GROTTA UTHYRES
Gun och Sture Martinius, Kjell och jag skulle inspektera en grotta som är till uthyrning. Det låter ju spännande och vi såg fram emot utflykten till kommunen Arico där grottan befinner sig. Enligt annonsen är grottan rustik, man kan övernatta någon dag eller vecka, där finns utegrill, kök, toalett, vatten och el och området är lugnt, en kilometer från affärer.
Jag ringde uthyraren, José, och stämde träff med honom vid en bensinstation i Arico Viejo klockan 17.00 en gråmulen dag. Vår vana trogna var vi ute i god tid. Det fattades 20 minuter så vi tog sikte på en närbelägen bar och beställde värmande choklad och kaffe. Det var så kallt både ute och inne att tjejen bakom bardisken serverade sina kunder med vantar på händerna.
Efter ett par telefonsamtal anlände José 20 minuter försenad – ingenting ovanlig – och bad oss följa efter i vår bil upp till grottan. Vägen slingrade sig fram, emellanåt så smal att två bilar inte hade kunnat mötas, och gick uppåt, uppåt, i åtminstone två kilometer, genom och förbi byn La Sabinita. Vi parkerade bakom Josés bil vid sidan av vägen och gick den korta sträckan ner till grottan. Första intrycket var nedslående, andra intrycket ännu mera nedslående. Bråte låg huller om buller utanför ingången (en lastbil kommer strax och kör bort bråtet, sa José) och den unkna, fuktiga luften som mötte oss inne i rummet visade att ingen hade varit där på en tid. Rummet hade säng och köksavdelning, teve och bord med fyra stolar. Genom en smal gång kom man in i toaletten. I telefon hade José förklarat att en motor producerar el.
José berättade att ungdomar gillar att hyra grottan för sina fester men att ingen utlänning ännu hade varit där. Jag tror inte att någon utlänning känner sig manad att övernatta i grottan i dess nuvarande skick! Fruktträdgården som José nämnde i telefon består av några ynkliga apelsin- eller citronplantor utplacerade på den torra marken och ”trädgården” pryddes av en staty som föreställer – nå, var och en får se själv – som hans bror har gjort.
Vi tackade José för att ha fått besöka grottan och han förstod, utan att vi sade det högt, att vi inte skulle bli ofta sedda gäster i grottan.
Vägen ner gick genom Arico Nuevo. Arico är till ytan Teneriffas näststörsta kommun med omkring 8.000 invånare, uppdelad i olika byar och utspridda på ett stort område, Villa de Arico, Arico Nuevo och Arico Viejo som ligger uppe i bergen, medan byar som Abades och Porís de Abona ligger vid kusten. Kommunen sträcker sig från kusten nästan ända upp till Teides Nationalpark. Landskapet är omväxlande med stora öppna ljusa ytor nästan utan växtlighet, gröna kullar, höga skogsklädda berg och djupa dalar. En stor vindkraftverkpark upptar området ovanför motorvägen, potatis- och tomatodlingen är en viktig näringsgren, liksom också vinodlingen. Osttillverkningen i kommunen har gjort Arico känd utanför Teneriffas gränser. Turismen har ännu inte fått något större fäste i kommunen.
För den som gillar att köra omkring och upptäcka Teneriffas små byar och fascinerande landskap är Arico ett mycket intressant område. I Arico Nuevo ligger dessutom en sevärdhet, ”Conjunto Histórico de Arico el Nuevo” med historiska gamla hus och gränder, som är väl värd ett besök och som vi beundrade för några år sedan. Bilder kan ses på: www.teneriffaidag.com/aricomars.html.
Text och bilder: Helena Somervalli, 24 februari 2012
