|
November 2013: Boken ”Los Invisibles
de Kolda” (De osynliga från Kolda) är skriven
av reportern José Naranjo och
utgiven år 2009 då jag köpte ett exemplar.
Hundrasextio unga killar
från Kolda i Senegal försvinner ute till havs och
Naranjo och en fotograf reser till Kolda för att ta reda
på vad som egentligen hände. Boken gjorde ett så
starkt intryck på mej att jag började översätta den
redan för några år sedan. Jag tog en paus då migrationen
till Kanarieöarna hade lugnat ner sig, men olyckorna i
Medelhavet och speciellt den svåra olyckan utanför
Lampedusa i oktober har väckt intresset – och oron - för
immigrationen på nytt. Därför slutförde jag
översättningen, tog kontakt med José Naranjo och frågade
om jag fick publicera boken på svenska på min hemsida,
som också har en omfattande information om immigrationen
till Kanarieöarna under åren 2006-2009. Till min stora
glädje gav han sitt tillstånd. Boken
ger en större förståelse för varför så många
subsahariska afrikaner har tagit det svåra steget att
lämna sina familjer, sina hem och sitt land och ge sig
av på en lång och farlig färd ute på Atlanten, i rangliga farkoster, för att
i "Paradiset Europa" försöka skrapa ihop pengar till ett drägligt liv för
sina nära och kära. Boken är en spännande resa till det
okända och det tragiska och samtidigt en ömsint
beskrivning av det senegalesiska folkets liv och
leverne.
De osynliga från Kolda
Den illegala invandringens bortglömda öden.
”I Afrika finns inga gränser; inte
ens mellan liv och död”
Leopold Sedar Senghor
Författarens förord: Jag står i stor skuld
till Magec Montesdeoca; jag upplevde många av
händelserna i denna bok tillsammans med honom och de
flesta av fotografierna är tagna av honom. Utan honom
hade inte denna bok kommit till. Efter att ha rest ett
par gånger med honom i Afrika har jag smittat honom med
min ”sjukdom”. Därför vet jag att han återvänder.
Jag är också skyldig
Nicolás Castellano en hel del, han är en fin vän och
journalist som har begåvats med en speciell känslighet;
likaså står jag i skuld till bröderna Omar och Abdoulaye
Diallo, som öppnade dörren till sitt hem för mej och
ständigt hjälpte mej; till Suleimán Diack och Abdoulaye
Cissé, som involverade sig i mitt jobb långt utanför det
utlovade; till Knut Graw, som smittade mej med sin
kärlek till och respekt för medicinmännens magiska värld; till
Teodore Blaise, Oumar Kassé, Juan José Domínguez och Luc
André Diuf för besväret jag utsätter dem för; till
Aboubacar Drame och Baba Kane, som kom som minderåriga
immigranter till Kanarieöarna och som idag hjälper dem
som följer i kölvattnet; till Fonseni Sarko, Cherif
Balde, Suleimán Diao och Alassande Diallo, som har låtit
mej slinka in i deras privatliv.
Men framför allt står
denna bok i en oersättlig skuld till familjerna till
pojkarna som förolyckades under sin resa till Europa. De
har blivit tvungna att återuppleva sin smärta så att jag
ska kunna förmedla den vidare. Det handlar om ett stort
ansvar och jag hoppas att jag inte har svikit dem.
Min familj och mina
vänner dyker också upp på bokens sidor. Till all lycka
har jag inte tillräckligt med plats för att namnge dem
alla.
Jag vill också nämna
alla er som inte tål mej och skulle vilja se mej
nertystad. De vet vilka jag pratar om. Deras uthållighet
och envishet får mej att fortsätta skriva.
Till allra sist
tillägnar jag denna bok Silvina. Jag vet inte alltid vad
som är värst för henne, att stå ut med min frånvaro
eller uthärda min närvaro. I båda fallen finns hon
alltid där. Tack för att du är den du är och för att du
fortsätter att stå vid min sida.
INLEDNING
(I boken nämns de senegalesiska och mauretanska fiskebåtarna som används av
immigranterna, cayuco, en långsmal, ofta
färggrant målad trä- eller glasfiberbåt på mellan 13 och 21 meter med
inombordsmotor, och patera som är hälften mindre
än en cayuco och används framför allt i norra Afrika.
Den lilla texten inom parentes motsvarar författarens
fotnot nere på sidorna.)
Den 20 augusti 2008
befann jag mej i södra Senegal där jag gjorde ett
reportage om den största katastrofen i den illegala
immigrationens historia i Spanien, olyckan då en cayuco
förolyckades och omkring etthundrasextio ungdomar, alla
från samma område, omkom, en olycka som närapå inte alls
uppmärksammades av den spanska allmänheten. Tanken var
att reportaget skulle bli basen och ryggraden till
boken som ni idag håller i era händer.
Samma dag misslyckades ett Spanair flyg att lyfta från
Madrids flygplats Barajas med Gran Canaria som mål.
Efter att ha studsat mot banan några gånger störtade
planet ner i en bäck och antändes. Etthundrafemtiofyra
personer omkom, nästan hälften av dem hemma från min ö.
Alla vi kanarier vet hur enkelt det är att träffa på
någon bekant, en släkting, en granne, en vän, på ett
plan mellan öarna och fastlandet. Därför tror jag inte
jag misstar mej om jag säger att hjärtat gjorde en volt
i bröstet på oss alla.
Jag tog genast kontakt med min familj för att försäkra
mej om att alla de mina var i säkerhet, men det tog
flera dagar innan listan på avlidna offentliggjordes och
först då kunde jag andas ut. Oron över det skedda
plussades på av avsaknaden av nyheter på platsen där jag
befann mej i södra Senegal, där det inte alltid är lätt
att koppla upp sig till Internet eller se en
internationell tevekanal.
Då jag återvände till Gran Canaria en vecka senare
svävade ännu en känsla av död i luften. Medierna
informerade om olyckan under en lång tid efteråt, om
konsekvenserna och följderna. Sedan följde officiell
sorgetid, statsbegravningar, undersökning för att få
reda på orsakerna till olyckan, miljonskadestånd och
rättsprocess.
Jag upplevde och tog del av smärtan. Men, med djup
respekt för flygolyckans offer och deras familjer, under
de där dagarna gick mina tankar också till hundrasextio
grabbar som hade dött i en cayuco på väg till
Kanarieöarna i april månad år 2007. Jag hade precis
besökt deras byar och lärt känna deras familjer. Mina
tankar gick till de tusentals som försvinner ute på
Atlantiska Oceanen utan att någon verkar bry sig. I
fallet Kolda, målet för vår undersökning, fick de
anhöriga vänta i fem månader på att få bekräftat att
ungdomarna hade omkommit och ändå kommer det aldrig att
finnas en officiell bekräftelse på detta.
Förutom flera månader av ovisshet om sönernas och
brödernas liv eller död, i fallet med de afrikanska
cayucos-farkosterna måste man lägga till den institutionella
likgiltigheten, avsaknaden av minsta lilla kondoleans
eller erkännande från någons sida och sorgen över en död
som representerar inte bara det fysiska försvinnandet,
utan den oersättliga förlusten av två händer som brukar
jorden eller fångar fisk. Då en ung man dör i Afrika, på
en plats där det inte existerar social trygghet,
livförsäkring eller pensioner, dör med honom det lilla
hopp familjen har att undgå hunger eller misär.
Jag tänkte på att alla dessa anynyma omkomna, alla dessa
liv begravda för alltid i en brännande het ödemark eller
på botten av ett djupt hav, kanske skulle vara värda
åtminstone ett minimum av erkännande, sådant som de
omkomna i flygolyckan på Barajas fick, en gest eller en
hyllning som skulle få dem att träda fram ur den
kompakta tystnaden och tomheten, som skulle återge dem
namn och ansikte och göra dem på nytt till personer,
till människor som hade haft drömmar, hopp och
illusionen om en bättre framtid och som därför gav sig
av. Och kanske deras mödrar, fäder, syskon och barn
skulle vara värda vår sympati och respekt och, framför
allt, lite hjälp att gå vidare.
Det är möjligt att våra barn eller barnbarn
i morgon
dag,
som ligger om hörnet,
frågar sig var vi befann oss då tusentals låg döende vid
porten till vårt paradis; kanske kommer historieböcker
att skrivas (om böckerna överlever), där författarna
förvånade tar upp de tragiska konsekvenserna av den
illegala immigrationen och vår likgiltighet och kyla
inför så mycket död. Det är som om vi har blivit immuna
mot det mänskliga lidandet.
Vilka funderingar och tvivel man än har, finns det en
sak jag är absolut säker på. Offren från flygolyckan i
Barajas och alla tusentals döda immigranter är liksom
alla vi andra gjorda av samma ben och senor, det är
samma blod som flyter i våra ådror, samma kopplingar i
hjärnan som ser till att vi tänker. Det är samma armar,
samma ben, samma hår och öron. Huden är densamma i sina
otaliga nyanser, andningen densamma, suckarna och
kärleksviskningarna desamma. Orden är desamma på olika
språk, tungan är densamma, de inre organen likaså.
Folket i byarna som jag har haft möjlighet att besöka
för att skriva den här boken, människorna som är
nedbrutna av saknaden efter sina kära, huvudpersonerna i
dramat, offren från förlisningarna som knappt ens hörs som ett
svagt eko, är gjorda av exakt samma material som i olika
former och färger befolkar hela Jorden. Även om det
finns de som föredrar att glömma detta.
Till första kapitlet
|
