Tillbaka

Länk till några av min fars diapositiv som har digitaliserats

TENERIFFA PÅ 1960-TALET 

Vilken nostalgitripp då jag i en garderob hittade en undangömd liten apparat där jag kunde titta på min fars diapositiv från Teneriffa på 60-talet! Resorna utomlands var annorlunda då, exotiska, spännande, nervkittlande på ett skönt sätt. Povel Ramel slog huvudet på spiken med den underbara låten ”Titta ja flyger”. Idag kan man via datorn och andra apparater se så gott som alla hörn i världen utan att förflytta sig. Då jag tittade igenom diapositiven upplevde jag samma nyfikna förundran som mina föräldrar upplevde då de gjorde sina första vinterresor till Teneriffa. Jag har låtit digitalisera några av pappas diapositiv som ligger här som bildserie.

En vinterdag år 1961 såg min morbror en annons om en charterresa till solen och tillsammans med sin hustru och mina föräldrar bokade de en resa till Puerto de la Cruz på ön Teneriffa. De såg med spänning fram emot att uppleva sommar med sol och bad mitt i den snörika och kalla vintern i hemlandet. Det var inte så vanligt på den tiden. Då de återvände två veckor senare såg de helt främmande ut med sin solbrända hy som väckte stor uppmärksamhet i vår lilla stad i södra Finland.

Min morbror hade en smalfilmskamera och min far en vanlig kamera. Båda kamerorna var i flitig användning och delar av min morbrors filmer visades för något år sedan i Televisión Canaria i en uppskattad serie som handlade om  Kanarieöarna för omkring 50 år sedan.

Denna första resa till Teneriffa, som sedan följdes av en årlig resa under många år, inleddes på Helsingfors lilla, på den tiden obetydliga, flygplats med ett propellerplan, med mellanlandningar i Köpenhamn, Frankfurt och Madrid, där de var tvungna att övernatta. På kvällen gick de ut en sväng för att se något av staden och såg fascinerade påskprocessionen böljande röra sig på gatorna. I Finland ser man inga religiösa processioner. Följande dag flög de från Madrid till Las Palmas de Gran Canaria, där de möttes av en varmare vind än de hade kunnat föreställa sig, och därifrån slutligen med ett litet plan till Teneriffas norra flygplats Los Rodeos. En buss tog dem till hotell Tenerife Playa i Puerto de la Cruz. Utsikten från hotellrummen ner mot havet med de svarta lavastenarna och den svarta lavasanden, tillsammans med bränningarna som slogs till glittrande skum mot klipporna, finns förevigade på många meter film och mängder av foton. De kunde inte se sig mätta på den betagande synen.

Min mor och hennes svägerska lade sig att solbada på den svarta lavasanden och såg de förbipasserande öbornas miner som om de hade tänkt: ”De där turisterna är spritt språngande galna, sola sig mitt i vintern!” De å sin sida undrade varför alla äldre kvinnliga öbor gick klädda i svart från topp till tå mitt i sommaren. Min mor var gravid med min yngsta syster och för att kunna ligga bekvämt på sanden grävde hon en grop för magen i den svarta sanden. Detta väckte stor munterhet!

Alla fyra förundrades över så mycket; mulåsnor på gatorna lastade med diverse varor, pittoreska, smala gränder där dörren in till hemmet låg precis intill gatan, gulliga barn med lockigt mörkt hår och stora bruna ögon; kvinnor med stora fullastade korgar på huvudet; de långa ljusa dagarna och natten som plötsligt föll med sitt kompakta mörker. Det fanns så mycket som var främmande och märkligt. De beundrade de överdådigt granna och frodiga blommorna och grönväxterna som växte överallt och de enorma bananplantagerna som bredde ut sig i Orotavadalen. Det växer inga bananer i Finland. Kontrasten mot det vita och svarta i hemlandets vinter kunde inte ha varit större.

Min far älskade att fiska och han blev god vän med fiskaren Federico som brukade ta ut tyskar i sin fiskebåt. Han var charmerande och visste om det och fastän min mor var gravid i sjätte månaden ville han följa med henne in på toaletten i en restaurang och viskade på tyska: ”Bara fem minuter!” Mamma skrattar fortfarande vid minnet. Pappa fångade aldrig någon fisk, men ett foto visar honom lyckligt stående med en bläckfisk i handen som en ung kille hade fångat. Någonting verkligt exotiskt att visa vännerna där hemma, där man varken kunde fånga eller äta bläckfisk.

Nära hamnen i Puerto de la Cruz fanns en pytteliten primitiv bar med väggar av bambu och plåttak. Ägaren brukade steka sardiner som han sålde billigt, framför allt till yrkesfiskarna. Där kunde min mor och far ibland köpa en öl eller en liten kaffe, men så en dag var baren borta. En jättevåg hade tagit den.

Året därpå flög mina släktingar på nytt till Teneriffa och anlände mitt under karnevalen i Puerto de la Cruz. Karnevalen hade förbjudits av diktatorn Franco, men kanarierna vägrade ge upp en fest som gav dem glädje i det annars så slitsamma livet, och kallade karnevalen ”fiestas de invierno”, vinterfesterna. Festen var en explosion av musik och färger, fantasi och glädje och min morbrors filmkamera och pappas kamera var återigen i flitigt bruk. Pappa bjöds upp till dans av en vacker señorita, men när det visade sig att señoritan var av det manliga könet lämnade han danspartnern snabbt. Festyran under karnevalen var återigen en upplevelse som de aldrig varit med om tidigare och en upplevelse att berätta om hemma i kylan där de stela finska männen aldrig hade vågat göra narr av sig själva genom att klä sig i kvinnokläder.

De gjorde flera utflykter till olika orter på Teneriffa, med en svensk dam som guide. De smala vägarna var inte asfalterade och saknade avbärarräcken. De skarpa kurvorna och branta backarna ingav inget förtroende och för att lugna nerverna intogs en liten slurk brandy emellanåt. Men då de nådde kratern Las Cañadas trodde de nästan inte sina ögon. Ett orört månlandskap, hänförande vackert och imponerande med de mest märkliga klippformationer och med majestätiska Teide i mitten. Där turistcentret ligger idag, i El Portillo, hade don Julián en primitiv restaurang där en enorm bananstock brann i öppna spisen och en stor gryta med getkött puttrade. Rätten var alltför exotisk för mina släktingar och de fick en potatisomelett i stället. Don Julián lyfte ett lerkrus med kallt vatten högt upp och strålen rann rakt ner i hans mun. Vilket märkligt sätt att dricka vatten, tänkte min mor.

Klippformationerna i detta enorma landskap, tystnaden, stillheten, lugnet, men framför allt Teide, vulkantoppen, gjorde ett oförglömligt intryck på alla fyra. Det finns inga vulkaner i Finland. Senare fick vi barn se filmerna och bilderna som föräldrarna tagit och utan att ha satt min fot på Teneriffa hade jag redan förälskat mej i ön.

Färden forsatte mot öns sydsida och i byn Vilaflor, Spaniens högst belägna by, gjordes ett uppehåll där nya spännande vyer förevigades. En jordbrukare gick på åkern med sin kamel som drog en plog efter sig, en annan jordbrukare använde en ko till samma ändamål. Den höga och klara luften, doften av tallskog, lugnet och de anspråkslösa och koketta husen gjorde så starkt intryck på min mor att hon utbrast: ”Här skulle jag vilja bo”. Än idag, då vi åker igenom Vilaflor minns min mor sina ord.

Under färden vidare söderut berättade guiden att vägen gick ända ner till en charmig liten fiskeby, Los Cristianos, men att den var så dålig att det inte var värt att åka dit, så de fortsatte till El Médano där sydsidans första hotell precis hade byggts färdigt. På vägen ner tankades bilen i Chayofa vid en pytteliten Shell bensinmack. Aldrig hade min mor kunnat ana att hon tiotals år senare skulle komma att tillbringa sina vintermånader nära bensinmacken som än idag står kvar som ett minne ur det förgångna.

Lokalbefolkningens gästvänlighet och generositet var egenskaper som mina släktingar lyriskt nämnde gång på gång. Nästan ingen talade engelska och mina finländska släktingar kunde ingen spanska, men med god vilja och kroppsspråk var det inte svårt att kommunicera. Två upplevelser var mindre trevliga: tuppfäktning och tjurfäktning. Min mor höll händerna för sina ögon. Idag är tjurfäktning förbjuden på Kanarieöarna, men tuppfäktning förekommer tyvärr fortfarande.

1965 firade våra två familjer jul i Puerto de la Cruz i hotell Tenerife Playa. Jag kom från Madrid där jag hade jobbat och lärt mig spanska. Det var sju månader sedan jag hade sett mina föräldrar och två yngre systrar och jag väntade otåligt på att få krama om dem. På den tiden var traditionella brev den enda kontakten, det var för dyrt att beställa ett samtal, vilket var vad man gjorde för att ringa utomlands. Bussen från norra flygplatsen, Los Rodeos, hade kaross av trä och mitt under färden slog eldslågorna upp genom golvet. Vi fick vackert kliva av och vänta på en ny buss. Så småningom anlände jag till Puerto och återseendets glädje var stor.

Min yngsta syster var endast fem år gammal med långa blonda lockar och hon blev servitörernas absoluta favorit. Innan hemresan blev hon magsjuk och så svag att min mor och hennes svägerska fick stanna kvar med henne en extra vecka på hotell Tenerife Playa. Trots upprepade förfrågningar till hotellet behövde de aldrig betala för den extra veckan.

Den resan gav mitt liv en ny riktning. Jag hade frusit ordentligt i Madrid där bostäderna inte var uppvärmda och temperaturen ute låg kring noll. Solen, värmen, det oändliga havet, simbassängerna, blommorna i tusen färger, de långa ljusa dagarna, allt det som hade fascinerat mina föräldrar några år tidigare upplevde jag nu själv och var såld. Jag återvände kort till Madrid för att avsluta min vistelse där och flög tillbaka till Teneriffa där jag stannade och jobbade i några månader.

Bar La Rueda var träffpunkten för många ungdomar och den drevs av två unga holländare. En av dem tog mej en dag, för första gången, upp till Teide i sin lilla Ford cabriolé och jag blev helt förstummad inför landskapets skönhet. En annan dag tog han mej till den lilla okända fiskebyn Los Cristianos, och vi satte oss på den ljusa playan intill de granna fiskebåtarna som var uppdragna på stranden.

Efter många år och många vändningar i livet återvände jag till Teneriffa för tjugo år sedan och bosatte mej här med min man Kjell. Våra äventyrliga år som krögare i Los Cristianos finns dokumenterade här på hemsidan. Min far gick bort år 2001 och sedan dess bor min mor, idag 92 år, med oss på sitt älskade Teneriffa under vintermånaderna och varje gång vi åker upp till Teide är hon lika förtjust och lika hänförd. ”Man tröttnar aldrig på Teide.”

Helena Somervalli, november 2013