”Varifrån får arkipelagen sitt sötvatten?"

Öarna har inget grundvatten, utan det mesta vattnet kommer från atmosfären i form av regn, snö och dagg. Den fuktiga nordostliga passadvinden, som blåser nästan oavbrutet under 1500 meters höjd och når arkipelagen efter att ha blåst utmed havet i hundratals kilometer, spelar en mycket viktig roll. Vinden är starkare på sommaren än på vintern. Ovanför passadvinden finns ett varmare luftlager som hindrar vinden från att stiga, vilket gör att den kolliderar med bergväggarna, kyls ner och ångan kondenseras till vatten som sugs upp av pinjeskogarna och annan växtlighet och bildar samtidigt ett molnhav som är synligt från höjderna ovanför, där luften är torr. Molnhavet som täcker bergssluttningarna har gjort att tertiärskogar (från den geologiska perioden 65 till två miljoner år före vår tid), som inte längre existerar på kontinenterna, frodas på flera av de kanariska öarna. Träden och växtligheten använder så mycket vatten de själva behöver och resten filtreras ner i jorden. Den gröna och frodiga vegetationen ”laurisilva” – som kanske allra bäst är representerad i nationalparken Garajonay på La Gomera - är ett ekosystem som bara finns i den kanariska arkipelagen.

Teneriffa får i medeltal omkring 400 mm regnvatten om året, norrsidan får mera än sydsidan och kusterna mindre än bergen. En stor del av vattnet går förlorat genom att det avdunstar eller rinner ut i havet via ravinerna. Teneriffas vattenmyndighet, El Consejo Regulador de Aguas, beräknar att i medeltal omkring 54% av nederbörden försvinner tillbaka till atmosfären, antingen som avdunstning eller genom växtlig-hetens transpiration, evapotranspiración, och att 2% rinner ut i havet, escorrentía. Det innebär att 54% av all nederbörd samlas i reservoarer under jorden. Runt 90% av vattenkonsumtionen på Teneriffa kommer från de underjordiska reservoarerna och resten från återanvändning och avsaltning. Jordbruket är fortfarande den största konsumenten med hela 42% av den totala konsumtionen, 36% går till hemmen och 11% till turismen.  

Redan på 1500-talet insåg invånarna – erövrarna - att skogarna var nödvändiga för bibehållandet av fukten i jorden. Sockerfabrikanterna behövde trä för sin industri, men det var strängt förbjudet att fälla träd där källor eller strömmar förekom. De första kolonisterna kallade skogsområdet vid berget Agua García på Teneriffa med sina källor för ”vattnets heliga skog”. Ursprungsbefolkningen tog sitt dricksvatten från källorna och invånarna fick sitt sötvatten på detta sätt ända fram till slutet av 1800-talet, då gallerierna, underjordiska gångar med bara en öppning, gjorde sitt intåg. Vattnet som filtreras ner i jorden samlas upp i gångarna och leds ut i bassänger, som man kan se utplacerade i naturen, vidare till reningsverk och till slut till konsumenterna. 1051 gångar med en total längd av 1680 kilometer har grävts ut på Teneriffa. Gångarna har ett inre mått av två gånger två meter.

Vattenföreningarna, en lukrativ verksamhet, bildades i slutet av 1800-talet då behovet av sötvatten ökade kraftigt och inte kunde tillfredsställas med gamla metoder. Exporten av banan, tomat och potatis, och den växande befolkningen, fick de penningstinna att bilda föreningar för att tillvarata, distribuera och sälja vattnet. Idag regleras priset på vattnet av kommunerna. Som exempel kan nämnas kommunen Arona, där priset på en vattenkonsumtion mellan 17 och 30 kubikmeter är 1,04 euro per kubikmeter. Kvaliteten på vattnet varierar beroende på varifrån det kommer. På norrsidan innehåller kranvattnet idag i flera kommuner för höga halter fluor och rekommenderas inte som dricksvatten. I övrigt är kranvattnet drickbart. Kanarierna köper i allmänhet sitt dricksvatten i plastflaskor och plastdunkar.

Lanzarotes och Fuerteventuras vulkantoppar är för låga för att bromsa upp den fuktiga passadvinden, som passerar öarna utan att avstå från sitt vatten, och öarna är hänvisade till avsaltnings- och reningsverk. Det första större avsaltningsverket installerades på Lanzarote år 1965. Ön är nästan till hundra procent beroende av avsaltning. Ett stort antal avsaltningsverk har installerats på de olika öarna i arkipelagen och idag har hela landet omkring 900 fabriker som avsaltar både bräckt vatten och saltvatten. Problemet med de nuvarande avsaltningsfabrikerna är att de drivs med bränsle och avger koldioxid som bidrar till växthuseffekten och klimatförändringar. Nya projekt som studeras är avsaltningsfabriker som utnyttjar alternativ energi i stället.

Kanarieöarna är pionjärer inom avsaltningsindustrin och exporterar sitt kunnande. Nyligen invigdes fyra avsaltningsfabriker i Mauretanien som Kanarieöarna har byggt och delvis bekostat.

Helena Somervalli, januari 2007         Bilder: www.aguastenerife.org (bild av molnhavet: Helena)