LOS INVISIBLES DE KOLDA - DE OSYNLIGA FRÅN KOLDA
En bok av José Naranjo i översättning av Helena Somervalli
KAPITEL 13
TALTO, BYN UTAN UNGDOMAR
Kommunen Tankanton Escale befinner sig omkring trettio kilometer från staden Kolda vid vägen som går mot kusten, i riktning mot staden Ziguinchor, det vill säga, vi åkte samma rutt som äventyrarna i mars och april 2007, en väg där tusentals emigranter transporteras till kajen i Elinkine och slutar i någon caycuo som ska föra dem till paradiset. Vi såg lastbilar och paketbilar fullastade med människor och vi kunde inte låta bli att tänka att kanske någon av de unga vi såg idag i fordonens fönster eller tätt packade på taken kunde vara en person som vi i morgon skulle se anlända till Tenerife eller La Gomera eller, ännu värre, förvandlas till ännu en siffra i den grymma statistiken över försvunna i den illegala immigrationen.
Abdoulayue Cissé hade varnat oss för de senegalesiska militärerna som var närvarande längs hela rutten, men vi såg faktiskt inte många. Den långa konflikten som skakar Casamance sedan tre årtionden tillbaka är till viss del avstannad och de värsta sammandrabbningarna och förflyttningarna av invånare hade ägt rum under de senaste månaderna några tiotals kilometer västerut, i området Ziguinchor. Det lönade sig ändå att vara uppmärksam, framför allt för att byarna som vi var på väg till låg mycket nära gränsen till Guinea-Bissau och MFDC-gerillan flyttade sig från det ena landet till det andra under sina manövrar och operationer. Gränserna runt om i världen är alltid speciella och känsliga, men i Afrika, där de flesta konflikterna samlas, i ännu högre grad. Speciella, känsliga och naturligtvis farliga.
Efter ett par timmar på en hyfsad väg, vilket är lika med att den är full av gropar, men åtminstone asfalterad, och efter att ha stannat lite här och var för att fråga oss fram och vila, kom vi fram till Talto. Det var nästan som att komma till en annan värld. Ju längre åt sydväst vi kom desto grönare och tätare blev växtligheten. Varje gång vi avvek från vägarna och odlingarna omgavs vi helt av den fuktiga och tropiska djungeln.
Byn låg plötsligt framför våra ögon, nästan utan att vi märkte det. Vi hade åkt omkring trettio kilometer längs vägen och fem eller sex kilometer längs stigar då fälten plötsligt tog slut och växtligheten vek undan. Vi var framme i Talto. Mitt i byn låg en byggnad med uralittak som utgjorde en kommunal lokal, men det sociala livet utspelades under bar himmel. Vi stängde motorn och klev ur bilen. Under tiden började de enormt nyfikna invånarna samlas runt omkring oss.
Strax uppenbarade sig ledaren som hette Sekuna Diao. Efter introduktionerna berättade han att omkring sjuhundra personer bor i Talto med omgivning och att det enda man kunde försörja sig på var att med svårighet odla marken. ”Det är vårt sätt att överleva en dag i taget, men vi måste göra allting för hand, vi har inga maskiner”. Förutom fälten fanns ett antal djur, några kor och får, men inte alltför många. ”Ett annat problem är att vi är utsatta för en hel del stölder, ungdomar kommer ända hit för att stjäla våra djur och förstöra våra odlingar från andra sidan gränsen”, påpekade han.
Jag frågade vad exakt han refererade till, men han vägrade beskylla någon direkt. Man såg att han var rädd. ”Först var det kriget i vilket många av våra unga tvingades delta, och nu är det stölderna”, sade han. Taltos ledare hänvisade till gerillans och soldaternas plundringståg i byn. Än en gång var det bevisat att de arbetande invånarna var de som led mest av konflikten.
Därför hade många unga beslutat ge sig av under de senaste åren. En viss övergivenhet märktes; majsen växte utan ordning och reda lite överallt och gick över vägkanterna och in på de få farbara vägarna. ”Vi har inga unga kvar som kan odla marken”, tillade Diao med bitterhet. Och det stämde. Under den första timmen då vi samtalade under en imponerande mango hade tiotals personer närmat sig; men de flesta var kvinnor, åldringar och barn och endast ett fåtal unga män. För att lösa detta problem hade invånarna i Talto blivit tvungna att göra en dygd av nödvändigheten. Eftersom det fanns så många familjer som inte kunde ta hand om sina fält, beslöts att all mark skulle odlas gemensamt och de få produkterna skulle delas av alla. Med andra ord, man skulle dela på misären, vilket är typiskt för det afrikanska folket.
Taltos unga män och de övriga i detta område i Casamance har hittat en utväg i emigrationen. ”De ger sig inte av för att de är nyfikna eller betagna i Europa, de gör det för att de tror att de kan vara till nytta där borta inom jordbruket och, dessutom, med pengarna de skickar hem kan vi leva lite bättre” tillade Diao. Men liksom i övriga byar var döden en del av den här historien. Sju unga män från Talto hade omkommit under den tragiska resan vi undersökte. Dessutom hade sju killar skickats tillbaka hem efter att ha kommit fram med andra expeditioner. På ett eller annat sätt hade drömmarna krossats.
Bland de försvunna var fyra killar från samma familj. Det handlade om bröderna Soussmane och Sekou Omar Balde och deras kusiner Ibrahima Mballo och Bouba Kande. Saliou Balde, bror till de två förstnämnda, berättar. ”Vi har fått veta att båten aldrig kom fram till Europa, för de råkade ut för en olycka, men ingen har bekräftat detta”, försäkrar han. Oussmane hade precis blivit far till ett barn och den lille killen dog kort efter hans avfärd. Familjen hade inte pengar till de nödvändiga medicinerna. Inte långt efter detta gick hans hustru tillbaka till sina anhöriga; ekonomin räckte inte till för henne heller.
De övriga omkomna i samma cayuco var bilmekanikern Tidiane Balde och fiskaren Mamadou Konte som var tjugofem år gammal och som jobbade i kuststaden Kayar sedan många år tillbaka, liksom också Yussuf Diao, bror till byns ledare. ”Förlusten av dessa är dubbel. Å ena sidan den djupa sorgen över att ha förlorat våra nära och kära, å andra sidan de svårigheter som de lämnar bakom sig efter att ha sålt allt, hus och djur, utan någon som helst ersättning och dessutom är de inte längre här för att jobba på odlingarna. ”Det är mycket jobbigt”, förklarar Demba Konte, Mamadous bror.
Det gick en tid då de höll fast vid hoppet, liksom också i andra byar. De intalade sig att de som gav sig av kunde ha kvarhållits i Italien eller Libyen i väntan på att få gå ombord på fartyget. De upprepar namnen på de länder som de har hört talas om av andra emigranter, men det hade varit omöjligt för killarna att komma till Italiens eller Libyens kuster med avgång från den senegalesiska kusten. För dem handlar det endast om avlägsna orter som de inte kan placera på en karta. Många av dem har heller aldrig sett en karta i hela sitt liv.
Var och en av killarna hade sålt fem eller sex kor för att kunna betala för en plats i cayucon, en oersättlig förlust för byn. ”Andra från byn har lyckats och är i Europa. Deras familjer bygger bra hus och lever lite bättre, men den stora majoriteten av folket här äter inte alla dagar. Det är svårt att föreställa sig byns lidande”, säger Sekuna Diao.
Då uppenbarar sig en kvinna med blicken långt borta. Någon har hämtat henne. Det är modern till Yaari Balde, en av de omkomna. Grannarna tittar på henne och mumlar medlidande. ”Hon har förlorat förståndet, stackarn, efter att ha fått höra om sonens öde”. Vi tar ett foto av henne och hon frågar inte ens vad vi gör där.
Taltos tragedi tillhör varje enskild familj men också byn i sin helhet. Hela byn lider av konsekvenserna av så många dödsfall. Därför beslöt vi ta ett foto av alla som hade närmat sig, de som nyfikna omgav oss. Vi bad invånarna samlas under mangoträdet och Magec går några meter ifrån och knäpper. Nästan alla är kvinnor och barn, förutom de äldre. Så ont om unga män är det att de har tvingats avstå från ett av de få fritidsnöjen de hade kvar, sommarens fotbollsliga som organiserades varje år då de unga männen hade återvänt för regn- och odlingsperioden. Men detta år, 2008, hade majoriteten gett sig av och många hade dött, så det fanns inte tillräckligt med spelare.
I varje by upprepades liknande historier. På återvägen stannade vi i Sare Yoba, en liten by vid sidan av vägen som har sex emigranter i Europa och som har förlorat tre i försöket att ta sig dit. Dikori Kande, Amadou Kandes far, berättar. ”Min son gav sig iväg från byn 12 april 2007 och sedan dess har vi inte hört någonting. Först trodde vi att han var i Italien men idag är vi säkra på att han har dött. Annars hade vi fått höra någonting. Han var bara tjugo år gammal och höll på att avsluta sin skolgång. Han ville att vi skulle få ett bättre liv.”
Amadou klev också ombord på den olycksdrabbade cayucon. Hans sex bröder litade på att han skulle hjälpa till att ge dem ett värdigare liv, men han misslyckades. Nu står nästa i tur. Gamle Dikori Kande säger. ”Jag är far och jag har förlorat en av mina söner, men jag är övertyad om att åtminstone en av dem måste komma till Europa. Därför kommer de att fortsätta försöka, för här finns ingen framtid för någon, man måste åtminstone försöka. Nu måste hans bror ge sig av.”
”Men bege er till Sare Dikor, byn varifrån min familj kommer, för därifrån försvann flera”, säger han avslutningsvis. Vi åker dit. Byn ligger endast fem kilometer bort och vägen är asfalterad. Det är mitt på dagen och några svarta moln ger svalka och hindrar att vi steks i värmen. Det ser ut att börja regna när som helst. I byn som har nittioåtta invånare tas vi emot av ledaren, Samba Balde. Gamle Dikori Kande hade rätt; fem unga män från byn har dött: bröderna Oussmane och Nouru Balde, deras kusin Lamine Balde samt Saliou Mballo, Ndjako Yamanka och den redan nämnde Amadou Kande från Sare Yoba.
De sex gav sig av tillsammans och ett år och fyra månader senare säger Samba Balde: ”det enda vi vet är att de har omkommit, men vi vet inte hur eller när, endast att de dog”. De tre förstnämnda är hans syskonbarn och ett barnbarn. Lamine studerade och jobbade emellanåt som murare, men de övriga ägnade sig åt jordbruk. Oussmane lämnade kvar sin dotter, lilla Nimba, som tittar på Magec och mej som om vi var två vålnader från andra sidan. ”Vi är desperata, vi har betalat ett mycket högt pris i vår by”, tillägger han. Fem killar från Sare Dikori är i Europa, två av dem med ”papper” och tre som jobbar svart. Vi får namnen i hopp om att vi ska få träffa dem. De anlände i cayuco till Kanarieöarna och flyttade sedan till fastlandet. Idag bor de i Barcelona och Madrid, enligt Sare Dioris ungdomar, som vill göra samma sak någon dag. ”Vi vet inte med vad de jobbar, men vi vet att de som saknar papper inte stannar kvar i en stad”, förklarar de.
Innan vi åker vidare ger Samba Balde oss en vacker gåva. Det handlar inte om någonting materiellt, men hans ord ekar ännu i våra öron. Den gamle satt på en pall omgiven av sina anhöriga som inte vågade avbryta honom och förklarar hur otroligt det är att ingen från någon institution, någon regering, ännu har behagat komma till den här byn för att fråga efter de omkomna sönerna och att två vita journalister, från ett avlägset land, skulle vara de första att försöka sprida lite ljus över det skedda och prata om dem som aldrig mera skulle återvända. ”Jag ser er och jag tycker mej se de döda pojkarna, som om de hade fått liv på nytt efter så lång tystnad och så lång glömska”. Dessa var hans ord.
Magec skrev en slags resedagbok och vid slutet på denna dag skrev han: ”Vi har besökt många små och primitiva byar, vi har pratat med folk i staden; vi har gått på Koldas gator och vägar; vi har deltagit i presentationen av en nyfödd; vi har låtit de hetaste timmarna gå i skuggan av ett mangoträd; mitt på gatan har vi öppnat vår famn för små barn, för de visste inte hur en vit hud eller ljust hår och ljust skägg känns; vi har öppnat portarna till avgrunder i människors inre. Vi fortsätter göra det. Överallt har jag endast mött goda människor. Ett ädelt och erfaret folk som finner sig i att bo på och odla samma lilla lott, generation efter generation. Män och kvinnor med breda leenden som lyser upp hela ansiktet, djupt respektfulla och med en livslust som överstiger allt. För dessa människor innebar vårt besök en enorm lättnad”.
Vi var tvungna att återvända till Kolda. Det hade varit en intensiv morgon, då vi hade besökt flera fouladou-byar och i varje by hade vi stött på liknande berättelser. Sex döda i en by, sju i en annan, längre bort fyra bröder som hade omkommit till havs, några kilometer ifrån tre omkomna… Vi kunde ha tillbringat månader med att lokalisera och identifiera passagerarna i cayucon som hade avgått i april 2007, men tiden tog slut. Pengarna höll på att ta slut. Tiden för återvändo till Spanien närmade sig och vi var tvungna att ta oss tillbaka längs vägen till Dakar som alltid var full av oförutsedda avbrott.
Dagen efter organiserade vår gode vän Abdoulaye Diallo och hans familj en avskedsmåltid till vår ära i sitt hem, dit också Laye Cissé och Suleimán Diack inbjöds. Vi ville personligen tacka alla de personer som hade hjälp oss under vår vistelse i Kolda, människor som hade gjort vårt arbete så mycket lättare, som hade involverat sig personligen och professionellt för att allt skulle gå bra. Personer som öppnade dörrarna till sina hem och sina liv för oss för att vi skulle kunna få en klarare bild av det som hade hänt och vad de hade varit med om i detta hörn av jorden.
Vi höll på att förbereda mötet nöjda med att ha gjort vår plikt då ett SMS-meddelande plingade i min mobiltelefon. Trots det korta beskedet fick meddelandet håret att resa sig på våra huvuden. ”Flygplan till Gran Canaria råkar ut för olycka på Barajas. Många döda”. Snabbt och trots samtalens kostnad började Magec och jag att ringa till våra familjer för att försäkra oss om att ingen av våra familjemedlemmar befann sig i planet. Hela den eftermiddagen och de påföljande dagarna, ända tills den officiella listan på passagerare hade publicerats, var vi osäkra på om någon vi kände hörde till de över hundrafemtio omkomna i olyckan.
Det är svårt att beskriva. Under flera dygn, jag skulle vilja påstå ända tills vi var tillbaka på Gran Canaria, var vi fyllda av en känsla av sorg och svårmod. Ekot av det som hände på vår ö kom till oss som om det hade dämpats av avståndet och vi kände med våra landsmäns förtvivlan, samtidigt var vi lättade över att ingen av våra släktingar eller vänner fanns på listan över de omkomna och, varför inte säga det, lättade också över att vara långt borta och inte behöva uppleva den kollektiva sorgen under de dagarna.
Det var precis i det ögonblicket, under slutet av vår vistelse i detta land, då jag insåg grymheten i att vi själva hade levt oss in i en tragedi av samma omfattning som olyckan på Barajas och att det ändå fanns enorma skillnader i båda olyckorna. I Spanien fanns en officiell lista över de omkomna, psykologiskt bistånd, statlig jordfästning, officiell sorg, juridiska processer, ersättningar och utbetalningar i miljonklassen, liksom också en bred medial och social återverkan. I de byar i Senegal som vi hade besökt, där invånarna hade förlorat nästan alla sina unga män i cayucosfarkosterna, fanns bara tystnad, tomhet och ett jättestort och enormt försök från Europas sida att dölja allt under glömskans täcke.
Vi åt denna avskedsmåltid och fick ännu en gång uppleva våra värdars, Abdoulaye Diallo och hela hans familj, generositet då de gav oss i gåva afrikanska kläder som minne och gick med på att fotografera sig tillsammans med oss. Den kvällen drack vi bissap, en uppfriskande dryck utan alkohol som var typisk för området och som tillverkas för hand på basen av blommor, och vi åt vår sista chebuyén som hade tillretts av oöverträffliga Neye, Abdoulayes hustru.
Dagen därpå skulle vi starta klockan fem på morgonen, så det gällde att lägga sig tidigt. Ändå var det svårt att stiga upp. Det var nattsvart och vi befann oss återigen på vägen under ett strilande regn. På samma sätt som vi hade anlänt åkte vi iväg, Diallo, Diack, Magec och jag men den här gången, på grund av problemen vi hade råkat ut för mellan Dakar och Kolda, hade vi valt en gammal Peugeot 404, en av dessa förlängda modeller som kunde ta upp till sju passagerare. Paradoxalt nog var resan bekvämare än under resan ner och bilen uppförde sig perfekt.
Den här gången hade vi inga problem då vi åkte genom Gambia på morgonen. Allt gick som på räls ända tills vi kom tillbaka till Senegal. Det ösregnade, som sagt, och vägen till staden Kaolak höll på att repareras, vilket innebar att fordonen var tvungna att ta sig fram bäst de kunde längs de otaliga spår som hade bildats bredvid huvudvägen. Det gick, då det inte regnade. Då det ösregnade, som i vårt fall, var de sandiga spåren dödsfällor för bilar och, framför allt, för lastbilar och paketbilar.
Under ett antal kilometer sjönk vi bokstavligen ner i lera och vi klarade oss med mera tur än skicklighet och med fingrarna i kors för att fordonet inte skulle stanna helt. Då vi var tillbaka på asfalt drog vi alla en suck av lättnad. Vi hade sett alltför många kullvälta bilar, nersjunkna i lera eller stillastående på sidorna av vägen för att inte vara medvetna om riskerna vi hade utsatt oss för.
Kort därefter återvände Magec och jag till Kanarieöarna. Men en liten bit av arbetet kvarstod, som jag inte ville lämna. Då vi besökte kvarteret Gadapará berättade Fodé Diao att han hade en son och ett syskonbarn i Katalonien och att det var tack vare emigranterna från Kolda som man fick veta om det tragiska ödet de hundrasextio unga männen som reste i cayuco hade råkat ut för. Vi måste forska vidare och få veta i vilka förhållanden senegaleserna i Spanien lever för att så många skulle attraheras till den grad att de satte livet på spel.
KAPITEL 13