EL HIERROS VULKANUTBROTT 2011
ARTIKEL PUBLICERAD I SPANIEN MAGASINET i april 2013
El Hierros vulkanutbrott
I slutet av september 2011 var invånarna på El Hierro oroliga. Över 7.500 skalv hade registrerats sedan 19 juli, invånarna hade känt av flera av skalven och ön hade förskjutits några centimeter. Vulkanologernas ord lugnade inte: ”ett utbrott kan ske men det kan också utebli”. Enligt experterna skulle ett eventuellt utbrott vara ”lugnt, lavaströmmar skulle långsamt flyta ner mot havet och befolkningen skulle kunna evakueras utan problem, för på Kanarieöarna har utbrotten av tradition inte varit våldsamma”. De ständiga skalven gjorde att regionalstyret höjde larmberedskapen från grönt till gult och då skalven intensifierades i slutet av september transporterades 44 militärer och 14 fordon tillhörande militärens utryckningsenhet till ön för att vid behov kunna iordningställa en camping för evakuerade.
Den lilla, mycket vackra ön, är värd en liten presentation innan vi går vidare till vulkanutbrottet.
El Hierro, ”de tusen vulkanernas ö”
Trots sin ringa storlek är den minsta kanarieön El Hierro, som är ett biosfärreservat, full av överraskningar. El Hierro kallas också ”Meridianön” efter att Ptolomeus på etthundratalet drog den första nollmeridianen genom önst västligaste punkt, ”den antika världens ände”. Greenwich blev den nya nollmeridianen år 1884. El Hierro är den västligaste, yngsta (1,2 miljoner år), och minsta (269 km2) av Kanarieöarna, med omkring 11.000 invånare och tillhör administrativt provinsen Santa Cruz de Tenerife. Den högsta punkten är Pico del Malpaso på 1.501 meters höjd och huvudstaden Valverde är den enda av Kanarieöarnas huvudstäder som inte ligger vid havet. El Hierro har ännu färre badstränder än La Gomera och största delen av kusterna består av höga och branta klippor. Ön saknar ravinerna som är typiska för till exempel Teneriffa och La Gomera. Ön har tre kommuner: Valverde i nordost, La Frontera i nordväst och El Pinar i söder.
El Hierros mål är att bli den första ön som blir helt oberoende av extern energiförsörjning och anläggningen Gorona del Viento, som kombinerar vattenkraft med vindkraft, ska täcka öns hela energibehov i kombination med solenergi, ett projekt som har väckt internationellt intresse av stora mått.
De turister som besöker ön vill njuta av lugnet, naturen och de vänliga invånarna. El Hierro är dessutom ett paradis för dykare, där rikedomen på havsbotten har inspirerat till den årliga undervattensfototävlingen Open Fotosub El Hierro som producerar absolut spektakulära bilder från växt- och djurlivet utanför ön. Tävlingen ställdes in hösten 2011 på grund av vulkanutbrottet, men kunde organiseras i oktober 2012. Mar de Las Calmas, lugnens hav, är sportdykarnas paradis, vattnet är kristallklart, floran och faunan är riklig och färggrann och undervattensklipporna hisnande branta och vackra. Till El Hierro kommer man från Teneriffa med flyg från norra flygplatsen eller med båt från Los Cristianos på sydsidan.
Det heliga trädet och det krypande trädet
De ursprungliga invånarna, ”bimbaches”, livnärde sig framför allt på jordbruk, boskapsskötsel och fiske. Dricksvattnet fick urinvånarna från en plats på tusen meters höjd, där ett enormt lagerträd, troligen tilo (Ocotea foetens), samlade upp de ständiga passadvindarnas fukt i de stora kupiga bladen. Trädet, ”el arbol sagrado de Garoé”, det heliga Garoéträdet, är en symbol på El Hierros vapen. Enligt krönikorna från erövringen i början av 1400-talet hemlighöll invånarna trädets existens och hoppades att bristen på dricksvatten skulle jaga bort inkräktarna. De lyckades nästan, men den unga flickan Agarfa förälskade sig i en spanjor från expeditionen, svek sitt folk och förde honom till trädet och vattnet. Kort därefter togs Armiche, invånarnas ledare, till fånga.
Garoé slets upp med rötterna under ett våldsamt oväder 1610 och fyrahundra år senare, 2010, invigdes till trädets åminnelse ”La Ruta del Agua”, vattenrutten, en vandringsled med fantastiska vyer över grönskande kullar. På samma plats som Garoé står idag ett nytt lagerträd som planterades år 1949.
La Sabina de El Hierro är en månghundraårig sävenbom (Juniperus phoenicea) i byn La Sabinosa som med sin förvridna stam och sina grenar som kryper längs marken har blivit en symbol för ön. Den är en av öns största turistattraktioner tillsammans med det heliga trädet Garoé. En annan symbol för ön är den svårt utrotningshotade jätteödlan (Galliota simonyi) som har en chans att överleva tack vare ödlecentret i La Frontera. Exemplar av ödlan lever fritt i klipporna utanför ön, Los Roques de Salmor.
På öns norrsida ligger ett av César Manriques (Lanzarote, 1919-1992) arkitektoniska mästerverk som han designade på 1980-talet, El Mirador de la Peña, en utsiktsplats med restaurang som ligger på kanten av en klippa på 700 meters höjd. Utsikten är hisnande vacker ner mot havet, klipporna Los Roques de Salmor och kustremsan El Golfo. Liksom alla Manriques verk är helheten inbäddad i naturen. Manrique och Barcelonas Antoni Gaudí har mycket gemensamt. Liksom Gaudí avskydde Manrique ytlighet och konstgjordhet och alla hans verk visar hans djupa respekt för naturen. Under en tvåårig vistelse i New York på 1960-talet skrev han: ”Det är absolut nödvändigt att vi återgår till marken, känner den, luktar på den, jag längtar efter mitt nakna landskap Lanzarote.”
I juli i år är det dags för El Hierros största religiösa festlighet. År 1546 närmade sig ett fartyg på väg till Amerika och sjömännen ombord fick mat och dricka av herdarna. Det enda värdefulla de hade att ge som tack var en jungfrufigur, La Virgen de los Reyes, som herdarna förde till en grotta i det ensliga området La Dehesa, där man idag dyrkar henne i ett kapell som byggdes 1577. Enligt invånarna såg hon till att en svår torka tog slut år 1741 och det beslöts att hon därefter vart fjärde år i juli månad ska tas ner från kapellet och bäras i procession den 28 kilometer långa vägen till huvudstaden, medan invånarna sjunger, dansar och spelar på sina ”chácaras”, klumpiga kastanjetter, sina flöjter och sina trummor. En av trummorna är gjord av plåtdelar från ett amerikanskt plan som år 1977 störtade i tät dimma på ön under kalla kriget mellan USA och Sovietunionen.
En vulkan föds utanför La Restinga
Spänningen på ön växte och 30 september 2011 konstaterades att skalvens kärna hade förflyttat sig längre ut mot havet i det sydvästliga området utanför den lilla fiskebyn La Restinga vid Mar de las Calmas. Alla väntade andlöst på vad som skulle ske, experter, forskare, myndigheter, befolkning, sportdykare. Sensationslystnaden i internationell press, också svensk, gjorde stor skada. El Hierro hade ritats in på världskartan på ett tråkigt sätt - men all publicitet var inte negativ. En amerikan påpekade att ”Kanarieöarna är arkipelagen där vulkanen El Hierro ligger.”
Den 8 oktober registrerades ett kraftigt skalv, 4.3 grader på Richterskalan. I alla tre kommunerna på ön kändes skalvet och stenar rasade på vägarna. 10 oktober meddelades att ett utbrott under vattnet hade ägt rum fem kilometer från La Restingas kust, på ett djup på en kilometer. De seismiska rörelsernas minskning, gasutsläpp och döda fiskar som flöt på vattnet sades bekräfta utbrottet. Dagen därpå höjdes larmberedskapen från gult till rött efter att ett annorlunda skalv hade registrerats i La Restinga och man misstänkte att ett nytt utbrott närmare kusten var på väg. Den kvällen evakuerades alla La Restingas invånare. Stora fläckar på havsytan bekräftade utbrottet. ”Magma kommer ut längs hela sprickan som är flera kilometer lång. Ingen idé att tala om eruptionsöppningar, vi vet inte var de är”, sade experterna. Havsområdet Mar de Las Calmas är ett marint naturreservat på 7,5 kvadratkilometer, där endast en viss typ av fiske och dykning får förekomma. Namnet kommer från det ständigt lugna havet, där det sällan blåser. Området är ett paradis för sportdykare och dykningen har blivit en viktig ekonomisk källa på ön och framför allt för byn La Restinga. Nu avblåstes den årliga Foto Sub-tävlingen som skulle ha ägt rum. Ingen dykning, inget fiske, inga båtar, inte ens forskningsfartyg, ingen flygtrafik tilläts i området. Rykande pyroklastiskt material fräste på ytan. Det nya utbrottet låg två kilometer från kusten på några hundra meters djup. Hela landet följde spänt med händelserna, bubblorna på ytan blev allt mer synliga och de döda fiskarna allt fler.
I bästa fall skulle en ny ö ha vuxit upp och blivit en fantastisk turistattraktion. Så blev inte fallet, men en ny vulkan föddes under vattnet; något av ett antiklimax. Mitt under pågående utbrott kom en fransman seglande till La Restinga från Kap Verde, ovetande om situationen. Han seglade rakt igenom magmafläcken och beundrade den vackra och ovanliga färgen, men i stället för att mötas av sina vänner möttes han av en spökby och några agenter från Guardia Civil.
Då skalven i slutet av oktober minskade i styrka och magmarörelserna blev svagare fick La Restingas invånare flytta tillbaka till sina hem. Forskarna ombord på oceanografiska institutets fartyg lokaliserade och kartlade utbrottsområdet och upptäckte en ny konformad vulkan med en basdiameter på 700 meter, en höjd på 100 meter och en 120 meter bred krater. Ekosonder visade att gas och flytande material kom ut ur kratern och andra sprickor.
Ny evakuering
Den nya vulkanen hade visserligen lugnat ner sig men skalven på El Hierro fortsatte. I början av november skakades ön av hundratals skalv, det kraftigaste på 4.6 på Richterskalan, och invånarna uppmanades packa en resväska inför en eventuell evakuering. Uppgifterna var motsägelsefulla och det som sades på morgonen kunde vara tvärt emot det som sades på kvällen: ”Ett nytt ubrott är nära förestående – ingenting tyder på att det blir ett nytt utbrott”.
Den 5 november evakuerades invånarna från La Restinga på nytt. Sprickan där magma sprutade ut förlängdes och närmade sig kusten med allt kraftigare bubblande. En hög vattenpelare observerades. Några dagar senare sprutade vulkanen ut en stor kaskad med aska, stenar och gas ur den kokande ringen som hela dagen hade varit aktiv. Det handlade om den största explosionen hittills och kan ha nått 25 meter över havet. Explosionen lämnade efter sig en stark lukt av svavel. För första gången kunde tevereportrar filma utbrottet. Ingen fara för invånarna förelåg, men svavellukten var störande och en person på en utsiktsplats kommenterade att ”det luktar ruttna ägg”.
Från sjöräddningens fartyg plockades pyroklastiskt material upp från havsytan och bitarna döptes till ”Restingolitas” efter byn La Restinga. De ovanliga flytande stenarna väckte stort intresse internationellt och har studerats i laboratorier runt om i världen. En ny bergart kom fram: Xeno-pumice, på engelska, från xenolit och pimpsten.
El Hierro, en idyllisk och lugn ö
Den vulkaniska aktiviteten avtog allt mer, havet var lugnt, och myndigheterna meddelade att invånarna i La Restinga på nytt fick flytta tillbaka till sina hem. Vulkanens enda synliga sida hade varit bubblandet på ytan. Toppen stannade på 88 meter under havsytan. Alla, inklusive forskarna, hade hoppats på en ny liten ö. Några invånare på El Hierro skämtade om besvikelsen ”för vi hade redan planerat sälja tomter på den nya ön…” I mars 2012 förklarades vulkanutbrottet avslutat. Militären och experterna lämnade ön och larmberedskapen drogs så småningom ner till grönt.
Efter utbrottet och omkring 12.000 registrerade skalv har livet på El Hierro återvänt till det normala, men den ekonomiska situationen på ön är fortfarande prekär och fisket utanför La Restinga reducerat till vissa områden och vissa arter. Skalven har heller inte upphört. Experterna säger att El Hierro inte är en ”färdigbyggd” ö, den är ännu ung.
Ett svenskt par som i många år har bott på El Hierro upplevde skalven och utbrottet i egen person och kommenterade i mitten av november 2011 att vulkanen känns spännande men jordbävningarna obehagliga: ”Vi sitter på första parkett och kan i fågelkikaren beskåda jacuzzibubblet ovanför utbrottet nere vid Restinga. Livet går vidare här. Folk sätter sin potatis och mjölkar sina getter. Enda skillnaden är väl att man kastar ett getöga (!) ner mot havet ibland för att se om något nytt har hänt. Vi har nog lärt oss av befolkningen på ön att bli lite fatalister sedan vi flyttade hit. På sätt och vis har livet alltid varit spännande här på El Hierro med skogsbränder, stormar och översvämningar. Sådana ”äventyr” måste man väl stå ut med ibland för att få bo på denna, i vanliga fall, lugna, idylliska och mycket vackra ö, med vänliga och generösa innevånare.”
Helena Somervalli, april 2013