kungen

7 januari 2008

Den turbulenta politiska situationen i Spanien under 2007, då fotografier av kungen brändes på öppen gata av extremister, och vissa kretsar krävde hans abdikering, har gjort att kung Juan Carlos personligen har försvarat monarkins tjänster, de tjänster som gjorde demokratin möjlig efter Francos diktatur. Här följer några milstolpar i hans liv som stöder hans krav på att erkännas som en monark som samvetsgrant har hållit sig till spelets, konstitutionens, regler och sett till att Spanien har åtnjutit trettio år av tillväxt och stabilitet i ett demokratiskt land.

Juan Carlos var 10 år gammal då han för första gången stod på spansk mark år 1948. Hans far, don Juan de Borbón, i exil i Portugal, hade enats med Franco om sonens undervisning för att eventuellt kunna installera honom som kung av Spanien efter Francos död. Franco hade tre efterföljaralternativ: don Juan de Borbón, Alfonso de Borbón, gift med Francos äldsta dotterdotter, och Juan Carlos.

I en privat skola med åtta utvalda barn fick Juan Carlos sin undervisning. Franco ville inte låta honom gå vidare till universitet utan satte honom i militärakademin. Efter att ha gift sig 1962 med grekiska prinsessan Sofia måste Juan Carlos välja mellan att flytta tillbaka till Portugal, där hans föräldrar bodde, eller att bosätta sig i Spanien, där Franco var diktator, för att få möjlighet att få tillbaka kronan, ett alternativ han valde.

År 1969 utsåg Franco prins Juan Carlos till sin efterträdare med titeln ”kung”. 37 år gammal utropades han år 1975 till kung Juan Carlos I, två dagar efter Francos död.

Juan Carlos hade i många år hemlighållit sina planer: att avskaffa diktaturen och använda sin ärvda makt till att göra landet till en demokrati som skulle integreras i och erkännas av Europa. Kung Juan Carlos förvånade och, i vissa kretsar, förskräckte landet med valet av chef för regeringen: Adolfo Suárez. Vad ingen visste var att Suárez tidigare, under samtal med den dåvarande prins Juan Carlos, hade gett honom förslag till ett rättesnöre för hur landet skulle kunna inleda sin demokratiska period och Juan Carlos fick stort förtroende för Suárez som blev hans goda vän.

Suárez gav sig helt hän åt de stora förändringarna: amnesti åt politiska fångar, politisk reform, de politiska partiernas legalisering, avskaffandet av undantagsförfarande i lagfrågor och organisering av den första fria folkomröstningen. Ett arbete som var frukten av ett beslut fattat av en kung med suverän makt, vilket han upphörde vara då statsförfattningen av 1978 godkändes av befolkningen. Det spanska folket tillerkändes suveränitet och kungen fick inskränkt makt. Enligt en politiker var hans ”beslut att avstå från den absoluta makten han ärvde en av hans stora meriter”.

Några av kungens befogenheter enligt artikel 56 i den spanska konstitutionen: ”Kungen är statens överhuvud, en symbol för enighet och beständighet och är den spanska statens högsta representant i internationella relationer”.

Juan Carlos blandar sig inte i politik men som en far med bråkande söner ger han råd och förmaningar åt politikerna i regeringen och i oppositionen. Under försöket till statskupp år 1981 tog kungen tillfälligt till makten och lyckades stoppa försöket. Initiativet räddade den unga demokratin och hans agerande väckte stor respekt och markerade ett före och ett efter i invånarnas uppfattning av monarken. Han åtnjöt respekt och beundran, både inom landet och utomlands, för sitt försvar av den spanska demokratin.

Den militära strukturen i kungahuset ser till att inga hemligheter eller skvaller filtreras ut till medierna och kungen har inte omgett sig med stor uppvaktning eller formaliteter.

I det spanska folkets ögon är Juan Carlos idag en symbol för landets enighet, en förmyndarfigur och en moralisk referens. Chefen för kungahuset från 1993 till 2002, Fernando Almansa, kommenterar den smala och ömtåliga eggen kungen måste balansera på varje dag: ”Det är en känslig uppgift att befinna sig i en kunglig position där man är överhuvud men inte regent. Hans skiljedomsfunktion är diskret, men som diskret är man inte känd och det finns de som frågar sig vilken roll kungen egentligen har. De frågar sig vad mer det finns bakom den representativa funktionen. De ständigt återkommande talen om att ena och inte splittra landet kan göra somliga nöjda och andra missnöjda. Klart att det är svårt att vara kung!”

Monarkins kontinuitet i Spanien beror på folket. Både kung Juan Carlos och kronprins Felipe har klart för sig att ”de måste göra sig förtjänta av sin lön från dag till dag”. Kronprinsen är väl förberedd att ta över och tjäna sitt land på bästa vis, enligt de förutsättningar som råder då den dagen kommer, förutsättningar som är långt ifrån de samma som då hans far utnämndes till kung, en parlamentarisk monarki installerades efter en tid av diktatur och Juan Carlos förstod att arbeta för och göra sig förtjänt av giltigheten att ses som landets överhuvud.

En företagare som kände kungen väl under inledningen av övergången till demokrati kommenterar: ”Jag har alltid tyckt att monarkins stora förtjänst var ett politiskt skifte utan trauma, framför allt med tanke på regimen vi kom från och militären vi hade. Detta är en synnerligen stor tjänst kungen har gjort spanjorerna”.

Kungens motto och råd till kronprinsen är: Kungen ska inte blanda sig i politiken. Han måste hålla sig till konstitutionen.

***

Enligt statistikcentralen är spanjorernas åsikt om kungen efter över trettio års demokrati positiv och stabil. 70% av de tillfrågade invånarna anser att don Juan Carlos roll som skiljedomare och modererande profil är mycket viktig. ”Åsikterna är till övervägande del positiva, både beträffande monarkin och också kungen själv. Folket har under alla år visat större förtroende för den kungliga institutionen än för de politiska ledarna”, säger statistikcentralens chef. 69% anser att den parlamentariska monarkin är ett idealiskt politiskt system för Spanien, medan 22% skulle föredra en republik. 80% av spanjorerna anser att övergången till demokrati inte hade varit möjlig utan kungens inblandning.

I en undersökning gjord av tidningen El Mundo i veckan anser 82,9% att monarkin är befäst, medan 12,8% säger sig vara republikaner.

Kungens inflytande och initiativtagande i olika sammanhang är inte lika väl kända. Han var till exempel i exil pådrivare till samtal med ledarna för det kommunistiska och det socialistiska partiet för att få slut på ”las dos Españas”, det tudelade Spanien. Han har under åren flera gånger kallat in respektive premiärminister och oppositionsledare för att sätta sig ner och samtala. Han har underlättat för de olika premiärministrarna att få till stånd internationella relationer. Han ingrep för att avskaffa dödsdomen i Filippinerna och han lade grunden till de latinamerikanska toppmötena. Han har också blivit ombedd att medla i konflikter i Mellanöstern. Hans status och internationella inflytande har hjälpt spanska företag att öppna väg till världsmarknaden.

Då don Juan Carlos installerades som kung och svor eden sade han att han ville vara ”el Rey de todos los españoles”, alla spanjorers kung, och avslutade med orden ”Viva España”, leve Spanien.

Källor: elpais.com, El Día, elmundo.es

Översättning och bearbetning: Helena Somervalli