VI BESÖKER TVÅ CENTRA FÖR MINDERÅRIGA IMMIGRANTER

De övriga sover i ett stort rum i huvudbyggnaden eller i en av fyra små trästugor. Juanjo inleder en afrikansk sång och de unga svarar i kör. Om det inte vore för de höga pinjeträden och avsaknaden av trummor kunde man tro att man befann sig i Afrika.

Den yngste lille killen, Samba, är 10-12 år gammal. Han tappade bort sin äldre bror i tumultet vid ankomsten och är ledsen. Han längtar efter sin mamma och sin pappa. Tårarna trillar emellanåt. Jag lyfter upp hans band runt halsen med granna plastkulor på och säger att det är vackert, ”bonito”. Han pekar på halsbandet och på mej och vill ge det till mej. Det är svårt att hålla tårarna borta. Samba är undernärd med smala armar och ben och utputande mage. Här får han åtminstone riktig och närande mat.

Alla är fascinerade av vår kamera. ”Ta bild på mej”, pekar de och sen vill de att jag ska skriva upp deras namn i mitt häfte. Kemo Fufana från Senegal, okej, Ibrahim med ett omöjligt efternamn från Gambia, bra. De skrattar då jag visar vad jag skrivit. De frågar blygt om man kan avvara en euro eller om man kan låna dem mobiltelefonen så de kan ringa hem. Ger man pengar åt en måste man ge åt alla, lånar man telefonen åt en måste man låna den åt alla. Det går inte. Juanjo ropar med hög röst: ”mañana tarjetas, mañana podeis llamar”, i morgon får ni telefonkort och kan ringa hem! De ser nöjda ut. ”Mañana”, upprepar de.

Alla de afrikanska ungdomarna i lägret kommer från fattiga fiskefamiljer och är mycket lydiga och väldisciplinerade. Så snart de  hade installerats satte de igång att lära sig spanska. ”De suger i sig språket som svampar”, säger Juanjo stolt, ”efter två veckor kan vi prata med dem och efter en månad talar de spanska flytande”. Några killar sitter  vid ett plastbord och plitar ordentligt ner meningar från en fransk-spansk bok. Bara några kan franska, de flesta talar den afrikanska dialekten wolof.

En kille pekar på Kjells guldkedja runt halsen och känner på tyngden. ”Oro?”, guld, undrar han. En annan kille pekar på min näsa och jag tror att jag har smuts på den. Han skrattar och visar på nytt på sin egen näsa och jag förstår att han vill veta vad näsa är på spanska. Sedan går vi igenom ansiktets alla delar. Han uttalar bra och är nöjd med lektionen.

Juanjo vill att världen ska få veta vad som händer på Kanarieöarna för att få större solidaritet från EU-länderna. Han svarar gärna på tevereporterns alla frågor. ”De här barnen har hopp om en bättre framtid” säger han och hänvisar till namnet på orten, La Esperanza, hoppet. Kjell och jag hoppas att namnet är en  fingervisning.

 

Text: Helena Somervalli

Bilder: Kjell Norén

 

KLICKA PÅ BILDERNA FÖR ATT FÖRSTORA DEM

I egenskap av tolk och ”stigfinnare” med bil får Kjell och jag vara med om en hel del på Teneriffa. Ett teveteam besökte ön för att göra ett reportage om de minderåriga invandrarna som är härbärgerade på Tenerife. Vi var med.

Under en intervju med chefen för den regionala regeringens avdelning för barn- och familjeomsorg, José Luis Arreguí, påpekade han att vad vi har att göra med är ett humanitärt drama utan motstycke och att en liten arkipelag som Kanarieöarna inte kan vara ”dagis” för Afrikas barn. Bara under halva september har en tredjedel av totalantalet i år på över 700 minderåriga anlänt i cayucos tillsammans med vuxna, men utan sin familj. De blir tredubbelt exploaterade, sade Arreguí; av familjen som skickar iväg en minderårig på en livsfarlig båtfärd över Atlanten; av maffian som säljer resorna; och av det faktum att de är barn, den känsligaste och minst skyddade gruppen i samhället. Enligt den internationella barnskyddslagen kan barnen inte återsändas till sina familjer om landet i fråga inte kan garantera deras rättigheter till ett värdigt liv, och då är det, i det här fallet, Spaniens skyldighet att omhänderta barnen tills de fyllt 18 år. Här får de härbärge, regelbundna måltider, en säng att sova i och hälsovård. Rent fysiskt har de det bättre här än hemma – men de har inte sin mamma och sin pappa eller sina syskon. De sörjer över att de inte får arbeta och skicka hem pengar. De är i snitt 14 år gamla, men säger ofta att de är 16 år i tro att de vid den åldern är berättigade till arbete. De vet inte att bentester görs som obönhörligt avslöjar deras riktiga ålder.

Efter intervjun med Arreguí fick vi besöka ett barncenter med 85 afrikanska minderåriga. Centret befinner sig i en barrdoftande  pinjeskog i den lilla byn La Esperanza ovanför staden La  Laguna och är väl anpassat till situationen, för det har tidigare varit en internatskola för fattiga kanariska barn. En liten svart kille kommer emot och tar mej i hand, ”madre”, mor, säger han. ”Si, madre”, svarar jag.

Ungdomarna indelas i grupper som deltar i olika aktiviteter. En grupp sitter på skolbänken och lär sig spanska. En annan grupp spelar fotboll, en tredje äter lunch och en fjärde är ute på vandring i storstaden för att lära sig hur västerlandet fungerar: hur man köar i en bank, hur man handlar i en supermarket. Ungdomarna är, i motsats till de vuxna illegala invandrarna, inte frihetsberövade. De kan rymma om de vill – men varför skulle de vilja fly från en ordnad tillvaro! Hittills har ingen gjort det.

Centrets föreståndare, Juan José Domínguez Navarro, ”Juanjo”, är en bullrig, högljudd, stor och varmhjärtad man från föreningen Solidaritet som sköter om de unga. Juanjo älskar sitt jobb och är älskad av sina skyddslingar. Han för oss vidare till ett läger i närheten där de nykomna minderåriga placeras innan de fördelas till olika centra. Lägret har 90 minderåriga och Juanjo säger att situationen verkligen är kritisk, för nya läger måste öppnas hela tiden eftersom de fylls upp inom en kort tid. Det läger vi befinner oss i har rest upp ett militärtält för att kunna ge åtminstone en madrass att sova på och tak över huvudet åt de senast anlända.