LOS INVISIBLES DE KOLDA - DE OSYNLIGA FRÅN KOLDA
En bok av José Naranjo i översättning av Helena Somervalli
KAPITEL 17
MENINGSLÖS DNA
Modou Sarr var fyrtioett år gammal. Han hade bott hela sitt liv i byn Thieudem, en liten jordbruksort norr om Dakar. Där odlade han tomater och lök på ett stycke mark som tillhörde familjen, men det var länge sedan det hade regnat ordentligt i den här delen av Senegal och det var ont om vatten. Hans hustru, Maimouna, och hans lille son Modou Ndoye, hade inte mycket att stoppa i munnen. Då han hörde att ungdomar från byn förberedde sig för en resa till Europa tvekade han inte.
De var omkring tjugo personer. Bland dem befann sig Mbaye Fall, 16 år gammal, och Ibrahim Sarr, femton år. ”Vi ville till varje pris komma till Europa, det var det enda vi tänkte på”. De var båda intagna på de minderårigas center i Arinaga på Gran Canarias sydöstra sida, tillsammans med tre andra killar från Kayar som anlände i samma cayuco, Daoudá Ndiaye (sjutton år), Elimane Diop (femton år) och Alasan Ndoye (sjutton år).
Då gruppen var tillräckligt stor, åttiofyra personer totalt, gav de sig iväg. Under de första timmarna gick allting bra, men efter två dagar blev Modou Sarr sjuk. ”Han var besatt av Djävulen – säger Mbaye -, han spydde upp allt vad han åt och pratade hela tiden för sig själv. Han talade till sin son och sin hustru, han bad dem hämta stolen eller att inte stänga dörren till huset. Han skrek till dem”. Killarna blev lite rädda. Vid Modous sida fanns hela tiden svågern Abdou Karim.
Efter 15 långa dygn och många problem anlände cayucon till stranden Las Carpinteras på Gran Canarias sydsida. Klockan var 13.30 den 1 januari 2007. Några minuter tidigare hade Modou Sarrs trötta hjärta slutat slå. Orsaken var svår uttorkning och den klassiska nerkylningen. Efter obduktionen placerades hans kropp i Rättsmedicinska Institutets kylkammare. Efter några dygn och de till saken hörande benproven togs de fem nämnda in till centret i Arinaga, medan resten av immigranterna fördes till militärlägret på La Isleta.
Killarna berättade om Modou Sarrs öde och en av undervisarna i Arinaga, en ung kille från Camerun, Teodore Blaise, blev intresserad av historien. Efter många efterforskningar och telefonsamtal lyckades han hitta Hadji Sarr, Modous syster, som inte visste om att brodern hade dött. Ingen hade talat om det för dem. Då inleddes ett frenetiskt jobb för att undvika att Modou begravdes med en plakett utan namn och endast identifierad som ett nummer på gravplatsen i Mogán.
Senegals konsul i Las Palmas, Alberto van Bockel, informerades om händelsen och han bad familjen skicka per fax eller elektronisk post den omkomnes identitetsbevis för att kunna identifiera honom med hjälp av fingeravtrycket, men kommunikationen med Thieudem är långsam och komplicerad, för förutom att Modous familj, alla jordbrukare, endast talar wolof, ligger närmaste cyberkafé på tjugofem kilometers avstånd. I vilket fall som helst så även om familen Sarr skulle hinna identifiera Modou i tid, så har de inte råd att transportera kroppen och begrava honom i byn, vilket var hans önskemål. Detta kostar minst fyratusen euro och spanska staten tar inte på sig den kostnaden.
Under nästan en månad ligger kroppen utan namn i Rättsmedicinska Institutet. Under den här tiden tar genetiska avdelningen på universitetet i Las Palmas på Gran Canaria ett vävnadsprov under en nagel. Tanken är att bevara rester för att man någon dag ska kunna få den omkomnes DNA, om utifall att familjen skulle ordna med en undersökning eller reklamation. Enligt José Pestano, ansvarig för den genetiska avdelningen på institutet i Las Palmas, får man det bästa vävnadsprovet under naglarna.
Sedan nästan ett årtionde, då den här makabra dödskarusellen vid de kanariska kusterna inleds, tar Pestanas grupp vävnadsprov på alla oidentifierade kroppar som kommer till anatomiska institutet i Las Palmas och bevarar dem i provrör i minus tjugo grader, alla med datum och nummer. Han har redan ett hundratal.
Det oaktat läggs Modou Sarrs kropp under en plakett utan namn. Aldrig någonsin har någon intresserat sig för dessa vävnadsprov för att kunna bekräfta den omkomnes identitet. Proven ligger i ett laboratorium, för familjerna i Afrika har inte råd att inleda en efterforskning och ingen institution i Europa är intresserad av att återge de döda sin identitet eller ge de efterlevande lugn i själen.
Pestano säger att ”det spelar ingen roll hur lång tid som har gått mellan försvinnandet och nuet, familjerna behöver få bekräftelse. De nära och kära måste få veta att den här personen definitivt inte lever och, framför allt, att det finns bevis på att han är död och att han inte mår dåligt någonstans. Bekräftelsen är en lättnad för familjen”.
Begravda på Kanarieöarna, från Lanzarote till Fuerteventura, Gran Canaria, Tenerife och La Gomera, ligger över trehundra immigranter utan namn. För de tusentals som försvann för alltid i havets djup, som till exempel de hundrasextio ungdomarna från Kolda, är det inte möjligt att göra någonting åt saken, men med dem som bor kvar i arkipelagen skulle man kunna försöka genomföra en identifiering. Jobbet är svårt i många fall, men, enligt Pestano, ”man skulle kunna inkludera det i avtalen som har gjorts mellan länderna och någon offentlig administration skulle kunna åtaga sig ansvaret”.
I andra fall, som till exempel fallet Modou Sarr, är det enklare. Det räcker med att en läkare, eller en person som kan proceduren, reser till Senegal, tar små prover saliv från de försvunnas familjemedlemmar, återvänder till Gran Canaria där man skulle ta respektive DNA från proven. Man skulle kunna göra en databas med alla prover som har lagrats på Kanarieöarna och en annan databas på de försvunna personerna och jämföra resultaten. Men förutom forskarna verkar det inte finnas någon ansvarig politiker som bekymrar sig om detta.
Där borta i Afrika är livet för de försvunnas familjer ett fruktansvärt drama. Utmed de smala och eländiga gatorna i Thiaroye sur Mer, en by som ligger nära Dakar och som har blivit en symbol för kravet på att man ska minnas den illegala migrationens offer, går ett märkligt rykte. Det berättas att det finns en avlägsen plats i Europa där hundratals ungdomar, som gick ombord på en cayuco och som man aldrig mer hörde från, arbetar med att odla jorden. Det sägs också att i det här namnlösa hörnet i Europa finns ingen telefon och ingen internet och att man därför aldrig får veta mera. En vacker dag återvänder alla dessa ungdomar med vita leenden och kommer med lösningen på Thiaroyes alla problem.
Då de senegalesiska mödrarna tänker med hjärnan vet de att det inte är sant, att i verkligheten drogs sönerna ner i havets djup på väg till Kanarieöarna. Men för det mesta tänker mödrarna i Thiaroye sur Mer med hjärtat. De säger att det är lättare att leva med hopp än med smärta.
Vid första anblicken ser Thiaroye sur Mer inte ut som någonting annat än en eländig hög med hus åtskiljda av smala gränder, en by som har vuxit upp mellan två naturliga barriärer, vägen som leder in till centrum av Dakar och havet, vid vars strand tusentals båtar visar på platsens ursprung som tillhåll för sjömän. Men om besökaren tar sig lite längre in i byn blir man varse den speciella aromen som de stora överlevnadshistorierna avger: familjer som har trasats sönder av cayucos, mödrar som förenas i förtvivlan och barn som i sitt ansikte bär ordet Europa skrivet.
Från Thiaroye har över tvåtusen unga gett sig av till Kanarieöarna. De flesta har lyckats komma fram, men sedan finns det de som har försvunnit i havet. Man vet att åttioen unga har dött och att två cayucos med omkring nittio immigranter ombord på vardera aldrig sågs igen. Det är de här som mödrarna ser odla jord i mytiska Europa. Några av dem har faktiskt vägrat hålla minnesgudstjänster för sina söner medan grannarna har visat sig förstående. En dag fick en mor veta att sonen hade dött i en cayuco. Veckan därpå dog hon själv i tårar.
Arame Leye går tidigt upp varje morgon för att be och baka bullar som hjälper att ge familjen levebröd. En god dag kan hon tjäna tusen CFA-franc, mindre än tre euro. Men det är vad man får. Tidigare saltade hon och sålde fisk som hennes tjugoårige son, Sini Gueye, hämtade hem. Men Sini gav sig av för ett par år sedan till Nouadhibou för att gå ombord på en cayuco och sedan dess har hon inte hört av honom. Än värre är att Sini precis hade blivit far. Han fick endast en vecka tillsammans med sin dotter, Aïta.
Arame Leyes hem är som ett daghem. Småttingar kommer och går oavbrutet. Hennes döttrar hjälper henne med matlagningen, ris med fisk som vanligt, medan sönerna försöker hitta jobb här och där eller helt enkelt väntar på sin chans att åka iväg. Men Arame håller ett noggrant öga på dem för hon vill inte uppleva samma sak igen, först ovissheten, misstankarna som följer och sedan den fruktansvärda vissheten att hennes äldsta son har dött ute till havs.
Fatou Ndoye är en annan mor som väntar på att sonen ska återvända. Spåren efter Abdourahman Niang försvann i början av året, men hon vill inte höra talas om en minnesgudstjänst. ”Allt ligger i Guds händer”, säger hon. Fatou förstår sin sons handling, ”alla söner vill hjälpa sina familjer, för i Thiaroye finns ingenting”, men hon föredrar att se ungdomarna stanna kvar och kämpa i Senegal, för riskerna är alltför stora.
Därför har mödrarna i Thiaroye sur Mer bildat en förening för att kämpa mot den illegala emigrationen. Tidigare var det en grupp kvinnor som jobbade med fisket som försökte utveckla byn, men sedan sönerna har gett sig av för att aldrig återvända och de stora fartygen har tömt havet på fisk, fiskar nästan ingen längre i Thiaroye.
Vad göra? Resignera med korsade armar? Nejdå! Thiaroyes kvinnor har sagt att nu är det nog och de har startat två projekt: leta upp alternativ till fisket och förhindra att sönerna ger sig iväg och försvinner till havs. Varje gång de hör talas om en cayuco som är på väg ut meddelar de därför polisen.
Beträffande alternativ till fisket träffas de varje eftermiddag i föreningens lokal, som är ordförandens hem, Yaye Bayam Diouf, och gör couscous, ingefärsdricka och en sorts jäst mjölk som de säljer. Pengarna som kommer in läggs i en gemensam ask och ser till de nödvändigaste behoven, ett kollektivt överlevnadssystem som är mycket vanligt i Afrika.
Diobe Thiam har Thiaroyes sorgsnaste ögon. Men hon är mor till nio barn och måste gå vidare. Sonen Banda Seck gav sig iväg i en cayuco och ingenting har hörts sedan dess. ”Alla våra drömmar låg i hans händer och Gud har tagit honom. Gud vare pris”.
Förutom människorna som utökar listan på omkomna och försvunna, utgör de invadiliserade en av de mest dramatiska bilderna inom den klandestina immigrationen, de är ungdomar som korsar gränser och ödemarker och som under resans sista bit, då de nästan har hörnet av Europa som kallas Kanarieöarna på ett stenkasts avstånd, gör sig illa och drabbas hårt. Några har förlorat sina ben, några ett ben och några fingrarna. Efter sjukhusvistelsen hamnar de i ett av öarnas interneringscenter där de försöker anpassa sig till sina nya liv.
Mamadoy Coulibaly från Guinea har alltid älskat fotboll. Halva sitt liv drömde han om ett lyckokast som skulle göra honom till en ny Diarra, Drogba eller Eto’o, afrikanska fotbollsspelare som gör succé i de europeiska ligorna. Men drömmen tog ett tvärt slut då den här tjugofyraåringen en dag vaknade upp i en säng på kliniken Santa Catalina i Las Palmas de Gran Canaria, lyfte på lakanet och till sin fasa såg att ett ben hade amputerats. Några dagar därefter amputerades det andra benet.
Mamadou bodde med sin mor i en liten by vid gränsen mellan Mali och Guinea ända tills han en dag beslöt förverkliga sin dröm och begav sig till Nouadhibou, den första hållplatsen till Europa. Han jobbade där hårt i ett tvätteri, sparade ihop 700 euro, priset på en plats i en cayuco, och utan att tveka gav sig av. Men snart vände turen.
Efter att ha åkt i fyra dygn tog vattnet, maten och bränslet slut. Mamadou var rädd för att dö. Hans ben bands med en metrev vid cayucon så han inte skulle falla över bord. Tre dagar senare hade tio av hans medresenärer dött och kropparna hade kastats i havet. Mamadou förlorade medvetandet. På den nionde dagen upptäcktes cayucon av ett räddningsplan och en av sjöräddningens helikoptrar tog Mamadou till sjukhus. Läkarna lyckades rädda hans liv men inte hans ben. Han bor nu med en dödgrävare från Mogáns gravgård, en man som har begravt så många immigranter att han kände att han behövde göra någonting för en av dem.
Mussa Djabi från Elfenbenskusten har åtminstone kvar ett ben. Den här tjugoårige killen anlände också i en cayuco i början av maj 2006 med en svår infektion i sitt högra ben. ”Jag minns att det värkte mycket. Vi visste inte var vi befann oss i havet och då kom någon och räddade oss”. Mussa flydde från kulorna som ven på Elfenbenskusten, men ödet ville honom inte väl. ”Mina föräldrar dog i kriget och jag lämnade ett ben i havet. Vad ska jag göra?” frågar han sig.
Han låg tjugofem dygn på sjukhus och sedan han friskförklarades bor han i ett välgörenhetscenter som Las Palmas Acoge har i La Isleta. Under en period klarade han sig ganska bra med kryckor, även om rummet ligger en trappa upp och han måste gå upp för den smala trappuppgången. Men sedan han fick en protes försöker han leva ett normalt liv. Han tar upp potatis för att förtjäna lite pengar, vara självständig och skicka lite pengar hem.
I båda fallen är det den långa tiden i fukt som gör att huden mjukas upp och att varje litet sår blir infekterat. Dessutom, blandningen av vatten och bränsle som alltid ligger på botten av båtarna är mycket skadlig och orsakar till slut kallbrand. ”Efter att ha lyft upp lakanet grät jag i två dygn”, säger Mamadou. I härbärget Las Palmas Acoge bor också Suleimán Sanghare från Elfenbenskusten och Mamadou Koné från Mali. De miste båda sina tår av samma orsak: sår, infektion och sedan kallbrand. De färdades till Kanarieöarna från El Aaiún i Västra Sahara ombord på en patera som, efter att de hade drivit i tre dygn, druckit sitt urin och inte ätit någonting, till slut upptäcktes av fiskefartyget Nuevo Urrusolo. Suleiman och Mamadou levde och kunde berätta vad som hände, men tretton av deras medpassagerare dog. De hjälpte själva till att kasta kropparna överbord allt eftersom de dog. ”En nigeriansk kvinna och hennes son som var mindre än ett år var med och vi kastade båda överbord – berättar Mamadou Koné-. Det var fruktansvärt, jag trodde att jag skulle dö där mitt ute på havet”.
Alassane Traoré har trots allt ännu krafter att le. Den här killen, också från Mali, talar inte ens franska. Han kan bara sitt modersmål, bambara (ett språk som talas av tio miljoner människor, framför allt i Mali, där det vid sidan av franska är ett majoritetsspråk). Han förlorade medvetandet ombord på cayucon och de övriga var nära att kasta honom i havet i tro att han hade dött. Då han kom fram till Gran Canaria lades han in på sjukhus där de var tvungna att operera hans luftstrupe. ”Jag kunde inte andas”, säger Alassane med ett stort leende medan han rör vid ärret som för alltid kommer att pryda halsen.
Spanska försäkringskassan, Seguridad Social, har stått för operationen och proteserna men sedan de lämnade sjukhuset är det Las Palmas Acoge som tar hand om dem. De håller på att lära sig spanska och gör i ordning sina papper, nödvändiga för att de ska kunna få ett jobb i framtiden. Men de har många orosmoment, för förutom att de är immigranter är de dessutom handikappade. De hoppas att någon ska hjälpa dem så att allt lidande inte har varit förgäves.
KAPITEL 17