Sonja-Charlie

Klicka för bildserie Tillbaka till första sidan

"till världens alla hörn"

Jag fick ett sympatiskt e-mail skrivet av en tjej jag inte kände från förut men som kände mej från min hemsida - härligt med Internet! Hon är på besök på Teneriffa med sin fästman, de har precis köpt en katamaran som låg på torrdocka i Los Cristianos och planerar ge sig ut på en lång resa så småningom. De ville dela med sig av sina erfarenheter och ville gärna träffa Kjell och mej. En av dessa supervarma augustidagar satt vi på katamaranens akterdäck och fick höra deras historia.

Sonja Gjengstö och Charles Todd, engelsman med rötter i Ghana, träffades första gången 1975 då Charlie kom till Sverige för att spela med sin orkester ”Decision”. Charlie, en charmig kille med en svart mopp på huvudet som idag är grå – ”det får hon leva med” - och Sonja, blond som en svensk sommardag, blev kära i varandra. Romansen varade i två år den gången. 1977 gick de skilda vägar. Sonja gifte sig och fick barn, Charlie gifte sig och fick barn.

Sonja har haft olika jobb under åren, men det som mest har präglat henne var jobbet med jugoslaviska asylsökande flyktingar. Hon talar flytande jugoslaviska och när invandringen från Jugoslavien trappades upp 1999 var hennes arbetsinsats ovärderlig. Hon upplevde många glädjestunder men fällde också många tårar. Hon fick vänner för livet bland flyktingarna.

Charlie är utbildad möbelsnickare men har också jobbat i långa perioder med musik. I ”Decision” spelade han trumpet och gitarr. Han är en utåtriktad person som inte är rädd för nya utmaningar. Medan Sonja jobbade och Charlie inte hade någonting speciellt att göra besökte han en svensk bondgård. "Jag visste ingenting om djur, men jag bekantade mig med kor och grisar och lärde mig snabbt mjölka korna och utfordra grisarna. Det var en ny upplevelse! Jag ville prova på att rida, klev upp på en häst, fick några instruktioner och skrittade iväg. Lite mera fart, tänkte jag och puttade på hästen så den satte av i galopp. På teve har man ju sett hur ryttarna raka i ryggen hoppar upp och ner i sadeln så jag gjorde likadant. Det gick hur fint som helst", berättar han med ord och livliga gester.

Åren gick och Sonja blev ensam. Hon hade aldrig glömt Charlie och började leta efter honom via olika kanaler, en av dem Facebook. En dag år 2008 fick hon ett mail undertecknat av C. Todd. ”Kan det vara Charlie?”, undrade hon. ”Han var väl aldrig så formell?" Hon svarade, Charlie ringde upp henne och timmarna i telefon bekräftade att ingen av de två hade glömt den andra. Charlie var också ensam.

Sonja reste till England för att träffa Charlie som hon inte hade sett på 33 år. ”Det var som om vi aldrig hade varit åtskilda”, säger Charlie som är en medryckande och underhållande berättare med en härlig glimt i sina bruna ögon, en mun som är snar till ett brett leende och ett uttrycksfullt ansikte, medan Sonjas vackra ögon speglar en värld av erfarenheter och hela hennes väsen utstrålar värme och livsglädje.

Charlie berättade att hans bästa vän gick bort helt oväntat och då gick det upp för honom hur kort livet kunde bli och att det var dags att göra verklighet av en dröm han länge har haft: köpa en katamaran och segla ut i världen. Han är en van seglare och har tävlingsseglat på Thames. I juni i år besökte paret Teneriffa och promenerade omkring i hamnen i Los Cristianos och tittade på båtarna i båtvarvet. Där låg som på beställning en övergiven katamaran vilande på block. De fick veta att båten har legat där i 18 år. Den hade seglats till Teneriffa av ett engelskt par via Frankrike och Gibraltar. På vägen hamnade paret mitt i en fruktansvärd storm som definitivt raderade hustruns vidare längtan ut till havs. Båten stannade alltså i båtvarvet i Los Cristianos och där bodde paret tills mannen gick bort för några år sedan. Då kom döttrarna och hämtade sin mor tillbaka till England.

Sonja och Charlie fick veta att båten säkert var till salu. Den såg sliten ut, men en koll visade att motorn kunde sättas i skick och det övriga likaså. Charlie fick kontaktuppgifter till ägarinnan och samtalet resulterade i att han fick köpa båten som var absolut fullproppad av böcker och en massa onödigt skräp. Engelsmannen hade kremerats och urnan med hans aska låg kvar! Den och några få andra prylar var det enda änkan tog med sig hem.

I slutet av augusti beställde paret en två veckors resa till Teneriffa för att göra katamaranen i ordning och hitta en kajplats åt den tills den skulle kunna seglas till England där Charlie har bättre möjligheter att jobba med renoveringen. Torrdockan i hamnen i Los Cristianos måste tömmas innan slutet av september, så det brådskade. Mekanikerns - inte alltför ihärdiga - försök att få motorn i funktionsdugligt skick var halvhjärtade och tiden rann iväg. Nerverna låg på ytan. På fredag, två dagar innan hemresan lyckades Sonja få ett möte med hamnpolisens chef. Hon berättade om deras trångmål och polisen var vänligheten själv. Han lovade att kranen skulle sjösätta katamaranen tidigt på lördag morgon och han ringde till marinan i hamnen i San Sebastián på La Gomera och ordnade kajplats till ett lägre pris än vad marinorna på Teneriffa kunde erbjuda. För att använda motorn så lite som möjligt rekommenderade mekanikern bogsering ut från hamnen.

Kjell och jag följde Sonjas och Charlies äventyr under en dryg veckas tid och smittades av spänningen. Vi var naturligtvis med då katamaranen sjösattes – utan problem - och förevigade händelsen. Innan han klev ombord tittade Charlie på Sonja och på oss och sade med ögon som lyste av lycka: ”This is the beginning of the rest of my life!” Katamaranen, med Sonja och Charlie ombord, bogserades ut från hamnen, rundade piren och avlägsnade sig med hissade segel i riktning mot La Gomera som knappt syntes i soldiset.

Så långt allt väl. Under hela resten av lördagen gick Kjells och mina tankar till Sonja och Charlie och den krånglande motorn, för vinden verkade mojna i stället för att öka och utan vind och fungerande motor skulle katamaranen vara utsatt för havsströmmarna som inte flöt mot La Gomera. Vi hörde ingenting under lördagen från paret och följande dag skulle flyget gå till England.

Då Sonja ringde på söndag förmiddag berättade hon om en äventyrlig resa som till all lycka slutade väl. Sonja och Charlie njöt i fulla drag av seglatsen bort från Teneriffa. Solen sken, havet var lugnt och vinden lagom frisk. Båda två satt på däck och lät fötterna sköljas av de salta vågorna. Havssköldpaddor simmade förbi och ökade känslan av overklighet. Det var nästan för bra för att vara sant. Det var för bra för att vara sant. Plötsligt ökade vinden märkbart och Charlie ville starta motorn för att hjälpa båten i rätt riktning. Men motorn vägrade starta. Nästa steg var att försöka kryssa för att på så sätt nå La Gomera, men inte heller detta lyckades. De starka strömmarna drog båten obönhörligt söderut. Då mörkret föll ringde Charlie sin kontakt på La Gomera som i sin tur larmade sjöräddningen och räddningen kom. Katamaranen bogserades till La Gomera.

Charlie har inte ord nog för att berömma räddningspersonalen. Visserligen var färden till ön obekväm. Salvamento Marítimos fartyg höll hög fart och den lilla katamaranen slängdes fram och tillbaka, upp och ner, på vågorna. Sent på natten kom de fram. På morgonen bar det iväg till polisen för att visa papper och betala räkningen – som var överraskande liten. Katamaranen fick sin kajplats i marinan i San Sebastián och Sonja och Charlie kunde återvända till Teneriffa på en lite större katamaran, Fred. Olsens färja.

Vi körde paret till flygplatsen och vinkade av de trötta resenärerna, trötta men inte på något sätt besvikna, för motgångarna hade övervunnits och Charlie hade fått sin dröm uppfylld. Han har sin båt och kan ”segla till världens alla hörn”.

Text och bilder: Helena Somervalli (70-talsbilderna från Facebook)

Los Cristianos, 6 september 2010