EN MAJSÖNDAG PÅ TENERIFFA - klicka  här för bildserie

Maj månad på Teneriffa kan vara absolut underbar. Den kan också vara kylig och lite småregnig. Den kan vara solig på sydsidan och mulen på norrsidan, eller tvärtom. Den kan vara ganska oberäknelig.

De senaste veckorna har vi vaknat tidigt till koltrastens vackra drillar och andra småfåglars ihärdiga kvittrande, det tjocka molntäcket till trots. De allra senaste dagarna har vi också vaknat till blå himmel, strålande sol och hög, ren luft. Söndagen var en sådan dag. Vi har inte varit uppe på El Teide på ett tag, så vi beslöt åka en tur och njuta av landskapet som alltid är lika omväxlande, hänförande och färgrikt och som absolut tar andan ur oss med sin skönhet. Vi styrde västerut. Det var ovanligt lugnt på vägarna för att vara söndag och färden var en enda lång njutning. Inte ett moln syntes på himlen, endast på sina ställen nere över havet.

I maj månad börjar växtlivet på Teneriffa verkligen leva upp och jag passade på att föreviga blommor, buskar, berg, dalar, molnhav och annat som fängslade oss. Pinjeträden i skogarna spred sin intensiva doft som trängde in i bilen. På lägre höjder blommade fikonkaktusarna flitigt med sina vaxliknande små blomskålar i gult och orange.

Växterna uppe i Teides krater, Las Cañadas, håller långsamt på att vakna till liv. Teneriffas stolthet, jättesnokörten, tajinaste på spanska, en endemisk växt som endast växer högt uppe på Teneriffa, utvecklar sina röda blommor på den höga konformade stammen, medan de döda jättesnokörterna står som fiskskelett i marken. Molnginsten, som ibland har formen av ett flygande tefat som har landat i Las Cañadas, har en stark säregen doft, och ett stort antal av en liten halvbuske, möjligtvis kanarisk solfibbla, lyser upp den torra marken med sina gula blommor. Teides buskmargerit hade ännu inte fått upp farten, men kamerans lins hittade en liten blommande buske. Halvbusken teidekårel prydde vägrenarna uppe i kratern. På lägre höjder har vinfältens svarta och knotiga stammar vaknat till liv igen och täcks av vackert vårgröna slingor, och i Vilaflor lyste sömntutorna upp stora områden.

Vi såg nästan inga levande varelser. Både fåglarna och ödlorna hade tydligen siesta. En stackars halt duva pickade flitigt i marken.

Dagen var så klar att man på hög höjd tydligt skymtade både La Palmas kännspaka siluett och La Gomeras högsta topp. El Hierro var inbakad i soldis, men Gran Canaria avtecknade sig mot horisonten då vi åkte ner igen mot sydsidan.

På vägen ner stannade vi, som så ofta, i Vilaflor och åt middag på en av våra favoritkrogar, Tasca Roberto, där Araceli och Jesús försåg oss med god – och riklig – mat. Det 300-åriga huset har en speciell atmosfär med sina kraftiga bjälkar i taket och sina gamla tjocka stenväggar. Ibland glömmer Araceli bort att öppna vinflaskan, hämta en gaffel som saknas eller duka fram glas men hennes genomgoda och omfångsrika varelse utstrålar en värme och sympati som gör att man förlåter henne allt. Vi vet att vi ska ta god tid på oss då vi vill äta där.

Med risk att låta högtravande och sentimental vågar jag säga att vi, efter våra besök på El Teide, är uppfyllda av en märklig, ren, ljus och positiv känsla som håller i sig en lång tid. Det är ett privilegium utan motstycke att få leva och bo på den underbara ön som är Teneriffa.

Tråkigt nog finns det en mängd turister som aldrig med egna ögon har sett Teneriffas främsta sevärdhet, vulkantoppen Pico del Teide med sin enorma krater, enorm både i omfång och i ögonfröjd. Stranden är många gånger viktigare.

Text och bilder Helena Somervalli (bildserie)           Maj, 2007

Växtnamnen är hämtade ur Åke Sandhalls och Ulf Swensons bok Växter Från Varma Länder