MIDDAG I DET GRÖNA PÅ 1.100 METERS HÖJD
Våra goda vänner Leif och Mari-Carmen bjöd med oss upp till Escalona, som tillhör den högt belägna kommunen Vilaflor, där deras vän Francisco, Kiko, har en lantgård, fincan ”El Hoyo”. Kiko är en generös person som ofta har sagt att vi är välkomna upp men det har inte blivit av förrän nu.
Kiko är i sjuttioårsåldern, född på Teneriffas sydsida och har bott här hela sitt liv. Han lever ensam efter att ha mist sin hustru för några år sedan. Den stora fincan är arvegods och Kiko äger dessutom ett antal lägenhetshus på södra Teneriffa, men han är en mycket timid och anspråkslös person. Han hyr ut sina lägenheter och bor tidvis uppe i ”El Hoyo” och tidvis i en av sina lägenheter i Los Cristianos. På sin lantgård har han höns och han odlar vindruvor, tomater, potatis, plommon, päron, citroner, apelsiner, lök, vitlök och olika örter. En del säljer han och en del går åt till eget hushåll och till dotterns restaurang. Vi fick med oss hem en stor påse full med plommon och päron.
Nu hade Kiko, som så ofta om söndagarna, slaktat en get och bjudit in släktingar och vänner på middag ute i det fria. Kjell och jag såg fram emot tillställningen, för vi hade ofta hört berättas om hans finca, hans mat och vinet som han gör själv. Huset på tomten är rustikt och enkelt och har inga grannar i närheten. Egendomen ligger öppet på en höjd av omkring 1.100 meter över havet och har en vidunderlig utsikt.
Den här dagen sken solen från en klarblå himmel, luften var ren och torr och tystnaden var musik för örat. Vägen till ”El Hoyo” var en erfarenhet för sig; den har nog inte sett bättre dagar men knappast sämre heller. Grus, stenar, cement, gropar och upphöjningar växlade om varandra i de omkring två kilometerna som ledde bort från huvudvägen.
Kiko hade gjort i ordning en stor kastrull med kikärtssoppa med potatis och getkött och när vi anlände höll han på att duka upp, samtidigt som han grillade ett getlår i en öppen spis på en liten altan. Omkring femton personer samlades runt bordet som hade byggts upp av träskivor som låg på byggstenar. En bänk vid bordet bestod av plankor lagda på byggstenar och de som inte fick plats på bänken satt på stolar som hade sett bättre dagar. Det röda vinet hade hällts upp i lerkrukor och plastflaskor och efter en liten rundvandring återstod för oss bara att sätta oss ner och njuta av måltiden som Kiko själv serverade.
Sällan har maten smakat så bra som den här gången ute i naturen uppe i det fria i Escalona. Den mustiga soppan var utsökt aromatisk och till soppan bjöds en kanarisk specialitet, gofio blandat med buljong och kokt potatis, mycket gott! Det hemgjorda röda vinet var fruktigt, mjukt och smakrikt och hälldes frikostigt upp så snart nivån i glasen sjönk. I Spanien delar män och kvinnor upp sig och så var det också här. Männen satt vid ena ändan av bordet och kvinnorna vid den andra.
Efter soppan bjöd Kiko på grillat getlår som han skar upp i tunna saftiga skivor. Kjell, som av princip inte äter getkött för ”det smakar ull”, erkände villigt att ullsmaken helt saknades och att både soppan och det grillade köttet var mycket läckra.
Efter maten samlade kvinnorna ihop kärlen och besticken och förde dem till en stor vattenbunke ute under bar himmel där de diskades, varefter de sköljdes i en annan bunke och till slut torkades och ställdes undan till nästa fest. Bänken och bordet nermonterades och stolarna plockades undan. Vi lämnade alla fincan tillsammans med Kiko och åkte till ”La Barrica”, en restaurang några kilometer ifrån som drivs av Kikos dotter. Restaurangen var stängd för siesta, men den yngste sonen, elvaårige Francisco, öppnade en bakdörr och vi slussades in för att dricka var sin liten kopp kaffe med mjölk, cortado, professionellt serverad av unge Francisco. En trevlig avslutning på en underbar söndag.
Text och bilder: Helena Somervalli
