verkar vara ilsken på hela världen. Jag tänker att man borde placera en vänligare person att ta hand om kunderna och säger det till Suleimán som roat tittar på mej. ”Vi behandlas så här överallt, jag vet inte varför du är förvånad”, kommenterar han medan vi avlägsnar oss från monstret och sätter oss på stolar för att vänta på vår tur.
Sedan berättar han. ”Fodé är min far och Hawa Balde min mor, som dessutom är Cherifs syster. Mitt förhållande till Omar Diabouyel är som om jag var hans storebror, för mina föräldrar tog hand om honom efter att hans föräldrar hade dött”, förklarar han. Suleimán anlände till Frankrike med flyg från Dakar den 14 april 2003, tre år innan cayucos-resorna blev ”moderna”. På den tiden kunde man ännu få ett turistvisum om man hade de rätta kontakterna och en avsevärd summa pengar.
Han blev dock inte länge kvar i Frankrike. Hans farbror Cherif och andra vänner befann sig i Katalonien och de pratade om möjligheterna att snabbt få jobb där. Han hade den stora turen att få kontakt med en hederlig företagare och inom ett par månader jobbade han som hantlangare åt murare med egen försäkring. Trots att han saknade papper ville inte företagaren ha problem ifall en olycka var framme och tog en försäkring med hjälp av hans pass. Då den spanska regeringen år 2005 öppnade möjligheten att göra invandrare lagliga, fick Suleimán sina papper och kunde äntligen jobba helt lagligt.
Några år senare flyttade han till Vila-seca (Tarragona), där han ägnade sig åt det hårda jobbet att gräva diken. Det räckte inte länge. Tre månader senare gav han sig av och hittade jobb i Reus i en ämbarfabrik, där han blev kvar i sju månader. Och det var där som han överraskades av krisen. Företaget sade upp anställda och Suleimán var en av dem. Då återvände han till Juneda och hans första chef, som hade sett till att han blev laglig, anställde honom på nytt som bygghantlangare.
Suleimán, som hade hustru och tre barn i Kolda, befann sig i sitt hemland på semester i januari och februari 2007. ”Där sade Omar Diabouyel att han ville komma till Spanien, men jag sade nej. Jag försökte övertyga honom om att livet här inte är så lätt som det ser ut och jag bad att han skulle fortsätta studera, men han lyssnade inte på mej”. Han berättar att Omar bad om tillstånd av sin syster att sälja några kor de hade i byn och hon gick med på det
Då avslöjar han någonting för mej.
- Jag minns att han ringde mej en dag omkring klockan fem på eftermiddagen från Ziguinchor och han sade att han var på väg till Elinkine för att ta en cayuco till Spanien.
- Minns du om det var före 23 april, frågade jag för att jämföra med datumet som Suleimán Balde, överlevande från cayucon, hade nämnt.
- Visst, det var i slutet av april. Jag sade till honom att han inte skulle vara galen, att han skulle återvända till Kolda och lämna äventyren åt sitt öde, men samtalet bröts – fortsätter Suleimán Diao. Omkring femton dygn senare ringde jag till Kolda och undrade om de hade hört någonting från Omar. En av mina bröder svarade att han var i Italien, men jag sade att det inte var möjligt.
Trettio dagar efter samtalet till brodern tog Suleimán på nytt kontakt med sin familj i Kolda för att höra om någon visste mera. Han räknade med att Omar vid den tidpunkten borde vara i något interneringscenter på Kanarieöarna. Men de svarade återigen att de inte hade fått något telefonsamtal, att de inte hade hört från killen, men att han borde vara i Italien, för det ryktades att de ombordvarande på cayucon alla var sjuka och inlagda på sjukhus i landet i fråga. Eftersom det ryktet inte hade någon grund fruktade Suleimán det värsta efter trettio dygn utan nyheter, men han föredrog att hålla tyst och avvakta.
Tiden gick. I Kolda blev väntan olidlig. Emellanåt frågade släktingarna där efter nyheter av dem som hade emigrerat från området till Murcia, Barcelona, Lleida, Almería. Fem månader förflöt innan Suleimán, pressad av de enträgna samtalen, inte längre kunde dölja sanningen och sade att det var omöjligt att de skulle ha anlänt till Italien och om de efter all denna tid inte hade tagit kontakt med Kolda, innebar det att en fruktansvärd olycka hade inträffat. Nyheten spred sig som en eld till alla byar i fouladou.
Till bekräftelsen från Europa lades det faktum att chaufförerna som körde mellan kusten och Koldas byar började lämna identitetsbevis som tillhörde killarna och delade ut dem bland släktingarna i oktober 2007. Det fanns inget tvivel längre. Resans arrangörer, som hade behålllit killarnas id-kort, ansåg att de definitivt hade omkommit och lämnade korten tillbaka till familjerna utan att ge sig till känna i byarna. Nyheten spreds på senegalesiska radions vågor.
Lammens fest, vanligtvis en orsak till glädjeyra, firas i tårar och böner för dem som inte längre finns. Begravningar organiseras i alla byar och hela Kolda låter som en enda klagosång. Alla släktingar i landet meddelas och man kokar ris och nötkött som skall räcka åt ett stort antal personer. Mammorna och papporna begråter sina barn och kvinnorna sina män. Tillsammans marscherar de till moskén och imanen eller den religiösa ledaren läser koranen och ber Allah förlåta den omkomne pojkens synder och onda tankar. Förutom sorgen som varje begravning innebär, är de här begravningsakterna, som upprepas i hela regionen, ännu mera tragiska för det finns ingen kropp att begrava. Ingen kropp att tvätta eller parfymera, enligt den islamska riten. Det är på det här sättet man tar farväl av de döda utan namn som havet har slukat.
KAPITEL 15