FÖRNYBAR ENERGI OCH EN CHARMIG BY
Inspirerad av en av mina läsare som har bokat en resa till Teneriffa i februari och ska bo i den lilla byn San Miguel de Tajao som ligger vid Teneriffas sydkust tog vi en tur till byn för att titta närmare på den – vi har besökt den en gång tidigare. Men innan dess ville vi försöka hitta de 25 husen som teknologiska institutet för förnybar energi, ITER, bygger vid Granadillas kust och som är helt och hållet bioklimatiska. Till och med inredningen är återanvändbar. Området är klimatologiskt perfekt: ständiga nordostliga vindar, torr mark, mycket sol och få regndagar. Husen ligger nära havet och det salta vattnet kan avsaltas med hjälp av förnybar energi.
En bom stoppade oss vid infarten till ITER:s område, men en portvakt visade sig och jag undrade var de bioklimatiska husen befinner sig och om man kan få titta på dem. Portvakten pekade lite svävande ner mot stranden och bad oss vänta vid vägen, för ”om en liten stund kommer chefen och kör härifrån. Det är förbjudet att ta sig in men när han har åkt kan jag visa er området”. Vi väntade snällt i en kvart och sedan öppnade han bommen och bad oss köra efter till en parkeringsplats. Han visade hur vi skulle ta oss ner till området till fots och vi vandrade iväg.
Det är ett mycket vackert område som börjar uppe vid den torra platån där kontorshusen och övriga byggnader står och vindlar sedan ner mot havet. Planteringarna och stenanläggningarna är gjorda med smak och utsikten är fantastisk. Husen är ännu inte helt färdiga och de står obebodda. Meningen är att de ska hyras ut. Vi gick inte runt husklungan, utan vände tillbaka samma väg vi kommit.
Då vi körde ut genom porten stod portvakten med en flaska vin i handen och pratade med en dam och en herre ett stycke ifrån. Han kom emot oss glatt viftande med flaskan. Han var på ett mycket gott humör och vinångorna svävade ut kring hans person. Chefen hade helt klart åkt sin väg… Vi tackade varmt för hans vänlighet och han informerade med många ord att "varför skulle jag inte låta er komma in, det är ju bara bra att alla får se allt det fina dom ägnar sig åt här inne". Chefen skulle kanske inte ha varit av samma åsikt. Man måste boka tid för att få besöka anläggningen.
Vi fortsatte färden och körde in i Granadillas industriområde, polígono industrial, och tittade på fabrikerna som ligger alldeles intill stranden. Därifrån fortsatte vi till Porís de Abona och åt en lunch i en liten restaurang där vi ätit tidigare. Matronan som serverade rätterna påpekade att det är ”äkta kanarisk mat och allt är hemlagat!” Mycket gott! Mycket billigt!
På vägen tillbaka tog vi avfartsvägen till Tajao och körde ner till byn. Under vandringen stannade en man oss och bad oss titta in i sin lilla bakgård full med bråte. Där låg små kattungar, siameser. ”Jag har fyra stycken, vill ni ha en?” undrade han. Vad skulle våra två lurviga hundar säga? Vi tog med oss en bild på två av ungarna, de levande får förhoppningsvis nya hem någonstans.
Byn är mycket speciell, omgiven av gulbruna klippor och stranden består av stenar som har slipats mjukt runda av århundraden av vågor. En charmig by.
Text och bilder: Helena Somervalli
