Kolda

LOS INVISIBLES DE KOLDA - DE OSYNLIGA FRÅN KOLDA

En bok av José Naranjo i översättning av Helena Somervalli

KAPITEL 4

KILLARNA FRÅN DIAGNETTE

Elden sprakar mellan lerhusen. En stor brasa lyser upp de unga elevernas ansikten. Koranskolan i Diagnette är en av de mest kända och rättrådiga skolorna i området Kolda. Natten har fallit och och Koranens suror, som de unga rösterna läser upp, stärker samhörigheten, invånarna samlas runt omkring och sluter ögonen efter varje ord, efter varje fras. ”Alhamdoulilah, alhamdoulilah” (arabiska: tack till Gud).

-Gud gör att vatten faller från himlen – deklamerar barnen från Diagnette -, ni dricker av det; och likaså växterna som ni utfordrar er boskap med; han ser till att er skörd, olivträden, palmerna, vinrankorna och all slags frukt växer tack vare vattnet. Han har gett er natten och dagen, solen och månen; och alla stjärnorna lyder under Honom. Och alla de olika färgerna som Han har skapat åt er på Jorden. Och Han är den som har betvingat havet så att ni kan äta färskt kött och att därifrån få de prydnader ni bär. Och båtarna korsar samma hav för att leta efter någonting som behagar Honom så ni ska ha orsak att vara tacksamma. Och han har placerat fasta berg på Jorden så den inte förflyttar sig, och floder och vägar, så ni ska hitta, liksom också orienteringsmedel; och med hjälp av stjärnorna hittar människan sin väg.

Diagnette har alltid varit Koldas religiösa fyr, ett exempel att följa sedan så långt tillbaka i tiden att inte ens de äldsta minns när denna välmeriterade berömmelse uppstod. Från den här byn kommer stora spirituella ledare som har visat varje generation den rätta vägen. Men det märks inte. Byns knappt sjuhundra invånare har få högtidligheter. Mellan majs- och risfälten som omger byn liknar Diagnette mera en bondhåla än en plats som har pekats ut av Guds finger. Det stämmer säkert att själens storhet söker sig till de fattigaste ställena. Eller kanske hellre så att de desperata alltid klamrar sig fast vid löftet om en bättre värld än den de lever i.

Moustapha Diallo är säkert nöjd den här kvällen. I morgon återvänder hans far, Mansour, från sin pilgrimsfärd till Mecka, en färd som alla muslimer drömmer om att göra någon dag. Men han är konfunderad. Med sina tjugofyra år känner han att han går obemärkt genom livet och han ser sig dömd att leva samma hårda liv som föräldrarna, bruka jorden och förstulet titta på himlen i hopp om att Allah ska vara välvillig och skicka regnet som vattnar fälten.

-Moustapha!

En röst som hörs på avstånd får honom att lystra. Han ser ingenting och kan inte urskilja personen som kallar på honom.

-Hej du, kom hit!, säger den mystiska rösten.

Moustapha börjar avlägsna sig från elden där barnen deklamerar ur Koranen och går in bland lerhusen, i riktning mot rösten. En hand sträcks ut i mörkret och griper tag honom.

-Vad är det med dej, bror, hörde du inte att jag ropade på dej?, säger hans kusin Ibrahima, som alla kallar Bai.

-Kan vi träffas i din pappas hus? Vi måste prata, säger han.

Bai hade sällskap av Mokhtar och Alassane, som kallas Yaya. De är alla kusiner, men de kallar varandra ”bror”.

-Okej, vi går dit. När lejonet är borta dansar gasellerna, tillade han med ett småleende.

Förutom att de var släkt var de fyra killarna goda vänner. De var ungefär lika gamla och tillhörde den respekterade familjen Diallo. Några hade börjat studera vid universitetet i Saint Louis i norr och andra förbättrade sina kunskaper om Koranen i Kolda. Men alla var framför allt jordbrukare och de var tvungna att hjälpa till på fälten under de sex månaderna då majsfälten och jordnötterna gav arbete. Nu hade de återvänt till byn för att välkomna Mansour efter pilgrimsfärden.

De hade dock sett för mycket av världen för att nöja sig med Diagnette. I killarnas inre brann en eld som var mycket större än den som lyste upp nätterna i byn, än den kring vilken barnen deklamerade verser ur Koranen. Det handlade om Äventyrets eld, längtan efter att ge sig iväg för att leta nya horisonter långt borta från den misär och brist på möjligheter som omgav dem. Det var inte lätt för dem att bygga upp modet som krävs för att ge sig av, för de var medvetna om att de skulle stöta på faror och att mellan dem och Europa ligger det vida havet som redan hade tagit hundratals liv; det största problemet var ändå att de inte hade pengar.

Alltför ofta under de senaste veckorna hade de träffats, som nu, för att prata och fundera över möjligheterna att ge sig av och kämpa mot vågorna, men resultatet blev varje gång att de var tvungna att medge att det inte var någon enkel resa och att de, för ögonblicket, måste vänta. Var och en gick hem till sig, muttrande av frustration. Men den här gången hade Mokhtar, den äldste, en speciell glimt i sina ögon.

Bai var den förste att ta till ordet.

-Så, vad händer, när ger vi oss iväg? frågade han.

-Jag vet inte, berätta du som vet så mycket och som har talat med både den ena och den andra. Eftersom du säger att det är så enkelt, låt oss ge oss iväg en gång för alla, låt oss äntligen göra det, svarade en lätt irriterad Moustapha som hade börjat tröttna på allt prat.

-Först måste vi få ihop pengarna. Varifrån ska vi få dem? undrade Yaya. Killarna visste genom andra som redan hade gjort resan att en plats i en pirogue kunde kosta omkring femhundratusen CFA-franc (motsvarar ca 762€).

-Vi gör som alla andra, vi säljer några av familjens kor, sade Bai. Jag har redan sparat en del av summan.

I det ögonblicket reste sig Mokhtar från golvet, drog ifrån skynket som täckte dörröppningen, stack ut huvudet genom dörren, kollade åt alla håll att ingen hade närmat sig för att lyssna på deras samtal och gick tillbaka till sina kusiner. Han såg allvarlig ut men den speciella glimten i ögonen fanns kvar.

-Killar, Allah har lagt möjligheten att resa rakt framför våra ögon. Och vi ska inte låta bli att utnyttja den. Åtminstone jag tänker ge mej av.

En lång tystnad föll och allas blickar var riktade mot honom. Vad menade han med att vi redan kunde ge oss av? Han fortsatte:

-I morse, då jag kom tillbaka till Kolda, tog jag vägen förbi Sare Maunde för att hälsa på några släktingar som precis hade återvänt från Dakar. Där träffade jag Suleimán Balde som stod och pratade med två killar som jag inte kände men som tydligen kom från Sare Fili trakten. De var herdar, män från landsbygden. Då Suleimán såg mej blev han lite förvånad och sänkte rösten. Jag undrade vad allt detta hemlighetsmakeri var och han berättade för mej vad deras samtal handlade om, mot att jag lovade att inte berätta det för någon. Det verkar som att man planerar en cayucos avgång från Ziguinchor och en kille på motorcykel åker genom byarna och skriver upp namn på dem som vill åka med. Dom säger att listan redan har minst hundra namn och att priset inte är mer än fyrahundratusen CFA-franc (motsvarar ca 610€) för var och en. Bröder, antingen gör vi det nu eller aldrig.

Killarna stelnade till av förvåning. Plötsligt fanns möjligheten till den stora resan där, bara runt hörnet.

-Men pengarna, varifrån ska vi få dem? undrade Moustapha, överraskad av kusinernas fasta beslutsamhet. Han hade ännu inte förberett någonting.

-Som jag redan sade, vi säljer några av våra fäders kor. Jag har redan pratat med min bror och han har sagt ja, att jag ska göra det, att jag ska ge mej ut på Äventyret och att jag vid Allah aldrig må glömma dem som har tagit hand och mej och stöttat mej så här långt. Han har gett mej tre kor att sälja. Resten ber jag att få av min farbror.

Det räckte med en blick. De hade pratat och drömt så mycket att beslutet fattades vid den första verkliga möjligheten som lades framför deras ögon. De skulle bege sig till Europa. Inom sig visste de att det inte skulle bli lätt, att färden till Kanarieöarna var lång och svår, men de hade också hört hundratals historier om ungdomar som hade lyckats komma fram. ”Om de kunde, varför skulle inte vi kunna?” upprepade de gång på gång för att inge varandra mod. Det var nu eller aldrig. Tiden närmade sig då de måste välja en hustru, eller ännu värre att deras föräldrar valde dem en hustru. Och efter det skulle det bli så mycket svårare att ge sig av.

Planenligt återvände Mansour Diallo, Moustaphas far, följande dag från sin resa till Mecka. I Diagnette dödade men ett lamm för att fira hans hemkomst. Då festligheterna var förbi pratade de fyra killarna med honom. De berättade att de snart skulle åka iväg och de bad om hans välsignelse och Guds hjälp att lura döden; därefter övertalade de sina syskon, farbröder eller kusiner att låta dem sälja några djur, samtidigt som de försökte dölja sina förehavanden för sina mödrar. Några veckor senare, i mitten av mars, var allting klart.

Moustapha hade en gång sett på teve hur det går till när en pirogue anländer till Europa. Röda Korsets läkare tar genast hand om de som är sjuka och de ger kex, te och vatten åt alla. ”De kommer inte att låta någonting hända oss heller”, tänkte han. Sedan måste vi ljuga hela tiden, säga åt polisen att vi kommer från Gambia, Guinea eller Elfenbenskusten, för då skickar de oss inte tillbaka till Senegal med detsamma. Och på det sättet, om vi står fast vid våra påståenden då vi blir utfrågade, stannar vi kvar i immigrantfängelset i några månader ända tills vi skickas till Madrid eller Barcelona. Och där blir vi fria. Inshalah, upprepade Moustapha gång på gång.

Så äntligen, den sista marsmorgonen år 2007, hörde Mokhtar ljudet från en motorcykel som närmade sig Diagnette. Killarna som höll på att hjälpa till att bygga om ett hus gick till vägen som ledde in i byn. Ljudet av motorcykeln hördes allt närmare och hjärtat bultade hårt i killarnas bröst. Inte ett ord sades. Motorcykeln som kördes av en lång och kraftig kille uppenbarade sig bakom ett staket av trä. Killen var inte från området, de kände honom inte. Endast några få ord växlades.

-Bege er till Ziguinchor, sade han, och fråga efter Abdoul. Av honom får ni veta vad ni ska göra. Vänta inte för länge, vi åker snart iväg.

-Så får det bli.

Då plockade han fram ett skrynkligt och smutsigt papper ur byxfickan och en liten blyertspenna. Han bad att få deras namn, skrev upp dem och stoppade pappret tillbaka i fickan. Han åkte bort samma väg som han hade kommit. Nu var det allvar. Äntligen var Europa inom räckhåll.