Vi satte oss i bilen, min mor, Kjell och jag och vände nosen västerut. Den här söndagen skulle vi göra en runda som skulle ta oss till Mascadalen, Buenavista del Norte, Garachico, La Orotava, El Teide och Vilaflor. Solen sken och ute var det lite svalt. En perfekt dag för en utfärd.
I februari blommar mandelträden, och stora delar av området kring Santiago del Teide, som normalt präglas av svart lava, pryddes av vita och rosa träd som avtecknade sig vackert mot det svarta. Fram med kameran! Vi fortsatte till Masca som vi inte har besökt på länge. Vägen är kurvig - men inte lika kurvig som på norra La Gomera. De hisnande bergformationerna tog andan ur oss och ur turisterna som fascinerade tog bilder vid utsiktsplatserna. Solen sken hela vägen till Masca – "den bortglömda byn" som inte längre är det minsta bortglömd - där vi såg en stor förändring sedan vårt förra besök för sex-sju år sedan. Gångstigarna är skickligt och vackert stenbelagda, lägenheter hyrs ut till turister, restaurangernas antal har ökat och restaurangen närmast vägen har vuxit och fått ett stort rum med bord och bänkar där hela busslaster med turister får plats. Men Mascas orografi gör att byn aldrig kommer att kunna förstöras helt av turismen. Det går inte att bygga ett stort hotell bland klipporna och parkeringsplatserna är begränsade.
Vi satte oss vid ett mysigt bord på terrassen och åt var sin goda spanska omelett och drack lite vitt vin till. Ortens specialitet, kaktussaft, måste vi naturligtvis också smaka på. Smaken påminde om svag lingondricka.
Vi lämnade soliga och varma Masca och körde vidare mot Buenavista del Norte som är en stor grön dal med vin- och potatisodlingar. Vägen dit var nu asfaltbelagd och fin, vilket den inte var då vi åkte där gången innan. Då vi hade kommit över bergsmassivet Teno förändrades både vädret och landskapet. Det blåste och molnen
hängde tunga på himlen. De mäktiga bergen byttes ut mot en mjukare grönska där de svarta och knotiga vinplantorna utgjorde en lustig kontrast.
Från Buenavista åkte vi vidare genom Los Silos, orten där de sex unga vandrarna så olyckligt omkom i en gruvgång för en kort tid sedan, och vidare till Garachico, staden som lades under ett täcke av lava under vulkanutbrottet år 1706. I Garachico, som ska få en ny hamn, stannade vi och drack var sitt glas vin från La Orotava, Tanganillo, ett fruktigt och mycket gott vitt vin.
Färden gick nu utmed kusten ända tills vi kom till avtagsvägen till La Orotava, där vi vek av uppåt igen. Några korta sommarmånader jobbade jag i Puerto de la Cruz i min ungdom och Orotavadalen var då helt grön och bestod nästan helt av bananodlingar. Idag är den sorgligt nog till största delen bebyggd.
Från La Orotava fortsatte vi upp mot Teides nationalpark och hamnade in i ett molntäcke. Skogen omkring oss såg kuslig ut och många tallar låg kullslagna efter det senaste ovädret. Då vi kom upp på en höjd av 1.800 meter sken solen igen och molnhavet låg under oss. Teides siluett, med endast några mindre snöfläckar på norrsidan, avtecknade sig majestätiskt mot den klarblå himlen. Vi kan inte få nog av synen och vi tröttnar aldrig på den.
Den sista delen av vår sköna utfärd gick raskt ner genom Vilaflor och hem till våra väntande hundar som inte visste till sig av lycka över att se oss efter sex timmars frånvaro. Efter att ha rastat hundarna åkte vi till restaurangen El Escaldón i Valle San Lorenzo och avslutade vår söndag med en mycket god middag.
Text och bilder: Helena Somervalli Till bildserie (2007)
VI ÅKTE RUNT HALVA TENERIFFA
