La Gomera är en rund ö som består av branta berg och djupa raviner. Den är den näst minsta av Kanarieöarna och har omkring 18.000 invånare. Den högsta punkten reser sig 1.487 meter över havet i nationalparken Garajonay. Legenden berättar om den vackra guancheprinsessan Gara från Agulo, vattnets by, och prins Jonay, från eldsprutande Tenerifes höjder, som var var djupt förälskade men förbjudna att träffas. Vatten och eld går inte ihop sade byäldsten, men Jonay trotsade förbudet och flöt på uppblåsta getskinn över till La Gomera för att träffa sin älskade. De flydde tillsammans upp till öns högsta topp. En kvist av cederträ, vässad i båda ändorna och riktad mot bådas hjärtan, förenade dem i en passionerad men dödlig omfamning. Gara och Jonay gav högsta toppen namnet Garajonay.

La Gomera väcker passioner. Ena minuten är du uppe på toppen av ett berg och tittar ner i avgrundsraviner, en stund senare är du nere i dalen och tittar upp mot hisnande höga berg. De branta och skarpt veckade bergväggarnas solsidor och skuggsidor växlar om varandra och skiftar i otaliga gröna nyanser.

Min mor, min kusin Gitta och hennes man Kaj, Kjell och jag åkte den en timme långa resan med Armas nya båt, Volcán de Taburiente, tidigt på morgonen. Välkomsthälsningen ombord på visselspråket väckte alla passagerares förtjusning och förtjusning väckte också den stora gruppen pilotvalar som följde oss en bit på vägen. Havet var lugnt och himlen skymdes av låga moln. Då vi kom fram till La Gomera skingrades molnen så småningom och solen sken från en blå himmel där endast enstaka vita molntussar svävade.

Vi skulle övernatta i kommunen Valle Gran Rey på öns västra sida och hyrde för ändamålet en stor bil där alla fick plats. Vi körde från huvudstaden San Sebastián västerut upp mot bergen. På La Gomera kör du antingen upp eller ner, sällan rakt fram. Vägarna är fina och breda med sparsam trafik. På utsiktsplatserna kunde bussar stå och förpesta luften med sina avgaser medan turisterna fotograferade. Att köra genom nationalparken var som att köra genom en trollskog, lite mystisk och hemlighetsfull. Innan vi kom fram till Valle Gran Rey stannade vi i en liten by, Arure, och åt var sitt bröd med hemlagad ost från orten. Vi var de enda kunderna.

Från en utsiktsplats högt uppe kunde vi se ner i dalen som – naturligtvis – ligger mellan två höga berg. Valle Gran Rey, ”den store konungens dal”, är vackert grönskande och de typiska terrassavsatserna med odlingar utmed bergssluttningarna dominerar landskapet. Kommunen har en lång fin strand med svart lavasand och är populär bland turister, som till största delen är tyska vandrare.

På kvällen regnade det men det störde oss inte. Vi åt middag på en trevlig restaurang med god mat och avslutade kvällen i en bar där en sympatisk sydamerikan spelade gitarr och sjöng latinska sånger. Härlig stämning!

Följande dag sken solen på nytt och vi fortsatte vår resa norrut runt ön. Vyerna blev alltmer fantastiska, men vägen var så kurvig att det för det mesta var omöjligt att stanna för att fotografera. Vi mötte få bilar och såg ännu färre människor. Något enstaka hus kunde dyka upp mitt i en ravin och vi undrade hur de som bodde där tog sig dit och hur de hade kunnat bygga huset över huvud taget. I en kurva med en jordhög vid sidan av vägen stannade vi till, för vad vi såg måste studeras närmare och förevigas. En manuell ”linbana” var dragen till ett primitivt hus på andra sidan av den mycket djupa ravinen!

Nere i Vallehermoso, ”den vackra dalen”, var husen stora och välskötta och landskapet bördigt och grönskande. Vi körde vidare upp ur dalen och kom så småningom till en liten by högt uppe med bara en smal gata och några hus vid sidan av vägen. Vägen gjorde en nittiograders sväng mitt i byn och mitt i svängen kom en stor buss körande emot oss fullastad med turister. Några ortsbor stoppade oss medan de instruerade busschauffören så han inte skulle skrapa husen på vardera sidan och de försökte hjälpa oss och pekade var vi skulle placera oss och hur nära kanten vi kunde köra. Kjell backade in till insidan av vägen så långt det gick, men det räckte inte. Bussen hade inte en chans att ta sig förbi vår bil. Efter mycket manipulerande backade han till slut en bit upp i backen till andra sidan vägen där vi kunde köra så långt in att bussen äntligen kom förbi. Passagerarna i bussen applåderade och alla inblandade drog en lättnadens suck och vinkade glatt då vi åkte vidare. Vi fortsatte den vindlande vägen fram, åkte genom Agulo och Hermigua och kom så småningom, efter många tunnlar, till den långa, rätt så raka, nerfarten till San Sebastián med sin alldeles fantastiska utsikt mot snöklädda El Teide som reste sig ur molnen.

Vi åt en sen lunch i San Sebastián och vandrade sedan iväg mot Columbus’ museum, som tyvärr fortfarande var stängt för renovering – det var stängt redan i oktober förra året då Kjell och jag åkte över till La Gomera på en dagstripp.

Då vi steg av båten i Los Cristianos frågade jag styrmannen som hjälpte passagerarna ut på landgången hur man säger tack på visselspråket. Till allas förtjusning stoppade han två fingrar i munnen och visslade ordet.

Helena Somervalli