TENERIFFA

ARTIKEL PUBLICERAD I SPANIEN MAGASINET i januari 2013

Länk till artikel om Los Cristianos - Länk till artikel om La Gomera

Teneriffa, en exotisk miniatyrkontinent

Teneriffa, ”den eviga vårens ö”, är Kanarieöarnas största ö, såväl till ytan på 2034 km² som till antalet invånare, och är en av öarna i Makaronesien, ett begrepp som på 1800-talet myntades av en engelsk botanist under ett besök på Teneriffa. Makaronesien omfattar fem arkipelager: Kanarieöarna, Azorerna, Kap Verde, Madeira och Salvagensöarna som alla ligger utanför Afrikas nordkust. Namnet Tenerife sägs komma från urinvånarna på La Palma, ”benahoaritas”, som såg snötäckta Teide och kallade ön ”det vita berget”, tene(r) = berg och ife = vit, på sitt eget språk.

Teneriffa är en oerhört vacker ö, en miniatyrkontinent med en medeltemperatur på omkring 20 grader, där Spaniens högsta bergstopp, Pico del Teide, stolt reser sig mot himlen på 3718 meters höjd och dominerar landskapet. Kontrasten mellan norr och söder är slående, i norr är landskapet grönt och frodigt och klimatet fuktigt, medan sydsidan är torr, karg och solig. Under vintermånaderna är Teides topp ofta täckt av ett tjockt lager snö och samtidigt som de jublande kanarierna tumlar om i snön badar turisterna i havet vid kusten. Landskapet karaktäriseras av höga berg, djupa dalar, hisnande raviner, svarta lavastränder, vita sandstränder, gröna pinjeskogar som täcker stora delar av höjderna och ett stort antal vulkankäglor spridda över ön. Lämnar man kusten med sina turistområden bakom sig upplever man landskap av de mest olika slag genom att förflytta sig bara några tiotals kilometer på ön. Uppe i Teides krater kan ingen undgå att fascineras av det fängslande månlandskapet, klippformationen Los Roques de García eller havet av svart stelnad lava, ”lavas negras”, där ingenting växer. Teides Nationalpark utsågs till Unescos världsarv år 2007, en utmärkelse som invånarna är stolta över, och ett besök i nationalparken är ett ”måste” för varje turist. Vulkanen Teide reser sig majestätiskt mitt i den enorma kratern som tar andan ur en med sin karga och fängslande skönhet och sätter fantasin i rörelse. Hur har det inte kokat här för miljoner år sedan! En linbana går upp till toppen och har man tur kan man en klar dag se arkipelagens alla omkringliggande öar.

Växtligheten i kratern är speciell, typiska växter är buskar som teideginst, buskmargerit och teidestillfrö som på våren under blomningen färgar stora områden i kraterlandskapet guldgult. Det är mikroklimatet som har skapat de varierande naturområdena på ön där ett hundratal endemiska växter trivs. Den kanske mest speciella av dem är ”tajinaste”, jättesnokörten som populärt kallas ”Teneriffas stolthet” och pryder Teides krater i början av sommaren. Den konformade snokörten, som är täckt av tiotusentals små röda blommor, kan bli upp till två meter hög.

Teneriffas födelse

Vulkanön Teneriffa föddes enligt geologer för omkring sju miljoner år sedan, då våldsamma explosioner gjorde att de tre första bergsmassiven reste sig över havsytan som tre separata öar. Den andra omgången kraftiga vulkanutbrott inleddes för tre miljoner år sedan mellan de tre öarna och massiven sammanfogades till en enda ö. Enorma jordskred  skapade dalarna Valle de La Orotava och Valle de Güímar för omkring en miljon år sedan och, rätt nära i tiden, för omkring 200.000 år sedan, tryckte nya vulkanutbrott upp det nuvarande massivet som består av Pico Viejo (gamla toppen) och El Teide och ligger mitt i kratern Las Cañadas som är 80 kilometer i omkrets och omgiven av nästan lodräta bergväggar. Det senaste vulkanutbrottet på Teneriffa var i november år 1909 då vulkanen Chinyero i nio dagar sprutade eldslågor och lava ur sin öppning och lava strömmade ner mot bebyggelsen i kommunen Santiago del Teide där den stannade precis innan den nådde bostäderna. Ingen skadades.

De fuktiga passadvindarna som krockar med öns bergväggar bildar tjocka molnhav på norra sidan av ön och bidrar i hög grad till att växtligheten får sitt nödvändiga vatten. Kanarietallen har den speciella egenskapen att den i sina långa barr kondenserar fukt från molnhavet, använder så mycket som trädet behöver och släpper resten ner i jorden, varifrån vattnet leds via utgrävda låga tunnlar till dammar och vidare till hushållen. De underjordiska vattenreservoarerna utgör merparten av sötvattnet som konsumeras på Teneriffa.

Utsikten över molnhaven är en mäktig syn. Mäktigt är också att komma från de undre regionerna, passera genom molnen och sedan plötsligt befinna sig i det mest strålande solsken och den blåaste blå himmel med Teide i bakgrunden. Däremot är de torra vindarna från Sahara som hämtar med sig ”calima”, damm i luften, inte behagliga. Calima brukar hålla sig kvar några dagar innan den blåser bort.

Guancherna

Urinvånarna på Teneriffa kallades ”guanches”, ett namn som numera används för urinvånarna på alla öar i arkipelagen. En av öarnas många spännande legender handlar om guanchernas övertygelse om att djävulen, Guayota, bodde i Teides inre, Echeyde, guanchernas ord för helvete. Det finns ingen dokumentation om guanchernas liv men arkeologiska utgrävningar visar hur de levde och intensiva forskningar har fått fram delar av guanchernas språk som en grupp guanche-ivrare försöker blåsa nytt liv i. Forskarna är fortfarande inte överens om namnet Kanarieöarnas, Islas Canarias, ursprung. Man trodde tidigare att namnet hänvisade till de stora hundarna, ”canis” på latin, som bodde på öarna, men de flesta lutar numera åt att namnet kommer från den nordafrikanska berberstammen ”canarii”. Många likheter mellan de två folken har påträffats, både i fråga om seder, livnäring och språk.

Kanarieöarna och Spanien

Spanjorerna erövrade Kanarieöarna mellan 1402 och 1496, Teneriffa var den sista ön att falla. Efter erövringen inkorporerades arkipelagen i det spanska kungadömet som styrdes av ”de katolska monarkerna”, Ferdinand och Isabella. Kanarieöarna är idag är ett av Spaniens sjutton självstyren, och leds av ett övergripande regionalt styre som lyder under centralregeringen i Madrid. Varje ö har dessutom sitt eget regionalstyre och är uppdelad i kommuner som styrs av kommunstyren med en borgmästare i spetsen. Teneriffa har 31 kommuner. Fram till 1927 var Santa Cruz de Tenerife Kanarieöarnas huvudstad, men en, enligt många olycklig, delning av övärlden resulterade i att arkipelagen delades i två provinser med två huvudöar och två huvudstäder; till den västra provinsen Santa Cruz de Tenerife hör, förutom Teneriffa, öarna La Palma, La Gomera och El Hierro; till den östra provinsen Las Palmas hör öarna Gran Ganaria, med huvudstaden Las Palmas, Fuerteventura och Lanzarote. Delningen var resultatet av långvariga konflikter och fick till stånd en tråkig politisk rivalitet mellan de två huvudöarna som pågår än idag, medan invånarna på alla öar sinsemellan är goda vänner och goda grannar. Alla kanarier älskar sina öar och värnar om sina seder, sina traditioner och sin kultur som skiljer sig från ö till ö.

Turismen största industrin

Teneriffa har omkring en miljon invånare och tar varje år emot flera miljoner turister. Fram till slutet av 1950-talet var det i stort sett endast engelsmän som besökte ön och förälskade sig i klimatet, lugnet och de vackra landskapen. Många lungsjuka mådde också bättre i det varma klimatet och kom till ön för att kurera sig. Bertil Almqvist, kanske mest känd för sina böcker om barna Hedenhös, besökte Puerto de la Cruz på Teneriffa år 1953 och ritade och skrev sedan  ”Barna Hedenhös åker bananbåt till Kanarieöarna”, i vilken pappa Ben blir frisk från sin ”urmatism” efter att ha åkt till Teneriffa med skeppsredaren Banane den Gamles bananbåt.  

Kanarierna är katoliker och religionen spelar en mycket viktig roll i deras dagliga liv, åtminstone i fråga om äldre generationer. De religiösa festligheterna är speciellt talrika under sommarmånaderna och i stort sett byns alla invånare, från de minsta till de äldsta, deltar iklädda sina vackra folkdräkter. Byfesterna och romeriorna som drar fram längs gatorna är mycket uppskattade också av turisterna som sällan ser någonting motsvarande i sina hemländer. Idag är turismen Kanarieöarnas viktigaste industri. Ännu för några tiotal år sedan var Teneriffa en ö med stora banan- och tomatodlingar, men många odlingar vid kusterna har fått ge vika för de så kallade ”cementodlingarna”. Turismen, som fick sitt uppsving i början av 1960-talet, gjorde att allt fler av de unga männen lämnade sina hem i byarna och flyttade till städerna där de anställdes som servitörer eller inom den febrila byggverksamheten, jobb som gav mera pengar och kortare arbetsdagar än fisket och jordbruket. Idag, då arbetslösheten i Spanien är hög, har allt fler som äger en jordplätt börjat odla sin mark, i första hand för eget bruk. Lyckligtvis breder banan-, tomat- och potatisodlingarna fortfarande ut sig i mellanregionerna och förser oss med de allra godaste söta bananer, underbart saftiga och smakrika tomater och öns speciella små, fasta och spännande potatissorter som kokta med mycket havssalt blir de uppskattade skrynkliga potatisarna, ”papas arrugadas”. Vinodlingen är en jordbruksaktivitet som breder ut sig allt mer. Teneriffa har över hundra bodegor som tillverkar vin och många av öns högklassiga viner har premierats internationellt. Lyckligtvis ligger också fortfarande vackra och färggranna fiskebåtar och guppar i hamnarna då de inte är ute till havs för att sedan återvända med fisk och skaldjur från oceanen.

Kommunikationer

Från Teneriffa tar man sig snabbt till de andra öarna med flyg eller båt. De som är bosatta på öarna köper sina biljetter till halva priset tack vare subventioner. Kommunikationerna till och från fastlandet och andra länder sker naturligt nog framför allt med flyg. Under sommarmånaderna är det inte lätt att hitta direktflyg till våra nordliga länder. Men hur var det förr? År 1887 besökte läkaren Hjalmar Öhrvall Teneriffa under ett halvt års tid och spenderade säkert ett antal veckor på olika ångbåtar innan han var framme. Han gav sedermera ut en bok med namnet ”Bidrag till kännedomen om Tenerife såsom klimatisk kurort”. Ett exemplar av boken finns i ett bibliotek i La Orotava och är fascinerande lektyr. Han skrev till exempel om guancherna att de ”var utmärkta för en hög grad af ädelhet, tapperhet och fosterlandskärlek”. Om invånarna skrev han att ”De nuvarande invånarne skilja sig i många afseenden från de äkta spaniorerna. De äro finkänsliga, tjänstaktiga och redbara, fredsälskande och fria från öfverdriven ärolystnad. Å andra sidan sakna de mycket af de förres glöd, energi och trotsighet. De äro liksom förfärdigade af ett vekare material”. Om de primitiva bostäderna skrev han: ”De besvärligaste af alla insekterna äro lopporna, när man tar ett obebott hus i besittning, brukar man insläppa en get för att på henne uppsamla de flesta af dessa snyltgäster, innan man sjelf vågar sig in”.

Till all lycka har tiderna i detta avseende förändrats och lopporna har försvunnit från bostäderna. Men det kanariska folkslaget skiljer sig fortfarande mycket från fastlandsspanjorerna, till utseende såväl som till sättet. Också språket är annorlunda, mjukare. Kanarierna är stolta, lojala, gästfria och hjälpsamma - och lite misstänksamma gentemot främlingar, men en granne som har råkat illa ut blir aldrig utan hjälp. Det oändliga havet med vågor som oavbrutet rullar in, det speciella ljuset, de öppna landskapen, solens värmande strålar, de flammande granna solnedgångarna, den lugna livsrytmen – utanför turistområdena – och närheten till naturen har format öborna till vad de är. Men Öhrvall hade rätt, de saknar ett visst mått av glöd och energi och lever sitt lugna liv utan att ta stress av sådant de anser onödigt för ”det kommer en dag i morgon också”.

Helena Somervalli, januari 2013

(De flesta av bilderna i artiklarna publicerades i Spanien Magasinet)