Tidningarna meddelade igår, 7 mars, att en cayuco med 89 afrikanska immigranter var på väg in till Los Cristianos senare under dagen. Kjell och jag åkte ner till hamnen och jag försökte komma in i området där immigranterna tas emot, vilket tidigare har gått utan större problem. ”Har du tillstånd från regeringen?” frågade polisen. ”Jag är från pressen, freelance”, sa jag. ”Hjälper inte, jag vill se tillstånd från regeringen!”, sa polisen. En av Röda Korsets killar som är bekant sedan tidigare intervjuer, Oswaldo, uppenbarade sig och jag bad honom om en Röda Korsets väst för att komma in till området där immigranterna tas emot och hjälpa till. ”Jag är ledsen, den sista västen gav jag precis åt en av våra volontärer, hade jag haft en enda extra hade du fått den”, svarade han med ett beklagande leende. Polisen veknade inte trots mina försök att övertala honom för ”även om jag skulle vilja släppa in dej så går det inte för min överordnade bestraffar mej om jag inte lyder order”.
Vi letade upp ett ställe där vi kunde se den första ankomsten - vi stannade inte kvar till den andra med 60 immigranter - och efter att ha testat olika platser, som den ena efter den andra skymdes av Fred. Olsens och Armas´ bilfärjor, fastnade vi för terminalens terrassbar. Båttrafiken var mycket livlig för det var fredag kväll och båtar lade till, släppte av passagerare, plockade upp nya passagerare och åkte iväg. Den piren där Röda Korset hade ställt upp sina tält och poliserna sina bilar övergavs, för sjöräddningens stora fartyg Punta Salinas, som hade tagit de 89 immigranterna ombord, lade till vid huvudpiren där ett enda tält var rest och dit alla inblandade snart flyttade sig.
Vad rör sig i afrikanernas huvud då de kommer fram till Los Cristianos? De har rest från misär i hopp om ett avlönat arbete för att kunna skicka pengar hem till familjen som lever på nästan ingenting. De har lurats av människosmugglarna som gör sig rika på de fattigas bekostnad. De ser en fiskehamn med välskötta, granna båtar, glada människor som strosar omkring, en mängd bilar, bussar, ett trivsamt, bullersamt hamnliv. Ett hamnliv av den typen de själva upplevde innan fångsträttigheterna vid den afrikanska kusten såldes till andra länder och stora moderna fiskefartyg plockar upp afrikanernas levebröd.
Immigranterna kommer fram till ett livligt hamnområde där fotograferna trängs för att dokumentera deras ankomst. De förs till Röda Korsets tält där de får torra och rena kläder och någonting att äta och dricka. De sjuka tas om hand, de riktigt sjuka förs till sjukhus. Sedan följer en bussresa till polishögkvarteret där de förhörs om sin identitet. ”Jag har inga papper!” säger de och vill inte uppge sitt hemland. Regeringens tolkar konstaterar att den och den kommer från si och så –land. Spanien har idag repatrieringsavtal med de flesta västafrikanska länderna och de frustrerade immigranterna skickas så småningom tillbaka hem som ovälkomna, misslyckade individer. Familjens hopp stod till dem. Familjen hade betalat en summa den inte hade råd med för att sonen skulle resa till Europa och tjäna pengar.
En bild säger mer än tusen ord och aldrig har ordspråket stämt bättre än när det gäller de subsaharianska immigranterna som anländer till Kanarieöarna och inser att alla deras förhoppningar grusas. De 89 immigranterna på mina foton visste ännu inte vad som väntade dem. Idag vet de lite mera. De har fått höra att de är illegala och kan alltså inte få arbeta i Spanien. De flesta skickas tillbaka. Trots resans faror, umbäranden, sjösjuka, illamående, hygieniska brister och saknad efter familjen vill de försöka ta sig till Europa på nytt. De har grundlurats av känslolösa penningsugna människosmugglare. Ändå vill de försöka ta sig tillbaka till Europa. Hur stor är deras hopplöshet?
Text och bilder: Helena Somervalli