LOS INVISIBLES DE KOLDA - DE OSYNLIGA FRÅN KOLDA
En bok av José Naranjo i översättning av Helena Somervalli
KAPITEL 6
FÖRSTA ETAPPEN
Dagen efter mötet med killen på motorcykel hade de fyra ungdomarna från Diagnette redan inlett resan. De gav sig av i skydd av nattens mörker för att inte någon skulle se dem. Osynliga i den svarta natten, vandrade de i tysthet de hundratals meterna mellan byn och den asfalterade vägen genom de odlingar som dagen innan hade varit skådeplatsen för deras hårda arbete, dag efter dag, och som de aldrig mera skulle behöva återvända till. De var rädda för att bli upptäckta och att resan skulle misslyckas innan den ens hade börjat.
Många i byn visste att ungdomarna skulle ge sig av på en lång färd, att de lämnade byn i jakten på levebröd för sina familjer, men på senare tider hade situationen förvärrats. Om de hade gett sig av i dagsljus hade det inneburit att alla hade involverats i någonting som alla ogillade, framför allt efter att nyheter om skeppsbrott och olyckor till havs också hade nått fram till Diagnette.
Ändå var ungdomarna beredda att ge sig ut på Äventyret, trots mödrarnas och de närmaste släktingarnas varningar. Mansour Diallo, Moustaphas far och byns religiöse ledare, försökte i sista stund avråda dem, men till ingen nytta. De ville ge sig iväg och de lovade hjälpa byn att ta sig ur misären, de pratade om framtida välstånd i stället för det rådande eländet. I öronen ringde endast de orden, inte orden som försökte uppmärksamma dem på farorna under färden.
De hade få ägodelar med sig, endast sådant som fick plats i byxfickorna för de visste att man skulle bemöta Äventyret med rent hjärta och tomma händer. Pengarna de bar låg i plast i kalsongerna.
Tanken var att ta sig till Kolda och där ta en av transportfordonen som varje dag gick till Ziguinchor, platsen där de skulle träffa resans organisatörer. Med gryningen kom det goda humöret tillbaka och lusten att prata och på så sätt blev vandringen lättsammare ända tills en invånare från en annan by, som kände igen dem, erbjöd sig att köra dem till staden med sin lastbil.
Kolda är en bullrig stad om morgnarna. Kvinnorna som kommer från olika håll strålar samman på de fyra centrala gatorna för att göra sina dagliga inköp, medan männen kommer och går i sina olika ärenden. Mopeder, bilar, lastbilar, paketbilar, cyklar, getter, får och fotgängare bildar ett kaos på gatorna som saknar anvisad riktning, trafikljus och trottoarer. Och mitt i all denna röra hotar gatuförsäljarna inta körvägen med sina prylar och produkter för olika ändamål.
Kastruller, blöjor, skor, oäkta märkeskläder och äkta burnuser, byxor i skrikiga färger, lakan och bestick, konservburkar med malet kött, fisk fulla av flugor, ris, marmelad, radiobatterier, sexton tums teveapparater, olja, majonnäs, lemonad och yoghurt, verktyg för bilar och vad man än kunde tänka sig vara nödvändigt i det dagliga livet. In i detta kaos vandrade våra fyra äventyrare: Moustapha, Ibrahima, Mokhtar och Alassane. Men de varken såg eller noterade någonting av allt detta, deras tankar var på annat håll.
-Mokhtar!
En kille med kort krulligt hår närmade sig.
-Yaarama, hälsade han. Ordet är traditionellt vid hälsning och avsked på pulaar-språket. Hälsningen framfördes av Suleimán Balde, killen från Sare Maunde som Mokhtar hade mött några dagar innan och som för första gången berättade för honom att man höll på att organisera en resa till Spanien. Han var också på väg till kusten. Han skulle också resa.
-Yaarama, hur står det till?, svarade Mokhtar.
-Fint, jag ser att du har sällskap. Har du kommit med dina bröder till staden?
-Javisst, och du, vad gör du?
Suleimán närmade sig Mokhtar och viskade i hans öra: ”Idag sticker jag”.
Mokhtar tittade på honom och log.
-Det gör vi också, kanske vi kan följas åt till Ziguinchor.
-Självklart, inga problem. Jag har sällskap av Mamadou Balde från Sare Bocar, vi kan åka alla sex.
Mamadou Balde var äldst. Med sina tjugonio år var han redan gift och hade en son, lille Saliou, endast sex månader gammal. Det var kanske sonens födelse som gjorde att Mamadou beslöt resa, men det vet ingen med säkerhet. Han var alltid tystlåten och melankolisk och pratade sällan med de övriga, i motsats till sin vän Suleimán som alltid skojade och var glad.
Men det fanns en annan viktig skillnad mellan Mamadou och de övriga unga som var på väg att ställa sig ansikte mot ansikte mot det största provet någonsin som Allah hade lagt i deras väg. Han hade ett klart uttalat stöd av sin familj som behövde någon i Europa, inte bara för att ha det bättre eller sämre, utan det innebar helt enkelt skillnaden mellan att äta eller inte äta.
Mamadou hade varit tvungen att lämna sina studier för att ägna sig på heltid åt att odla jorden tillsammans med sina fyra bröder. Han jobbade hårt de första åren. Men det gick allt sämre. Vattnet som föll från himlen var sporadiskt och familjen fick inte tillräckligt med mat. Det fanns ingen annan utväg, någon måste ge sig av.
Den första att göra det var hans bror Thierno, den förstfödde. Han gick tusentals kilometer, korsade floder, byar och gränser genom Senegal, Mali och Algeriet under svåra förhållanden, men då han anlände till Maghnia, den sista algeriska byn innan man kommer till Marocko, mötte honom en bedrövlig syn. Tusentals och tusentals svarta som han själv väntade där på sin chans. Längs vägen växlade rader av usla hyddor som var deras hem och apelsin- och olivfälten där de, om någon företagare visade sig välvillig, kunde få ihop lite pengar och med nöd och näppe klara livhanken. Thierno stannade i flera månader i Maghnia och väntade på sin stora chans. I ren förtvivlan vågade han sig en gång genom ödemarken, men en marockansk gränspatrull stoppade honom och skickade honom tillbaka till Algeriet. Han beslöt återvända till Kolda.
Thiernos misslyckande avskräckte inte killarna Balde från Sare Bocari. Följande år gav sig en annan av hans bröder, Arfang, iväg till Italien. Han kom fram till Libyen och där är han kvar, för de pengar han får för sitt arbete åt en byggherre, en sann utsugare, räcker knappt till för att han själv ska överleva. Det lilla han hade sparat överlämnade han åt den förmodade researrangören som lovade att han veckan därpå skulle befinna sig på den italienska ön Lampedusa, men som inte har synts till sedan dess. Varken han eller pengarna.
Så nu stod Mamadou i turen. Oussamane och Yaya, hans två bröder, var tvungna att ta hand om modern och sina respektive familjer. Mamadou hade dessutom bara en son och var den yngste och starkaste av dem alla. Hans öde stod skrivet i eld. En cayuco med Europa som mål väntade på honom. Sedan gälldet det arbete, framgång och välstånd för alla. Inshalah.
Den lilla gruppen på fyra hade nu utökats till sex med Mamadou och Suleimán. Det var bättre så, de kände sig tryggare, framför allt eftersom var och en hade en avsevärd summa CFA-franc på sig gömd mellan benen. Medan de väntade på en paketbil anslöt sig en sjunde person till sällskapet. Det var Djembarou Mané från den lilla byn Sare Wassa, som en av killarna Diallo kände sedan länge.
Djembarou var en tystlåten person. Han var enda sonen till Abdoulaye Mané och hade alltid varit mycket religiös och gudfruktig. Men misären knackade objuden på hans dörr. Hans tre äldre systrar hade gift sig långt innan och hade flyttat från byn; tre munnar mindre att mätta, men tiderna var svåra och inte ens de mest gudfruktiga slapp hungern. Han vägrade länge ge sig av till Europa; han skyllde på att Koranen klart och tydligt förbjuder alla slags självmord och Äventyret var ett slags självmord. Med hänvisning till detta hade landets stora imamer på senare tider predikat att Allah inte såg med blida ögon på att så många troende omkom ute till havs.
Vad Djembarou mest fruktade var att dö utan att begravas. Full av tvivel rådfrågade han en marabú i byn Manguissa under ett besök hos sin syster Fatou och hennes barn. Det handlade om gamle Demba Diatta som var känd för sina kloka ord och sitt sunda förnuft. Djembarou förklarade sitt dilemma. ”Åk iväg, du har ingenting att vara rädd för. Det är din plikt och skyldighet att försöka ge din familj välstånd. Var inte rädd. Du kommer att vara osynlig, ingenting och ingen kan stoppa dej”, sade häxmästaren och på samma sätt som åt Ibrahima Kande och så många andra lade han i handen på honom en liten påse av getskinn som han skulle binda fast vid midjan.
Klockan var två på eftermiddagen och den brännheta solen sken från Koldas molnfria himmel. Killarna satte sig intill varandra i skuggan för att tillbringa den värsta tiden av dagen i skydd. Hettan var olidlig. Inte förrän chauffören, en man med elakt utseende och bryska gester, gick iväg mot paketbilen som skulle till Ziguinchor reste de sig.
A priori kan det tyckas farligt att åka med en av dessa eländiga paketbilar på Afrikas vägar. I själva verket, vid sidan av de förlängda och ombyggda Peugeot 504, var paketbilarna det fordon som den lokala befolkningen föredrog, för de var gjorda för att klara sig på alla slags vägar i de svåraste av förhållanden. Trots anpassningen, var det som mest utmärkte paketbilarna deras oändliga kapacitet att rymma personer. Där en europé skulle säga att nu får inte fler plats, tittar afrikanerna på varandra med ett småleende och ger plats på ett minimalt utrymme.
De sju killarna åkte på det sättet, hopträngda i en paketbil försedd med ett enormt ord, precis ovanför kofångaren, som tackade Gud: ”Alhamdoulilah”. Och jag säger hopträngda, för i samma utrymme åkte tjugo personer med sina höns, mangolådor, påsar med diverse utensilier och stora tygstycken för att göra affärer. En stor del av frakten placerades på taket, dit dessutom tre killar, som inte tålde värmen inne, hade klivit upp under resan som skulle ta dem till Ziguinchor.
Allt var dock inte frid och fröjd. De stannade flera gånger och varje gång passade killarna på att kliva av om så bara för ett ögonblick för att andas in lite luft eller köpa någon frukt att äta under resan, men hela tiden med ögonen på chauffören för han var av den sorten som kör iväg utan att säga någonting.
Växtligheten var storartad. Palmer, mangroveträd, fruktträd och jättelika träd bildade med sina kronor ett valv över vägen. Efter var tionde eller tolfte kilometer stoppades de av en bom tillhörande den senegalesiska militären som tvingade dem att gång på gång stanna. Soldaten tittade in i paketbilen och kollade att allt var som det skulle och sedan lyfte han upp bommen som låg på två tunnor och hindrade deras färd. Så fortsatte det sju eller åtta gånger, så många att killarna tappade räkningen. Efter några timmar, lite mörbultade, men nöjda, befann de sig i Ziguinchor, Nedre Casamances huvudstad.
KAPITEL 6