EN RESA TILLBAKA I TIDEN

ARICO - IGEN!

Den frustrerande jakten på en utlovad folkfest i Arico inspirerade till ett nytt besök i kommunen. Visserligen visste vi att folkfesten var över men vi ville utforska området grundligare. Dagen var gråmulen, men molnen så höga att man kunde skymta Teidetoppen. Temperaturen låg kring 28 grader.

Vi körde de omkring tre milen till Arico, men i stället för att svänga upp mot bergen, där de tre Arico-byarna ligger nära varandra, tog vi vägen ner mot stranden och – se där! Vi hittade en liten avkrok, Porís de Abona, en del av Arico, intill stranden med några bostäder, kyrka, kyrktorg, stängda 7up-kiosker och banderoller som sorgset vajade i vinden som bevis på att festen hade ägt rum. Riktigt slut var den ännu inte, för ett bord med dryckjom och några personer runt om visade att det ännu fanns någonting kvar att fira. Om inte annat så firade man söndag!

Nöjda med att ha hittat vad vi letat efter ville vi äta lunch och såg en skylt med orden ”Montes de Oca” – gåsbergen - som vid närmare undersökning visade sig vara en liten bar/krog. Vi beslöt testa stället. Baren var mysigt inredd och drevs av en familj som har bott hela sitt liv i byn. Vi klev ett trappsteg ner i ett av de två pyttesmå rummen med bord för gäster. Båda rummen hade exakt två bord med fyra stolar. Maximiantalet matgäster var således sexton. Kjell och jag fick sitta ensamma i rummet. Kanarierna äter sin söndagslunch tidigare.

Den ringa storleken till trots var menyn ganska omfångsrik med fisk- och skaldjur som specialitet, så vi beställde in fiskkroketter, tonfiskröra med potatis, ägg och majonnäs, friterade bläckfiskringar och – naturligtvis - röd och grön mojo och ajoli. Till maten beställde vi en halv panna vitt vin, som visade sig vara från ortens bodega, Cumbres de Abona. Vinet, Flor de Chasna, har fått internationella erkännanden. Mycket gott! Det var inte första gången vi smakade på vinet ifråga. Vi brukar köpa hem någon flaska då och då.

 

 

 

Efter lunchen åkte vi tillbaka till motorvägen, men vi hade ingen brådska. Så snart vi såg byar skymta vid kusten tog vi de smala vindlande vägarna ner och besökte by efter by; Abades, Tajao, La Caleta och Las Maretas. Alla byar ser ungefär likadana ut: små klungor av hus tätt tryckta intill varandra längs krokiga gator av sand och sten. Vägarna ner till byarna är dock asfalterade. Varje by har en liten badstrand och fiskebåtarna ligger och guppar i viken om inte de ligger uppdragna på stranden. Vyerna är väldigt pittoreska och genuina och den klippiga kusten vild och orörd. Teneriffa är inte bara hotell, engelska barer och turister… Tyvärr var husen ofta i väldigt dåligt skick med flagnande rappning och målfärg. Den saltmättade luften skyndar på förfallet.

Det mest utmärkande för byarna är invånarnas närhet till varandra, inte bara rent fysiskt. En utomstående känner sig lite som en inkräktare. Barnen stirrar nyfiket på vem som sitter i den främmande bilen, gubbarna på bänken slutar diskutera fotboll och granskar främlingarna ingående och de svartklädda tanterna kastar misstänksamma ögonkast. Men lika utmärkande är invånarnas gästvänlighet och vilja att svara på frågor när man väl öppnar munnen på spanska. 

Den ursprungliga byn Abades, som kallas ”spökbyn”, byggdes under första hälften av 1900-talet för att härbärgera spetälskesjuka. Den blev aldrig färdig, där härbärgerades aldrig några sjuka och husen har stått tomma och spöklika i årtionden. Militären tog över området fram till år 2002.

Kommunen Arico vill utnyttja området och göra det turistvänligt med golfbana och hotell för att stärka ekonomin, men planerna är än så länge bara planer. Intill ”spökbyn” ligger idag ett nytt bostadsområde som också heter Abades.

Text och bilder: Helena

25 september 2007