|
2/1:
Äventyrlig nyårsafton Några bilder från nyårsnatten Kjell och jag var bjudna till våra goda vänner Mari-Carmen och Leif, som bor i Los Cristianos, på nyårsafton i år. Det är kul med nyår i Los Cristianos. Oväntade händelser, nya smaksensationer, bubblande vin, färggrant fyrverkeri och musik som tränger in i varje por. Ett problem för dem som inte bor på gångavstånd från festens kärna är: hur ta sig hem? Taxiköerna efter tolvslaget är kilometerlånga. Kjell och jag kände till problemet sedan många år tillbaka och vi hade turen att få ”privatchaufför”. Leifs och Mari-Carmens dotter Annelie, som brukar sköta vårt hem då vi är borta, lovade ställa upp. Med tanke på eventuella ficktjuvar i folkmassorna lämnade vi kreditkort och körkort hemma och tog endast med lite pengar och Kjells mobiltelefon. Efter den mycket läckra middagen, bubbelvin, nyårspussar och fyrverkeri vid midnatt gick vi ner till centrum alla fyra. Nyårsfesten hade i år flyttats från kyrkplatsen till den närbelägna parkeringsplatsen utanför kulturhuset, där en stor scen hade byggts upp. Det myllrade av folk, musiken dundrade och stämningen var hög. Vid halvtvåtiden, då vi hade vimlat färdigt, beslöt vi ringa Annelie för att åka hem och vandrade bort från människomassan. På vägen tappade vi bort Kjell. Kjell är inte någon liten människa som är svår att se, men han var bara försvunnen. Borta. Fanns ingenstans. Uppslukad av jorden. Tiden gick och Leif, som också hade tagit med sin telefon, ringde honom, gång på gång. Till slut, efter att ha väntat i långt över en halv timme, beslöt vi prata med två killar från Protección Civil, civilgardet, som stod nära intill och be dem om hjälp. ”Jag har tappat bort min man!” Killarna såg lätt förvånade ut men skrev ner uppgifterna på Kjell, ålder, hårfärg, kläder, namn etc. Precis när de förmodligen skulle gå upp på scenen för att ropa ut namnet och göra honom berömd, vinkade Leif åt mej att han hade fått napp och visste var Kjell befann sig. Vad hade hänt? Kjell hade stannat och växlat några ord med en bekant i folkmassan och såg inte åt vilket håll vi gick. ”Men varför svarade du inte i telefonen? Leif ringde åtminstone fyra gånger”, undrade jag. ”Jag hörde ingen ringsignal!” sa Kjell. Annelie kom och vi åkte hem. Hon skrattade så hon grät då hon hörde hur det hela hade gått till: Kjell stod villrådig i folkmassan och undrade vart vi andra hade tagit vägen. Han visste inte vart han skulle gå men gick åt fel håll. Han tog fram mobiltelefonen, men han hade stoppat sina läsglasögon i min väska och såg inte en enda siffra och kunde alltså inte ringa någon. Till slut vände han sig till en engelsman och bad honom om hjälp. ”Jag ser inte siffrorna för jag har tappat min fru som har mina glasögon. Det är inte så viktigt med frun, men jag behöver glasögonen för att kunna ringa. Kan du vara så snäll och plocka fram namnet Annelie åt mej?” Det gjorde den tjänstvillige engelsmannen och Kjell ringde Annelie som i sin tur ringde Leif och berättade var Kjell stod. Vi kom lyckligt hem och vid närmare undersökning upptäckte Kjell att mobiltelefonens ringsignal var avstängd! Slutet gott allting gott! |