En åktur till Punta de Teno, Teneriffas nordvästligaste hörn
En hisnande färd
Det var söndag och som så ofta så ville vi åka ut och lufta på oss. Kjell ville se vyer han inte har sett förut och han hade prickat in Tenos fyr som mål på kartan inför vår söndagstur den 9 december. Teno är Teneriffas nordvästligaste hörn, varför vi tog vägen västerut genom Santiago del Teide, men den här gången fortsatte vi vidare längs hårnålskurvor och berg-och-dalbana till Masca-dalen, där vi såg hur sommarens skogsbrand hade härjat och bland annat förstört restaurangen som alla turister brukar besöka och där vi också har njutit av en fantastisk utsikt ner mot den djupa dalen och ut mot havet. Vi stannade bara för att ta några bilder och sedan fortsatte vi över det mäktiga bergsmassivet Teno och över på den andra sluttande och grönskande sidan. De många vinodlingarna som kantar vägen visade upp sina höstfärger, medan apelsin- och mandarinträden var översållade av mogna frukter.
Nere vid Buenavista del Norte tog vi vägen västerut mot Tenos fyr. Vilka hisnande vyer! Vägen går uppåt längs bergväggen och efter varje kurva som hängde vid utkanten av berget reste sig allt högre och brantare klippor som stupade rakt ner i havet och som tidvis hängde över taket på bilen. Efter två tunnlar kom vi ut till Tenos udde som var en total kontrast mot vägen vi lämnade bakom oss. Där bredde landskapet ut sig som om det hade runnit ut i havet, platt och gräsbevuxet, förutom vid den yttersta klippiga udden där Tenos fyr står. Vi klev ur bilen och betraktade landskapet i ett varmt men blåsigt väder. Utsikten mot söder visar en klippig kust med Los Gigantes ”jättar” som syns som en spegelbild av utsikten från själva byn Los Gigantes. Havet bredde ut sig i oändlighet utanför fyren och glittrade av solen som kastade sina strålar från en lite halvmulen himmel.
Då våra ögon hade ätit sig mätta på utsikten, och kameran fått jobba, körde vi tillbaka längs den hisnande vägen längs bergväggen. Vid Buenavista del Norte tog vi av mot golfbanan som spanska golfässet Seve Ballesteros invigde för några år sedan. Vi fortsatte till Garachico och därifrån upp längs en vindlande väg genom El Tanque och Erjos och vidare tillbaka till Santiago del Teide. Den här vägen går genom ett kulligt landskap och är kantad av frodig grönska. Lätta dimmoln svävade genom dalarna och El Teide tittade fram bland molnen emellanåt. Vi kunde inte låta bli att skratta åt skyltarna vid vägkanten: efter att ha kört en halv timme i kurvor som kastade oss från sida till sida i bilen uppenbarade sig plötsligt en skylt som påpekade att vägen blir kurvig de närmaste tre kilometerna...
Resan tog fem timmar och Kjell var ganska slak då vi kom hem, men färden var återigen en oförglömlig upplevelse. Vi upphör aldrig att förvåna och förundra oss över Teneriffas många vackra områden, ofta så fantastiska att de tar andan ur oss.
Text och bilder: Helena