LA GOMERA

ARTIKEL PUBLICERAD I SPANIEN MAGASINET i januari 2013

Artikel om Teneriffa - Artikel om Los Cristianos

La Gomera, en förtrollande ö

La Gomerabornas och i förlängningen de övriga kanariska invånarnas djupt rotade kärlek till sina öar går tillbaka till tiden före erövringen. Lanzarote, Fuerteventura och El Hierro erövrades mellan 1402 och 1405 av adliga länsherrar, av vilka de första var fransmännen Jean de Bethencourt och Gadifer de la Salle som var underkastade den kastiljanska kronan. La Gomera var svårare att dominera och erövrades aldrig militäriskt men fick en spansk länsherre 1445. Kastiliens kungadöme med ”de katolska monarkerna”, Ferdinand II av Aragonien och Isabella I av Kastilien, fick överta och finansiera erövringen av La Palma, Gran Canaria och Teneriffa, vilket skedde mellan 1477 och 1496 då hela arkipelagen inkorporerades i det spanska kungadömet.

De fransiskanska munkarnas krönikor från Bethencourts expedition är de första skriftliga dokumenten om erövringen och urinvånarnas liv. Där finns också de första omnämningarna om visselspråket på La Gomera: ”Invånarna talar ett märkligt språk med läpparna som om de inte hade tungor”. Genom arkipelagens historia upprepas gång på gång hur modiga, ädla och fredliga urinvånarna var och hur högt de värderade sin frihet. Många föredrog att dö framför att underkasta sig erövrarna eller säljas som slavar. Idag kallas alla urinvånare på Kanarieöarna ”guanches”, en benämning som tidigare endast avsåg Teneriffas urinvånare.

Erövrarnas grymma och respektlösa behandling av invånarna gav upphov till en bitterhet som varken seklen eller avståndet till fastlandet har förmildrat. ”De Lyckliga Öarnas” skönhet är lyckligtvis intakt. Kanarieöarnas stora charm ligger i att ingen ö är den andra lik. Varje ö har sin egen personlighet; från vulkantunnlar och sanddyner i öster till grönskande mäktiga berg och dalar i väster. La Gomera, en rund ö med en yta på 367 km² och omkring 23.000 invånare, karaktäriseras av det abrupta landskapet, de trolska skogarna, de märkliga ortsnamnen och, inte minst, visselspråket. Ön, som är Teneriffas närmaste granne och tillhör provinsen Santa Cruz de Tenerife, är omkring 12 miljoner år gammal och hade sitt senaste vulkanutbrott för två miljoner år sedan. Öns sex kommuner möts alla uppe i nationalparken Garajonay som har sin högsta punkt på 1.487 meters höjd. Nationalparken inkluderades 1986 i Unescos lista över Världsarv. Parkens skog är så kallad ”laurisilva”, en av världens få kvarvarande urskogar från tertiärtiden, som är ständigt grön tack vare det milda klimatet och den höga luftfuktigheten från molnhaven som bildas av passadvindarna. Parken har hundratals endemiska växter och djur, bland annat några få exemplar av en utrotningshotad jätteödla.

Öns huvudstad, inbäddad bland berg, är San Sebastián de La Gomera där också hamnen och en marina ligger. Vid sidan av jordbruket är turismen viktig för ekonomin, men ön saknar de långa ljusa sandstränderna som sol-och-bad-turister dras till. Däremot är hela ön ett paradis för dem som gillar att vandra i naturen.

La Gomera är en liten ö som väcker passioner. Ena minuten är du uppe på toppen av ett berg och tittar ner i djupt skurna avgrundsraviner, en stund senare är du nere i dalgången med sina koketta hus och trädgårdar, omgiven av hisnande höga berg med terrassodlingar och frodig grönska. De branta och skarpt veckade bergväggarnas solsidor och skuggsidor växlar om varandra och skiftar i otaliga gröna och bruna nyanser.

Visselspråket

”El Silbo Gomero”, visselspråket, var en vanlig kommunikation över dalarna, speciellt bland herdarna, men också för att kommunicera med andra byar, samla till möte, informera om ett dödsfall eller meddela mannen att middagen var färdig. Urinvånarna var också otroligt skickliga i att svinga sig upp och ner för ravinerna med hjälp av flera meter långa stavar som stöd. Idag lever seden kvar som en del av kulturarvet. År 2009 skrevs ”el Silbo Gomero” in i Unescos Lista över Immateriella Kulturarv och lärs numera ut i skolorna på La Gomera för att det inte skall dö ut. Språket inkluderar över 4.000 ”ord” som formas med hjälp av fingrar i munnen och kan höras på flera kilometers avstånd. Den populära och livskraftiga folkmusiken på Kanarieöarna har inkluderat visselspråket i flera musikstycken.

Upproret 1488, en milstolpe för La Gomera

Hernán Peraza den Äldre blev utan strider öns länsherre år 1445 och lät bygga tornet ”el Torre del Conde”, grevens torn. Han ingick en brödraskapspakt, ”colactación”, genom att dricka mjölk ur en lerskål tillsammans med invånare från två av de dåvarande fyra distrikten, vilket innebar att sexuellt umgänge mellan invånarna i de två distrikten var förbjudet för att förhindra inavel och samlevnaden skulle vara fredlig.

Livet på ön, efter att barnbarnet Hernán Peraza den Yngre hade övertagit herraväldet år 1485, handlar om allt mera utbredda protester och missnöje från urinvånarnas sida. Han ratificerade brödraskapspakten men levde inte efter reglerna. Han var en tyrann och illa omtyckt för han behandlade de infödda med grymhet och sålde många som slavar. Under ett besök vid hovet hade han tvingats gifta sig med unga och vackra Beatriz de Bobadilla, ett giftermål som drottning Isabella snabbt organiserade då hon såg kung Ferdinands lystna blickar på Beatriz som på så sätt förpassades till avlägsna La Gomera.

På La Gomera förälskade sig Peraza i den attraktiva infödingsflickan Iballa och inledde ett förhållande med henne. Då invånarna år 1488 fick reda på förhållandet, som enligt dem var syndigt eftersom Iballa tekniskt sett var syster till Peraza genom pakten, gjorde de uppror under ledning av Iballas far, gamle Hupalupa. Krigaren Hautacuperche fick i uppdrag att ta livet av Peraza. Iballa och Peraza befann sig i grottan Guahedum vid tiden för dådet och då Peraza ställde sig i grottans öppning stod Hautacuperche på taket och genomborrade honom med ett spjut. Änkan Beatriz de Bobadilla, då 22 år gammal, hade tagit sin tillflykt till tornet Torre del Conde med sina anhängare. Under Hautacuperches ledning försökte gomeraborna inta tornet, men Hautacuperche, som ansågs vara skyddad av en gud, dödades av en armborstpil från tornet, vilket tog musten ur infödingarna. Efter Perazas begravning hämnades Beatriz de Bobadilla sin mans död genom att beordra avlivning av alla manliga urinvånare över 15 år från de två distrikten, medan kvinnor och barn såldes som slavar. Beatriz de Bobadilla, som senare gifte om sig med Teneriffas och La Palmas erövrare, Alonso Fernández de Lugo, härskade i fortsättningen i sin sons namn med järnhand över La Gomera. Hon var hatad av invånarna på grund av sin grymhet gentemot dem.

De som överlevde erkände med tiden spanjorernas auktoritet. Adeln och prästerskapet var de största markägarna. Invånarna levde framför allt av jordbruk och boskapsskötsel, men de flesta var extremt fattiga och många emigrerade till Teneriffa och Gran Canaria, men också till Latinamerika. Fattigdom rådde inte bara på La Gomera. En massiv emigration från alla öar, framför allt till Venezuela och Kuba, ägde rum ända till långt in på 1900-talet. Venezuela brukar populärt kallas ”den åttonde ön”.

Gomerabornas uppror 1488 är den viktigaste händelsen i La Gomeras historia, inte bara på grund av de tragiska följderna för invånarna, utan för att händelseförloppet har hållit sig levande i folkets minne. Varje år den 25 november pryds ingången till grottan Guahedum i området som har fått namnet ”La Degollada de Peraza”, Perazas halshuggning, med palmblad. Grottan Guahedum och andra grottor i området används idag av herdar.

Kristoffer Kolumbus på La Gomera

Den andra historiskt viktiga händelsen är Kristoffer Kolumbus resor till Nya Världen, där han i flera omgångar landsteg på Kanarieöarna, framför allt på La Gomera, för att proviantera. Därför kallas ön också ”La Isla Colombina”, Kolumbusön. Inför den första resan 1492 stannade han en månad på La Gomera – Teneriffa var ännu inte erövrad och styrdes av guanchekungar - och försåg skeppen med dricksvatten, ost, kött och andra nödvändigheter. Det sägs att han hade ett hemligt kärleksförhållande med Beatriz de Bobadilla, men detta är inte bekräftat. Man vet att hon hjälpte honom på olika sätt tack vare sina relationer till hovet. I en av sina resedagböcker skrev Kolumbus att man såg ”en stor eld i bergen på den höga ön Teneriffa”, men det är oklart om det handlade om ett vulkanutbrott. Flera gomerabor följde med på Kolumbus resor och försvann för all framtid. Huset i huvudstaden där Kolumbus bodde är idag ett museum. Sedan över femtio år tillbaka firar ön varje september ”Jornadas Colombinas”, Kolumbusdagarna, och i hamnen i San Sebastián kastas en blomkrans i havet från ett fartyg till minnet av de kanariska män och kvinnor som dog under resorna.

Bland de religiösa festligheterna är ”La Bajada de la Virgen de Guadalupe”, jungfruns nerstigning, den viktigaste och firas vart femte år sedan 1872. Helgonfiguren tas ner från sitt kapell i början av oktober och förs i procession till öns alla byar innan hon ett par månader senare återvänder till kapellet. Dansande och sjungande folkdräktsklädda invånare följer figuren, där ”chácaras y tambores”, en sorts kastanjetter och trummor, typiska för ön, sätter fart på folket.

Specialiteter i matväg på La Gomera är ”Miel de Palma”, palmhonung, som görs av den kanariska palmens sav, ”guarapo”, som kokas tills den tjocknar. En annan gastronomisk specialitet från La Gomera är ”almogrote”, en stark paté baserad på riven lagrad ost.

Rederiet Fred. Olsen

En svensk veterinär satte fart på utvecklingen i Los Cristianos på Teneriffa, på La Gomera var det en norrman som tog ön ur sin isolering.

Tre norska bröder i familjen Olsen hade startat sin rederiverksamhet år 1848. Några generationer senare, då familjen hade köpt mark på La Gomera där de odlade tomater och bananer, tog öns myndigheter kontakt med Thomas Fred. Olsen, som semestrade på ön, i hopp om att kunna intressera honom för en färjelinje som skulle hjälpa ön ur sin isolering. Personer som var närvarande berättar att Fred. Olsen lyssnade utan att kommentera, men kort därefter meddelade rederiet att familjen Olsens nygrundade företag Ferry Gomera skulle importera en färja. Fred. Olsens fartyg har namn som börjar på B och namnet på den lilla byn Benchijigua valdes trots sitt svåruttalade namn. I juli 1974 inledde Ferry Benchijigua sina dagliga rutter mellan San Sebastián de La Gomera och Los Cristianos på Teneriffa. La Gomera blev på kort tid en ö som kunde besökas och undersökas och turisterna hittade en oförstörd ö med fina vägar. 1989 kom den första snabba färjan och år 2000 gick rederiet helt över till de snabba färjorna, katamaraner och trimaraner, som idag täcker rutter mellan alla öar i arkipelagen. Resan mellan La Gomera och Teneriffa tar en halv timme. Fred. Olsen har också byggt ett luxuöst bungalowhotell på La Gomera och en golfbana, förutom att företaget har investerat i Thor Heyerdahls projekt, ”Pirámides de Güimar”, pyramiderna i Güimar, på Teneriffas sydsida.

Rederiet Armas konkurrerar sedan några år tillbaka med Fred. Olsen om passagerarna mellan öarna. Armas färjor är större och långsammare. Då färjan lägger ut hälsas passagerarna välkomna bland annat på visselspråket, en trevlig detalj. Numera kan man också flyga till La Gomera från Teneriffa. Flygplatsen som ligger på öns sydsida invigdes 1999.

Gara och Jonay

Alla kanariska öar har fascinerande legender från förr, av vilka många är baserade på historiska fakta, medan berättarna från generation till generation har lagt till dramatik och romantik. Nationalparken Garajonay har inte bara trolska skogar, utan också en trollbindande legend. Så här fick parken sitt namn – enligt legenden: den vackra guancheprinsessan Gara från Agulo, vattnets by, och prins Jonay, från eldsprutande Teneriffas höjder, var djupt förälskade men förbjudna att träffas. Vatten och eld går inte ihop sade byäldsten, men Jonay trotsade förbudet och flöt på uppblåsta getskinn över till La Gomera för att träffa sin älskade. De flydde tillsammans upp till öns högsta topp. En kvist av cederträ, vässad i båda ändorna och riktad mot bådas hjärtan, förenade dem i en passionerad men dödlig omfamning och de föll ner i ravinen. Gara och Jonay gav området med sina vackra skogsklädda raviner namnet Garajonay.

Helena Somervalli, januari 2013