Igår, lördag kväll, var Kjell och jag inbjudna att se vårt livs första Inline Hockeymatch. För min egen del var det mitt livs andra match över huvud taget. Den första var en fotbollsmatch i Portugal då Bemfica spelade och alla portugisiska manliga vuxna blev små pojkar på nytt. Jag minns inte vem Bemfica spelade mot eller vem som vann. Året var 1965.
Kjell och jag såg fram emot att se hockeymatchen. Sporthallen i Las Galletas är verkligen fin. Parkettgolvet där hockeyspelarna håller till får utstå mycket slit men spelarna såg ut att flyta fram över banan, så den är - åtminstone ännu – jämn, blank och vacker.
Tenerife Guanches Hockey Club sopade banan med motståndarna, Los Halcones de Torrevieja, örnarna från Torrevieja. Redan efter fem sekunder in i matchen gjorde guancherna sitt första mål. Sedan var det bara att fortsätta skjuta in pucken i örnarnas mål och guanchernas supportrar bland publiken hurrade, tutade och applåderade. Trots att guancherna i ett skede inte hade fler än två spelare på banan lyckades örnarna inte organisera sig så att de hade fått in ett mål. Slutresultatet blev 13 – 1. Det hade blivit 13 – 0 om inte guanchernas målvakt av misstag hade puttat in pucken i eget mål. I övrigt var han synnerligen effektiv och på alerten. Lagets kapten, svenske Marc, tyckte att ”det blev inte mycket till match”. Det lär ska bli tuffare nästa lördag.
Kjell och jag hade annat program senare på kvällen, så efter första perioden lämnade vi sporthallen då läget var 8 – 1. På vägen hem stannade vi till vid tennisbanorna nära vårt hem som på senare tider har utnyttjats flitigt av tennisspelare och anhängare av en sport som heter ”padel”, som är mycket populär i Spanien. Padel är ett mellanting av tennis och squash, där man slår tennisbollen över ett nät med en racket som mest liknar en barnracket av plast. Klockan var åttatiden på kvällen och det var kolmörkt men matcher pågick för fullt.
Efter en sväng med hundarna åkte vi till vår grannby Cabo Blanco där en folklorefestival inleddes vid halv tiotiden. Festivalen som återkommer varje år är en hyllning till Miguel Angel Mesa, en person som inte längre finns i livet men som har gjort mycket för folklorens bevarande i kommunen Arona. I år firades festivalen för 13:e gången. Scenen hade placerats på en stor parkeringsplats, det var absolut kolmörkt och en snål blåst gjorde att de 18 graderna kändes nästan som minusgrader. Vi lyssnade på några vackra saltonas, folías och malagueñas och beundrade än en gång dansarnas graciösa rörelser och färggranna folkdräkter. Ett glas vin hade värmt inombords, men parkeringsplatsen hade inte ens en kiosk där man hade kunnat köpa någonting att dricka. Poliserna och civilgardets anställda stod och huttrade i mörkret. Vi blev betraktade med förvånade ögon: de där två är utlänningar, de kan omöjligt frysa…
Text och bilder: Helena