28 augusti 2012

     

Augusti 2012              LÄNK TILL BILDSERIE FRÅN BERLIN OCH FINLAND

Det var äntligen dags för den årliga sommarresan till våra nära och kära i Finland och Sverige. Det här året kunde vi dessutom se fram emot att få ett eget nytt hem i Finland så vi skulle slippa ”bo i kappsäck” hos släktingarna. Ett beslut som hade mognat under en längre tid.

En fredag i början av juli flög vi till Helsingfors via Berlin med Air Berlin som vi har åkt med flera gånger tidigare. I Berlin bytte vi plan och gick ombord och satte oss tillrätta tillsammans med de hundratals övriga passagerarna. Avgångstiden kom och gick men ingenting hände. Kaptenen meddelade så småningom att man hade upptäckt ett litet tekniskt fel som skulle rättas till inom tio minuter. Det hade gått tre gånger tio minuter med kaptenens allt mer pessimistiska meddelanden då han till slut konstaterade att problemet var större än väntat och att alla passagerare måste lämna planet. Vid porten i hallen stod en funktionär som på dålig engelska meddelade att han inte visste någonting och att vi bara skulle vänta. Vi väntade och väntade tillsammans med alla andra som oroligt väntade. Under väntan blev vi hungriga, Kjell och jag, och ställde oss i den exceptionellt långsamma kön till kiosken med varm korv och köpte oss var sin korv av en sur och språkokunnig korvförsäljare. Vi hann knappt smaka på korven förrän vi såg att folk samlades vid porten och vi trodde att det var dags att gå ombord på nytt. Men så var inte fallet, matkuponger på tio euro delades ut till passagerarna. Ingen annan information. En kvinnlig resenär var orolig för sin hund som satt kvar i planet. Vi hade redan slukat våra korvar så vi struntade i papperslapparna. Tiden gick och efter ytterligare någon timme meddelade funktionären kort att flyget var indraget: ”Ni måste boka om era biljetter!” Det var allt, ingen annan information. Hals över huvud sprang passagerarna iväg och letade upp Air Berlins biljettservice som låg en bra bit längre bort. Kön var oändlig. Innan vi kunde ställa oss och köa skulle väskorna som hade tagits ur flygplanet hämtas i ett hörn i hallen. En modemässa i Berlin gjorde situationen komplicerad och då vi äntligen, efter två timmars köande, kom fram till disken fick Kjell och jag de två absolut sista flygplatserna till Helsingfors, men inte förrän klockan sju nästa kväll, lördag. Hade vi inte fått platserna hade nästa direktflyg till Helsingfors gått på måndag. Husköpet skulle skrivas på i banken på måndag morgon och på lördag hade vi ett möte inbokat med ägarna för att själva få se radhuset vi stod i beråd att köpa. Vi var lite lätt stressade. Vi hade bara sett bilder från radhuset men min son hade sett det och vi litade på hans ord: ”Det är ljuvligt!” Vi kunde få se huset på söndag kväll i stället. Vacker port i BerlinAir Berlin bokade ett hotellrum inne i staden åt oss och vi tog taxi dit. Rummet var minimalt i storlek men mycket modernt och välfungerande med bekväma sängar. Lyx i miniformat! Air Berlin stod också för den goda frukosten på hotellet följande morgon men.

Varken Kjell eller jag hade besökt Berlin tidigare och såg fram emot att se oss omkring. Hotellet ligger nära floden Spree och omgivningarna var lummiga och vackra, de enorma parkerna välskötta med imponerande statyer av länge sedan försvunna stormän som uttryckslöst såg ner på oss och alla andra turister. Modemässan låg också i närheten, sponsrad av Mercedes Benz. De svarta bilarna körde långsamt in till området där modelejon och –lejoninnor visade upp sina kreationer för publiken som kantade vägen in till själva mässan. Dagen blev en positiv och annorlunda upplevelse. Solen sken vänligt ända tills vi kom innanför hotellets dörrar. Då brakade ett oväder loss och regnet hällde ner.

Vi fick behålla rummet tills vi skulle ta taxi tillbaka till flygplatsen, vilket var skönt med tanke på allt vårt bagage. Resan till Helsingfors med Finnair gick fint och på Helsingfors-Vanda flygplats väntade vår på förhand bokade hyrbil – trodde vi. Vi hade per telefon från Berlin ändrat dagen för hämtning och fått instruktioner om var vi skulle plocka upp nycklarna, eftersom bilfirman hade stängt flera timmar innan flygets ankomst. Killen bakom disken letade febrilt efter Kjells namn på kuverten, utan resultat. Ingen annan hyrbilsfirma var öppen och killarna bakom flygplatsens informationsdisk kunde inte hjälpa oss. Meningen hade varit att vi skulle köra de nästan sju milen till min mor, men en taxiresa hade kostat för mycket. Vi tog i stället en taxi till min son omkring en och en halv mil ifrån flygplatsen och överraskade honom mitt i natten. Det gick bra och dagen därpå fick vi ta en titt på vårt blivande sommarhem med utsikt mot grönskande lövträd och en underbar liten sjö. Huset fick med beröm godkänt.

Kjells mor låg på sjukhus och vi var oroliga, så Kjell flög till Stockholm på måndag för att hälsa på sin mor medan jag köpte radhus. Han kom tillbaka till Helsingfors på tisdag men återvände till Stockholm en vecka senare, tidigare än planerat, då min svärmors hälsa blev sämre. Jag skulle följa efter senare enligt den ursprungliga planen. En dag ringde Kjell mej för att hålla mej informerad om svärmors hälsa och berättade i samma veva att segelbåten han köpte för ett par år sedan tillsammans med sin yngste son hade sjunkit till botten i marinan där den låg i Stockholms skärgård. Hur det hela hade gått till är ännu höljt i dunkel. En slang hade lossnat eller en pump hade gått sönder. Kjell fick mycket att göra och varvet gjorde ett bra arbete, så det blir nog båt av det sjunkna fartyget ännu!

Olyckorna tog inte slut här. Vår underbara hus- och hundvakt Annelie ringde och meddelade att hon befann sig med en av våra hundar hos veterinären. Topsy hade hög feber, inflammation i svalget, svårt att äta och dricka och svårt att röra sig. Några oroliga dagar följde men god vård och antibiotika gjorde att Topsy tillfrisknade.

Några dagar innan jag flög till Stockholm kom den tråkiga morgonen då Kjell ringde och berättade att hans mor hade gått bort. Det innebar samtidigt att vi blev tvungna att skjuta på våra diverse resor för att kunna vara med om att ordna och delta i begravning och minnesstund. I Brommas vackra kyrka ljöd vänners mäktiga körsång och Kjell med barnbarnet Niklas sjöng tillsammans, oändligt vackert, ”Så skimrande var aldrig havet”, en sång som min svärmor hade önskat. Många tårar föll.

Vi återvände till Finland och hade denna gång en hyrbil väntande. Grannens trädgård har fått besökNågra dagar av trevligt inredande av hemmet följde och vi hann traditionsenligt äta fantastiskt goda finska kräftor tillsammans med min mor, syster och svåger. Vi träffade naturligtvis också min son, svärdotter och mina underbara barnbarn ett flertal gånger innan vi återvände till Teneriffa med Air Berlin. I säkerhetskontrollen fastnade en av våra kabinväskor för rött ljus. Vi hade köpt en serie keramikknivar till Annelie och hennes kille som är kock. Kjell hade tanklöst lagt presenten i kabinväskan. ”Neeeej” ljöd det förfärat från både Kjell och mej och kontrollanten beklagade uppriktigt att han inte kunde låta oss flyga med knivarna i kabinen. ”Men ni kan checka in väskan”, kommenterade han hjälpsamt. Så blev det. Kjell sprang iväg till incheckningen, fick gå före i kön och efter att ha erlagt en extra betalning kunde han återvända genom kontrollen utan vidare problem, medan hans hustru väntade vid kontrollen, osande av undertryckt ilska. ”Bäst att bara glömma det hela”, log Kjell och hustrun kunde inte göra annat än att helhjärtat hålla med. Resten av resan hem gick utan incidenter och två hundar var överlyckliga över att ha husse och matte hemma igen.

Jag väntar ännu på svar från flygbolaget efter att ha skrivit och artigt bett om ersättning för erlagda taxiutgifter.

Text och bilder: Helena Somervalli