BARCELONA
ARTIKEL PUBLICERAD I SPANIEN MAGASINET i april 2013
Minnen från Barcelona
I oktober 2012 flög min man Kjell och jag från Teneriffa till underbara Barcelona, en stad som verkligen sjuder av liv och även om Spanien idag genomgår en kris som har producerat nästan fem miljoner arbetslösa, så märktes inte detta i stadslivet. Restaurangerna och barerna surrade av gästernas livliga diskussioner, servitörerna sprang fötterna av sig, varken affärerna eller gatorna var tomma. Under knappt tre dagar hinner man inte se ens en bråkdel av allt man vill se, men vad man ser är oförglömligt. Vårt hotell låg i den gotiska stadsdelen Born, nära centrum, nära fantastisk arkitektur, nära allting. Stadens två sightseeinglinjer, ”hop-on-hop-off”, gör det möjligt att se mycket på kort tid, vädret var lika varmt och soligt som på Teneriffa och från bussens övre våning hade vi superb utsikt. Vi klev på vid centrala Plaza de Cataluña och valde linjen som passerar ”La Sagrada Familia”, den heliga familjen, basilikan som aldrig blir färdig och som finansieras med donationer. Allmänt talar man om att basilikan kom till tack vare Antoni Gaudí (1852-1926), men detta gäller endast den artistiska och arkitektoniska aspekten. Idén bakom basilikan, den som samlade in pengarna, köpte tomten och inledde bygget var en annan lekman: boktryckaren och bibliotekarien Josep Maria Bocabella i Verdaguer (1815-1892). Han avskedade den första arkitekten och gav kontraktet åt Antoni Gaudí i stället.
Basilikan är väldigt populär och är ett ”måste” bland turister. Vi hade inte köpt biljetter på förhand, kön till biljettluckan var minst hundra meter lång och eftersom vi har sett kyrkan inifrån under ett tidigare besök så nöjde vi oss med att beundra skapelsen utifrån. Detaljrikedomen är otrolig och man kan tillbringa långa stunder med att bara studera fasadens olika figurer. Vi fortsatte med bussen till parken ”Park Güell”, en annan av Gaudís skapelser. Eusebi Güell köpte en stor tomt på berget Montaña Pelada i distriktet Gracia och anlitade arkitekten Antoni Gaudí för att där bygga ett exklusivt bostadsområde för aristokratin. Bygget inleddes 1900 men stoppades 1914. Projektet blev ett fiasko på grund av de höga tomtpriserna och öppnades i stället som en park för allmänheten 1926, efter att staden köpt parken år 1922. Parken, en av Antoni Gaudís mest emblematiska verk, är unik och utsågs av Unesco till världsarv år 1984. Enligt Barcelonas stadsstyre är parken en symbol för staden, där naturen och arkitekturen bildar en perfekt symbios. Naturen var Gaudís inspiration och han ansåg att “framtidens arkitekt baserar sig på en imitation av naturen, för den metoden är av alla den mest förnuftiga, hållbara och ekonomiska.”
Man kan ta tunnelbanan till parken, men måste då gå upp för en lång och mycket brant backe. Trötta fötter kan man vila i kaféer och affärer på vägen upp – där finns till exempel en fantastisk Gaudí-souveniraffär. Tunnelbanan i Barcelona är för övrigt fenomenal och i väldigt fint skick och den använde vi för att komma till parken Montjuic. Direkt från tunnelbanan går bergbanan, ”el funicular”, upp till parken. På tillbakavägen tog vi linbanan över vattnet till stranden La Barceloneta. Från linbanan har man en oförbätterlig vy över staden. I Montjuic var vi intresserade av Joan Mirós museum som vi besökte med blandade känslor. Antingen gillar man eller gillar man inte Mirós surrealistiska verk och målningarnas starka färger. Oberörd går man säkert inte från utställningen. Vi log åt många namn på tavlorna som ofta innehöll sol, fågel, kvinna och stjärna i någon kombination, till exempel målningen ”Kvinna med vacker hatt, stjärna”, där varken kvinnan eller hatten är vacker och stjärnan några svarta streck.
Man äter väldigt gott i Barcelona. Nära Plaza de Cataluña åt vi lunch på en baskisk restaurang som bara serverar ”montaditos”, små skivor grillat bröd med olika läckerheter ovanpå som till exempel grillspett, skinka, räkor, korv, lax och så vidare. Man väljer mellan ett femtiotal olika varianter i olika kombinationer. En annan spansk specialitet, som vi ibland också äter på Teneriffa, är ”secreto ibérico” som i en liten restaurang i Barcelona var bland det bästa vi någonsin ätit. Den svarta iberiska grisen, som är uppfödd på ekollon, har ett marmorerat saftigt kött vid skuldran och ugnsbakat eller grillat med grovt salt smälter det i munnen. Som förrätt åt vi ”pan a la catalana”, grillat bröd med olivolja, salt och tomat, så gott i all sin enkelhet.
Innan vi lämnade Barcelona besökte vi marknaden La Boquería, som ligger vid Las Ramblas och egentligen heter Mercado de San José och är en stor turistattraktion. Där släckte vi törsten med härligt kalla och färggranna drycker gjorda på pressade färska frukter och trängde oss fram i hallen bland stånden som fullkomligt svämmar över av färska produkter av alla tänkbara sorter. Alltför snart var det dags att packa och ta flyget tillbaka till soliga Teneriffa.
Utanför Barcelonas stadsgränser
Provinsen Barcelona inkluderar mera än själva staden. Jag har speciella minnen från två orter: Castellbisbal och Castelldefels. I mina unga år anställdes jag som tolk under ett års tid på bygget av en kartongfabrik, som ägdes hälften var av ett finskt och ett spanskt företag. Fabriken byggdes i Castellbisbal, 26 kilometer nordväst om Barcelona, och hette till att börja med Capdevila-Tambar, senare Tampella Española, medan den idag heter Stora Enso Barcelona. Fabriken kan årligen producera upp till 160.000 ton förpackningskartong på basen av återanvänt papper.
Jag var en av de få som i slutet av 1960-talet pratade spanska i Finland och erbjöds därför anställningen, trots att det handlade om en väldigt primitiv arbetsplats nästan ute i ödemarken, där 98% av de anställda var manliga ingenjörer, arbetsledare och montörer. Jag behandlades med vänlig respekt och från spanjorernas sida också med en viss försiktig nyfikenhet. Relationerna mellan finländarna och spanjorerna var inte alltid de bästa. Finländarna var krävande och bryska och hade svårt att förstå den spanska mañana-mentaliteten, medan de stolta spanjorerna hade svårt att svälja finländarnas överlägsna kunnande.
I Castellbisbal fanns ingenstans där finländarna kunde inkvarteras, orten hade knappt tvåtusen invånare, så företaget hyrde ett nybyggt komplex med turistlägenheter i Castelldefels, som ligger utmed kusten 24 kilometer från Barcelona, och som var ett paradis med sin långa ljusa sandstrand och spirande turism. Vi kördes varje dag den tiotals kilometer långa vägen till och från arbetet med buss.
Spanien styrdes av diktatorn Francisco Franco som enligt många ska ha förbjudit katalanerna att tala katalanska, ett språk man inte hörde annat än privat på den tiden. Franco förbjöd inte katalanska men språket användes inte i politiken. Idag strider politikerna i Spanien om vilket språk som ska komma främst i Katalonien, spanska eller katalanska, och på Barcelonas gator hör och ser man mera katalanska än spanska. En del av befolkningen vill förbli ”spanjorer”, medan en annan del vill göra sig fri från Spanien.
En av de populäraste restaurangerna i Barcelona på 60-talet var en restaurang som fortfarande är lika välbesökt, Los Caracoles, där vi åt en superb middag för några år sedan under ett annat besök i staden. Restaurangen, som öppnades 1835, är exklusiv med underbart god mat och charmig inredning i de många rummen. Man passerar genom köket där kockarna i sina höga hattar svettas framför glödheta spisar. I ett av rummen fanns på 60-talet en vägg som var fullskriven av hälsningar och namnteckningar av många berömdheter som till exempel Chaplin, Ingrid Bergman, Peter Sellers. Väggen har målats om många gånger sedan dess. Vid utgången satt ägaren, Sr. Bofarull, vid ett eget bord och skrev notan som han personligen räckte fram.
Varje gång en ny omgång finska montörer anlände fördes de till Los Caracoles och bjöds på middag av företaget. Jag minns speciellt en dessert som hette ”Pijama”, pyjamas, som var en fantastisk skapelse av glasskulor. Los Caracoles ligger vid en sidogata till Las Ramblas, Escudellers, och på de smala sidogatorna gick på 60-talet damer som ägnade sig åt världens äldsta yrke och som en del av de finska montörerna hade ett ”nära förhållande” till, vilket för några ledde till problem som måste behandlas av läkare och den unga tolken var tvungen att följa med. Med ryggen mot patienten översatte jag: ”Var vänlig och dra ner byxorna...”. Efter ett år var den 152 meter långa pappersmaskinen i princip färdigbyggd, de första kartongrullarna hade framgångsrikt körts – jag har fortfarande kvar bitar från den absolut första kartongrullen - och jag kände mej färdig att åka hem till familjen. Då jag lämnade Castellbisbal för sista gången med ett fint arbetsintyg i handen sade fabriksdirektören: ”Du är säkert den enda kvinnan i världen som har byggt en kartongfabrik”.
Barcelona eller Madrid?
Jag hade tidigare jobbat i Madrid i ett halvt års tid och fick ibland frågan: vilken stad föredrar du, Madrid eller Barcelona? Det var inte lätt att svara för båda städerna har sin speciella charm, men konkurrensen om vem som har det bästa fotbollslaget, det mest glamorösa sociala livet och de bästa turistattraktionerna är stor. Båda stoltserar med berömda muséer, ett rikt kulturliv, enorma grönskande parker, storstilad arkitektur - där Barcelona kanske ligger snäppet före med Antoni Gaudís fantasifulla skapelser – och läckra smakupplevelser.
Barcelona är en väldigt kosmopolitisk, internationell och öppen stad med medelhavsklimat. Hamnområdet är en plats där man kan ströva omkring hur länge som helst, eller åka upp och ”hälsa” på Kristoffer Kolumbus där han står på strandpromenaden och pekar med höger arm mot – faktiskt inte Amerika, utan precis mot andra hållet, vilket har tolkats på olika sätt. La Rambla de las Rosas, Barcelonas mest berömda stråk, som börjar vid Plaza de Cataluña och slutar vid Kolumbusstatyn, var lika livlig för 40 år sedan som den är idag. Då fanns inte de berömda levande statyerna som idag är väldigt populära men antalet blomkiosker var större. Enligt Alexandre Cirici Pellicer är Las Ramblas kvintessensen av Barcelona. Det finns en atmosfär av ”joie vivre” i Barcelona som saknas i Madrid, där man är mera konservativ.
Madrid med sina omkringliggande berg är, å andra sidan, en väldigt ”spansk”, storslagen och vibrerande stad som är värd ett besök redan enbart för sitt kulturutbud. Madrid är också tapasbarernas obestridliga kung, där stamgästernas hetsiga diskussioner mest handlar om fotboll. Barcelona har Las Ramblas, Madrid har gatan La Gran Vía som år 2010 fyllde hundra år och som är känd för sina biografer, sina teatrar och sitt stora antal modeaffärer. ”De Madrid al cielo, y, en el cielo, un agujerito para verlo”, från Madrid till himlen och i himlen ett litet hål för att se stan, säger ordspråket.
Spanien i ett nötskal är språket, konsten, litteraturen, kulturen och landets historia. För mej finns det två fenomen som representerar kärnan av spanskhet:
- Tjurfäktningarna, som inte längre tillåts i Katalonien, är en tradition många har svårt att förlika sig med, men som de spanjorer som är ”aficionados” ser som en konst och ett månghundraårigt kulturarv. Jag såg den på sin tid berömda ”El Cordobés”, Manuel Benítez, utmana tjurar på en arena. Han vann, vilket de flesta tjurfäktare gör, men det finns också tjurar som har vunnit... Spänningen i luften innan spektaklet drar igång, pasodoblemusiken, de vackra och stolta spanjorskorna på läktarna och sedan själva ritualen skapar en atmosfär som förförde den amerikanske författaren Ernest Hemingway, bland andra. Spaniens unga killar vill antingen bli tjurfäktare eller fotbollsspelare som vuxna.
- Den hypnotiserande flamencon, sedan 2010 ett av Unescos immateriella världsarv, som är ett visuellt uttryck för passionerade känslor. Det ligger någonting magiskt i konsten som får blodet att sjunga i ådrorna på den mest kallblodiga åskådare. Flamenco är sång, ackompanjemang av gitarrer, handklappningar och lådtrummor, dansares rytmiska steppande, danserskors sensuella kroppsrörelser och granna kläder, en eldig konst vi kyliga nordbor verkligen fängslas av.
Barcelona eller Madrid? Jag föredrar båda!
Helena Somervalli, april 2013