I KOLUMBUS' FOTSPÅR
Så kunde rubriken heta om vi var kändisar förföljda av skandaltidningarnas paparrazzi. Nu är vi bara vanliga medborgare och fick göra en båtfärd i lugn och ro medan vår goda vän Poul tog hand om hem och husdjur. Rederiet Naviera Armas bjöd alla som bor i arkipelagen på gratisresor med sin nyaste färja, Volcán de Taburiente, som till utseendet skiljer sig från Fred. Olsens låga katamaraner och i stället är lik Finlandsbåtarna – Sverigebåtarna säger vi i Finland – om än mindre och i avsaknad av hytter. Volcán de Taburiente är en splitterny båt byggd på ett spanskt varv. Den har en nästan skandinaviskt behaglig inredning med ljusa träslag. Den förbinder Los Cristianos på Tenerife med La Palma, La Gomera och El Hierro. Den tar 1.500 passagerare och 300 bilar. Den kan bli en farlig konkurrent till Fred. Olsen tack vare sina låga priser.
Kjell och jag valde en endagstripp till La Gomera, med avfärd 8.45 på morgonen och returresa 16.30 på eftermiddagen. Färden till La Gomera var skön, om än blåsig. Passagerarna välkomnades ombord på båten på två språk, spanska och visselspråket! En skojig detalj. Förutom att visselspråket förr behövdes människor emellan på grund av de branta ravinerna, gjorde ravinerna också de interna förbindelserna komplicerade. Ända fram till 1960-talet, då de första vägarna drogs, skedde förbindelserna till havs. Öborna var också otroligt skickliga i att svinga sig upp och ner för ravinerna med hjälp av flera meter långa stavar som stöd. Idag lever seden kvar som en del av kulturarvet. La Gomera har omkring 20.000 invånare och öns högsta punkt ligger på 1.487 meters höjd.
Båtfärden tar en timme, men vi kunde inte kliva av båten förrän klockan var närmare 11.00, för då vi närmade oss kajen i San Sebastián med aktern före såg kaptenen förmodligen att han kom in fel, så han styrde ut mot redden på nytt, gjorde en piruett, och vid andra försöket lyckades han komma rätt. Vi som inte hade bråttom tyckte det hela var kul, men alla var kanske inte så förtjusta.
Vi vandrade i maklig takt in mot huvudstaden San Sebastián som ligger vackert inbäddad bland klipporna. Vi hade tänkt besöka Kristoffer Kolumbus-museet, som ligger centralt, men det gick inte för museet renoveras som bäst. Fasaden är intetsägande i sin enkelhet, men där inne bodde Kolumbus under tiden han provianterade. Därför kallas ön ”La Isla Colombina”, Kolumbusön. I början av september firar ön sin årligen återkommande Kolumbusfest. På sin första resa till Nya Världen reste Kolumbus från San Sebastián år 1492 med ett antal kanarier ombord, och hans avfärd firas med en segerkrans som kastas i havet från ett fartyg som tillhör spanska flottan, och som ligger förtöjt i hamnen, till minnet av de kanariska män och kvinnor som dog under resan.
Vi vandrade vidare och kunde inte förstå att myndigheterna låter byggnader i en huvudstad förfalla utan att åtgärda problemet. Rucklen är verkligen en estetisk plump. Vid de centrala gatorna var nästan vartannat hus ett ruckel, obebott och i eländigt skick.
Då hungern började bli högljudd letade vi upp en restaurang som såg mysig ut och som var
nästan fullsatt - alltid ett bra tecken - med familjer på söndagsmiddag. Den hette El Pajar och var inredd i ett före detta ruckel, strax under gatunivån. En palm och ett stort träd växte i godan ro mitt i restaurangen och taket hade fått ge plats åt dem. Vi undrade hur det ser ut där inne då det regnar. Vi fick ett bord och beställde mat och naturligtvis en portion av La Gomeras specialitet, almogrote, som är en ostmassa gjord av riven lagrad ost från ön, vitlök, tomat, chilipeppar, salt och olivolja – underbart gott! Till maten beställde vi ett gott vitt vin från ön som passade perfekt till fisken, mojosåserna och de skrynkliga potatisarna. Nöjda och mätta gick vi därifrån utan att plånboken hade blivit märkbart tunnare. Vi flanerade längs strandpromenaden som är lummig och vacker, kantad med färggranna paraplyformade flamboyanter och försedd med bänkar med jämna mellanrum. Själva stranden är av svart lavasand och badarna svalkade sig i rent och klart vatten. Vi ångrade att vi inte hade tagit baddräkter med oss, för temperaturen var omkring trettio grader.
På hemresan såg vi en grupp delfiner – eller pilotvalar, på avstånd ser de nästan likadana ut – hoppa och leka i vågorna. Havet glittrade och vinden svalkade. Bredvid oss satt ett par från Navarra i norra Spanien som gjorde en avstickare till La Gomera från Tenerife. Det var första gången de besökte Kanarieöarna och visste inte mycket om arkipelagen men de var nöjda med sin resa. Vi var lika nöjda med vår lilla romantiska resa till La Gomera. Hemma mådde Poul och våra husdjur bra, med undantag för omkring två miljoner myror som Poul hade förpassat till sällare jaktmarker.
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
