Utdrag ur avslutningen på min opublicerade bok, Krögarliv på Teneriffa
Grottbostäderna idag
På Teneriffa bor många fortfarande i grottor - visserligen moderniserade under åren men ändå bostäder som befinner sig inne i berget. Två exempel där grottbostäder har funnits sedan årtionden tillbaka är de små byarna Chinamada och Roque Negro i bergsmassivet Anaga på norrsidan av Teneriffa. Anaga är otroligt mäktigt, ståtligt och imponerande. De branta bergväggarna är gröna av växtlighet och döljer en riklig fauna. Området måste vara ett paradis för vandringslystna.
Invånarna i byn Chinamada, en by som kom till redan år 1497, bodde ursprungligen i guanchernas grottor i dalen men flyttade senare upp i bergen och byggde sig halmhyddor som bostäder. Halmhyddorna förstördes lätt av hårda vindar och eldsvådor, så Chinamadaborna grävde ut bostäder i bergväggen. Deras liv var hårt och obekvämt, de hade ingen el och man tog sig till byn via en farligt smal och brant gångstig. Det gjorde att många av byns invånare flyttade till olika områden i kommunen La Laguna, dit också Chinamada hör.
1987 bildades invånarföreningen Aguaide som satte igång att kämpa för byns överlevnad, för de allt färre invånarnas rättigheter och för att få till stånd de viktigaste moderniteterna. Solpanelerna som installerades år 1989 ger el åt tolv hus. Nästa steg var en ordentlig väg till byn. Invånarna hade inte tålamod att vänta på att kommunens arbetare skulle bygga den färdig, utan hjälpte själva till med bygget. Det tog ändå tre år innan vägarbetet var slutfört. Så snart vägen var framkombar släpade invånarna material och byggde ett litet kapell åt skyddshelgonet.
År 1991 körde den första bilen ända fram till Chinamada. Nästa mål var en lokal för socialt umgänge intill kapellet. Den blev färdig 1994. Samma år asfalterades vägen till byn. I augusti 1994 tändes den första elektriska lampan i en grotta i Chinamada och samma år fick byn vägbelysning. Året därpå byggdes en skyddsmur längs hela Las Carboneras, vägen som leder till byn.
I byn Roque Negro bor 150 invånare i grottor i berget. Man ser endast fasaderna med sina dörrar, i övrigt syns husen knappast, men invånarna har idag rinnande vatten, el, teve och telefonlinje - och en avundsvärd stillhet och ro. I den byn har tiden stannat. Invånarna tar hand om varandra, de sitter på eftermiddagarna med sina kaffekoppar och funderar över livets gång. Deras största bekymmer är stigen med trappsteg ner från byns torg till bostäderna, för den är brant, trappstegen är trasiga och den är inte mer än fyrtio centimeter bred. Kanten ner mot den djupa och branta ravinen är utan ledstång. Här måste invånarna bära gasflaskorna till bostäderna på sina axlar nerför trappan.
Grottbostäderna är svala om somrarna och varma om vintrarna, säger de som bor där. De är äldre människor som inte saknar stadslivets stress och hets, men de oroar sig för framtiden, för de blir allt äldre, får svårt att röra sig och har långt till läkarvård. Flytta vill de inte.
Ett primitivt grotthem i Anaga
Del 1
Namnet Tenerife kommer från guanchernas ord thener, som betydde berg, och ife, som betydde vit. Teidetoppen, Pico de Teide, är den högsta av alla de kanariska vulkanerna och Spaniens högsta berg med sina 3 718 meter över havet. Toppen är ofta, men inte varje år i lika hög grad, snöbeklädd vintertid.
Teide, Echeyde för guancherna, betydde helvete på guanchernas språk och guancherna trodde att Den Onde bodde inne i berget och spydde ut eld i sin ilska. Gaser och svavelångor sipprar ut på flera ställen på Teidetoppen. Guancherna var ett fredligt, stolt och modigt folk som efter hårt motstånd besegrades av spanjorerna på 1400-talet. Den nästan hundraåriga erövringen av öarna fullbordades 1496 då kanarierna – de guancher som överlevt - inkorporerades med spanjorerna i det spanska kungadömet.
Kanarieöarna befinner sig långt borta från fastlandet och öborna bryr sig inte speciellt mycket om vad som händer i det övriga Spanien. Öarna kallas också De Lyckliga Öarna – pessimisterna kallar dem idag de Olyckliga Öarna - och Den Eviga Vårens Öar. Sju öar är bebodda och av de fyra små öarna har endast La Graciosa utanför Lanzarote en bebyggelse med omkring 600 invånare. En kuriös detalj från forntiden är den mytiska ön San Borondón, som många säger sig ha sett och några upptäcktsresande till och med säger sig ha besökt. Den finns inritad på gamla kartor och ligger då väster om El Hierro. Fotografier där ”ön” reser sig över horisonten tas än i dag. Den skotske naturforskaren Edward Harvey besökte Kanarieöarna år 1856. I arkiven han efterlämnade har forskare hittat ritningar, kartor, beskrivningar och fotografiplåtar från övärlden. En del av dem härrör från okända områden; San Borondón, enligt Harvey.
Kartan härunder visar San Borondon längst i väster.
Efter upprepade konflikter öarna emellan i början av 1900-talet indelades övärlden år 1927 i två provinser under general Primo de Riveras diktatur; provinsen Santa Cruz de Tenerife med öarna La Gomera, La Palma och El Hierro; och provinsen Las Palmas med öarna Gran Canaria, Fuerteventura och Lanzarote. Invånarantalet år 2006 var runt två miljoner, av vilka omkring tio procent var utlänningar. Öarna besöks årligen av runt tio miljoner utländska turister och två miljoner fastlänningar.
Den ständiga närvaron sedan 1960-talet av turister som inte kan spanska, och som beklagligt nog ofta beter sig respektlöst mot den lokala befolkningen, har gjort att kanarierna i turistområden ofta är reserverade mot dem och behandlar dem nonchalant. Nedgången i turismen som började visa sig under 2003 bekymrar politikerna och de understryker vikten av vänlig och bra service och språkkunskap. På landsbygden är kanarierna oerhört gästvänliga och hjälpsamma. Skandinaverna är i allmänhet mycket omtyckta.