Utdrag ur avslutningen på min opublicerade bok, Krögarliv på Teneriffa

Från augusti, 2006

 

 

och bänkar, grillar, ved och soptunnor står till besökarnas förfogande. Gitarren och timplen finns naturligtvis med i bagaget och de som inte kan sjunga eller spela klappar händerna i takt med musiken. Stämningen är uppsluppet intim. Efter måltiden lägger sig farfar, mätt och belåten, i skuggan under tallen och sover en liten eftermiddagssiesta.

Söndagsutflykterna går också ofta upp till Teides nationalpark. Mycket snö på toppen är en exotisk lockelse och sätter fart på öborna. Alla vill upp och kasta snö på varandra, åka kana på snön, bygga snögubbar eller ha picknick mellan snöfläckarna.

En sådan söndag beslöt Kjell och jag att åka upp med våra två hundar för att se hur de reagerade på det kalla vita underlaget som de aldrig tidigare hade upplevt. Under uppfarten genom Vilaflor kom en hel del bilar emot oss med små snögubbar som prydde motorhuven. Men då vi närmade oss nationalparken blev det stopp. Bilkön stod stilla. Vägarna hade varit avskurna men hade öppnats samma dag. Kön var flera kilometer lång och vi var rädda att vi inte skulle kunna genomföra våra planer. Några meter i taget fortsatte vi och kom äntligen fram till kratern, Las Cañadas.

Synen tog andan ur oss; Teide och bergen runt om lyste bländande vita mot den intensivt blå himlen, inbäddade i ett tjockt lager snö. Botten av kratern hade snöfläckar i klyftorna och intill buskar och stenar. Solen lyste intensivt och det var helt vindstilla. Kanarierna var iklädda tjocka jackor, mössor, halsdukar och vantar fastän temperaturen låg på femton plusgrader.

Vi hittade en liten plätt vid sidan av vägen - och vid sidan av tiotals andra bilar - där vi kunde stanna och gå ut med hundarna. Det fanns gott om snö och kanarierna var som lössläppta kalvar på grönbete. Vår lilla Ludde Pepparöga brydde sig inte ett dugg om kylan under tassarna, men harhjärtat Gurra Silverpäls tog sig runt snöfläckarna, tills jag hittade en så stor fläck att han blev tvungen att kliva i det kalla. Han lyfte tassarna högt och satte försiktigt ner dem. Det vita var inte så farligt när allt kom omkring.

    

                                                                  

 

 

Då jag började skriva min bok, hösten 2003, hade Kjell och jag bott tio år på Tenerife. Under de åren, och åren därefter, har vi sett en utveckling som bär framåt och – i vissa fall – nedåt. Guancherna ägnade sig åt boskapsskötsel, jordbruk och fiske. Kanarierna är i själ och hjärta brukare av sin jord och turismen, som tog fart på 1950-talet, är en relativt ny industri som har vält upp och ner på öbornas levnadssätt. Fram till 1960-talet var kustremsans bidrag till ekonomin av litet värde. Efter turismens intåg förflyttades den ekonomiska tyngdpunkten från mellanregionerna till kusterna. Jordbrukets och boskapsskötselns andel i ekonomin har sjunkit från 56% för femtio år sedan till dagens 6%.

Turismen har visserligen gett den ekonomiska stabiliteten som öborna förtvivlat väl behövde under de magra åren, men den har också förstört mycket, inte bara geografiskt, utan också rent mänskligt. Kanarierna, som älskar sina öar över allt annat, ser hur utlänningarna roffar åt sig – köper åt sig, för de har de ekonomiska resurserna – mer och mer av deras älskade mark, utnyttjar den till att bygga allt fler hus och bostäder, som kanarierna själva inte har råd vare sig att köpa eller hyra, och hotell som inte fylls. Det gäller framför allt Tenerife och Gran Canaria, de stora turistöarna, och deras turistzoner. Livskvaliteten i turistkärnorna och den sociologiska balansen hotas av den ständiga tillströmningen av människor som kommer för att njuta av sin semester under några veckor och sedan försvinna, de flesta utan en tanke på öbornas rätt till sin omgivning och det liv de har levt i århundraden, och utan att känna till den komplexa bakgrunden till allt de får njuta av – eller klaga på - under sin vistelse. Kanarierna har blivit tvungna att anpassa sig efter främmande levnadssätt, kulturer och seder som har fört både gott och ont med sig.

Traditioner och seder är mycket viktiga för kanarierna. Utan dem är de rotlösa. Till en av dessa hör att söndagen ägnas åt familjen och söndagsutflykterna ut i naturen är populära och kan försiggå året om. Hela familjen stuvas in i bilen tillsammans med picknickkorgen, vinflaskan, kycklingbitarna, korvarna, brödet och den rutiga duken. Färden går till en av de många grillplatserna på ön som kommunen har gjort i ordning i öppna skogsplatser, där bord

Del 1