EL HIERRO -

FÖR TREDJE GÅNGEN

Den som har behov av att avstressa sig ska åka till El Hierro. För tredje gången besökte vi nyligen ön, den här gången med min son Tom och hans fästmö Jenni. Fred. Olsens katamaran Bonanza Express tog oss dit på lite mer än två och en halv timme från Los Cristianos. I broschyren står det att resan tar lite mer än två timmar. Kanariernas förhållande till klockan har alltid varit lite annorlunda än vårt. Tiden gick ändå fort, för under hela resan satt fyra musiker i närheten och underhöll oss och andra passagerare med gitarrspel och sång.

Vi körde upp till huvudstaden Valverde och vidare över till andra sidan av ön, till dalen Valle del Golfo. Vi passerade skogsområdet som brann för några veckor sedan. Det såg dystert och trollskogaktigt ut. I övrigt är naturen på ön fascinerande. Överallt såg vi El Hierros endemiska träd, enen sabina, som i sin vindpinade förvridna form har blivit kännetecknet för ön.

   Vi hade bokat hotellrum i byn Tigaday och efter att ha installerat oss och beundrat utsikten mot La Palma, som skymtade i horisonten, gick vi en runda i den lilla byn och åt en god middag på en kanarisk restaurang - med kinesisk kock och kallskänka. Mojosåserna och maten smakade bra och vinet var gott, men restaurangen får ett litet minus eftersom öns eget vin, Frontera, saknades.

   I Valle del Golfo, vid foten av den otroligt mäktiga, nästan lodräta, klippan Risco de Tibataje, finns ett ekomuseum som verkligen är värd ett besök. Det består av två intressanta delar: ett fortplantningscenter för El Hierros utrotningshotade jätteödla, Galliota Simonyi, och en samling stugor byggda av lavasten med halmtak. De är forna byggnader som har gjorts i ordning för att besökarna ska få en uppfattning om hur man levde dels under tiden före erövringen, då invånarna kallades ”Bimbaches”, i grottor eller vulkangångar, och senare i de små husen som byggdes ovanpå grottorna, och hur de utvecklades under 1600-, 1700-, 1800- och 1900-talet. Kolonin kallas Guinea. Namnet kan härröra från det engelska myntet ”guinea” som introducerades av de brittiska vinhandlarna.

   Jätteödlan, som kan bli 60 centimeter lång, ansågs vara utrotad ända fram till 1974 då en herde hittade några levande exemplar i ett otillgängligt område. Nu hålls ett antal hanar och honor i terrarier – för det mesta separat för om honorna är tillsammans med hanarna blir det 

 

slagsmål hanarna emellan – där de får fortplanta sig och då ungarna är tillräckligt stora förs de tillbaka till naturen. Samma sak sker på La Gomera som också har sin egen jätteödla. Vi gick en guidad runda i terrariet och i byn Guinea där de steniga och ojämna stigarna krävde koncentration och husen väckte förundran. "Var hade dom sin teve, mamma?" frågade en ung besökare och förstod inte alls varför alla skrattade.

   Ön har ett enda giftigt djur, den lilla spindeln svarta änkan, som bor under stenar och inte väver nät. Jenni tyckte sig se svarta änkor lite här och där. De tillhör inte hennes favoritdjur.

 

El Hierro är inte mer än 278 kvadratkilometer stor och har omkring 10.000 invånare. År 1900 var invånarantalet 6.500, så ökningen är minimal. El Hierroborna är mycket vänliga och stressfria, också i trafiken – man möter inte många bilar under en rundtur. Öns branta klippor stupar rätt ner i havet och sandstränderna är få. Naturliga simbassänger finns vid foten av klipporna på några ställen. Ön har två kommuner, La Frontera och Valverde. För några år sedan byggdes en tunnel genom klippan Risco de Tibataje som förenar de två kommunerna med varandra på norrsidan och kommunikationerna förbättrades avsevärt. Vi åkte genom tunneln och körde längs smala vägar och genom små byar där nästan alla husfasader är täckta av mörk lavasten. Vinodlingar fanns överallt, men druvorna hade redan skördats och bladen höll på att få höstfärger.

   Jordbruket, boskapsskötseln, fisket och turismen är de viktigaste näringsgrenarna. Turismen är ännu idag i barnstadiet och jag tror inte att invånarna längtar efter fler turister, medan de styrande politikerna säkert gör det. På vår fråga för många år sedan om varför nästan alla hotell har som mest två stjärnor svarade en ortsbo: ”Vi vill inte att ön ska invaderas av tyskar”.

   På återresan såg Jenni äntligen favoritdjuren som hon oavbrutet spejat efter, delfiner. Resan, som skulle ha tagit ”lite mer än två timmar”, tog tre timmar. Vi blev tvungna att vänta i en halv timme ute på redden utanför Los Cristianos medan Fred. Olsens båt från La Gomera gjorde försenade manövrar i hamnen. Det är någonting som verkar hända ofta. Rederiet brydde sig inte ens om att informera passagerarna.

Det var tredje, men inte sista gången vi besökte El Hierro.

 

Helena Somervalli