"LA ISLA BONITA"

LA PALMA, DEN VACKRA ÖN

   Klicka för att förstora bilden                                                                                      Klicka för att förstora bilden

Tyvärr fick vi inte se ens skymten av den vackra och imponerande nationalparken – bilder vi sett talar sitt tydliga språk – utan vi blev tvungna att åka tillbaka till hotellet utan att ha kunnat ta ett enda fotografi uppe i bergen. Eftermiddagen ägnade vi åt att promenera runt i huvudstadens gamla kärna och inandas atmosfären som var som en fläkt från gamla tider. Gatorna är smala och kullerstensbelagda, affärerna små och varorna ser ut att ha befunnit sig där i årtionden. Arkitekturen är speciell, husen har spröjsade fönster och smala balkonger och här och där frodas växterna på hustaken. På kvällen ösregnade det på nytt och vi ”simmade” till samma restaurang som kvällen innan.

Dagen därpå körde vi söderut till ett landskap som var en total kontrast mot norrsidans grönska. Dimman skymde en stor del av landskapet, men då vi kom fram till sydspetsen skingrades dimman helt plötsligt och en bländande sol lyste upp det låga, svartbruna lavalandskapet och atlantens blåskimrande yta som fortsatte ända in i evigheten. Vi stannade vid fyren, El Faro de Fuencaliente, och njöt av solgasset och känslan av att vi befann oss vid världens ände. Sedan fortsatte vi längs den västra kusten – en grön kust utan cementplantager, med välskötta hus här och där inbäddade i grönskan - upp mot El Paso och där körde vi genom tunneln som förbinder västra sidan av ön med den östra och kom så småningom fram till huvudstaden och hamnen där Fred Olsens båt väntade på att föra oss hem.

Den hjärtformade ön i sin helhet fascinerade oss och vi ser fram emot att få besöka den på nytt för att se allt det som dimman dolde under den här resan.

På grund av dimman visar de foton vi tog inte La Palmas hela skönhet, men de ger en liten bild av delar av ön ur några skandinavers synvinkel.

La Palmas invånare lever huvudsakligen av bananodling och jordbruk och har starka band till Kuba, dit många familjer flyttade under de svåra åren i början och mitten av förra århundradet. Ön har omkring 85.000 invånare.

Helena Somervalli

 

En trist och mulen novemberdag år 2004 körde vi ombord på Fred Olsens snabba ferry till La Palma, min man, mor, kusin med man och jag. Vi skulle tillbringa två dagar och två nätter på ”den vackra ön” eller ”den gröna ön” som vi hade hört och läst så mycket om. Båtresan gick via La Gomera, där några resenärer klev av och några nya klev på, och tog två och en halv timme. Havet var lite oroligt och dimman så tät att man tyvärr inte såg någonting, inte ens horisonten. Vi hade kul ändå.

Då vi kom fram till La Palma på eftermiddagen hällde regnet ner och vi plaskade oss fram över gatan till hotellet som låg vid strandpromenaden i huvudstaden Santa Cruz. Efter att ha installerat oss struntade vi i regnet och letade upp en pittoresk restaurang och åt en god middag.

Vi hade beslutat åka runt ön i två omgångar, ena dagen runt norrsidan och andra dagen runt sydsidan. Resan norrut var oförglömlig, trots molnen. De hisnande höga och branta kustklippornas och de nästan lodräta ravinernas skönhet tog andan ur oss. Allt var grönt, grönt. Vi förundrade oss över bananplantorna som hade planterats på smala otillgängliga avsatser mitt i bergsryggarna. Vägen var i gott skick, på sina ställen hade det strida regnet lösgjort stenar från klipporna och vi blev tvungna att ta omvägar för att komma vidare. Vi körde längs med kusten genom Puntallana, San Andrés y Sauces, Barlovento, runt nästan hela norrsidan och vek sedan av uppåt vid Garafía. Vi var hungriga och stannade i en liten by med en liten mörk krog där våra manliga följeslagare bjöds på ortens specialitet, vino de brea, hartsvin. Gott, sa Kjell till krögaren efter att han obemärkt hade vattnat blommorna ute med vinet. Vi tordes inte äta där, utan fortsatte längs den vackra men ödsliga vägen tills vi såg en restaurangskylt vid en låg byggnad. Vi stannade och åt en god lunch. Sedan fortsatte vi uppåt mot den högsta punkten, nationalparken La Caldera de Taburiente och Roque de los Muchachos med det berömda observatoriet där världens hittills största teleskop byggs. Högre upp kom dimmorna rullande emot oss och snart kröp vi fram i snigelfart i vad som kändes som timmar. Man såg inte handen framför sig, man såg inte vägen under sig, och de mötande bilarna, som kröp lika sakta, syntes som två ljuskäglor alldeles inpå oss.

 

Klicka på bilderna för att förstora dem och förflytta dej med pilarna