Chefen för den spanska polisen Guardia Civil, Joan Mesquida, säger i en intervju i mitten av oktober 2005 att besättningen ombord på Río Duero, en patrullbåt som har bevakat Mauretaniens kust i tre månaders tid, har räddat livet på 1.243 afrikaner som försökte ta sig till Kanarieöarna i 24 cayucos, förutom att den har skolat fem piloter och tio mekaniker tillhörande det mauretanska gendarmeriet. Nästa steg är skolningen av sju dykare. Mauretanien har fått fyra patrullbåtar, tre fyrhjulsdrivna fordon och en buss. Detta är en början till Mauretaniens kustbevakning, som tills nu inte har funnits.

Under Mesquidas samtal med presidenten för den kanariska regeringen, Adán Martín, uttryckte Mesquida sin optimism beträffande Frontex aktion som broms för båtarnas avgångar, medan Martín sade att det är lättare att lösa problemet ”medan barnet är på väg än när barnet redan har utvecklats”. Åtgärderna är inte tillräckliga, säger han och menar att det absoluta antalet immigranter inte oroar honom, utan det ständigt växande antalet. ”Den dag jag ser en sjunkande tendens tror jag på en lösning på problemet.”

Guardia Civils patrullbåt Río Duero har slutfört en 90 dagar lång bevakning av den mauretanska kusten och räddat 1.243 afrikaner från att drunkna. Här följer en översättning av en artikel publicerad i tidningen El Día:

”I drömmarnas hav”

90 dygn i Afrikas ”mage” kan härda det känsligaste av hjärtan. Att under tre månader se tusentals unga leva på en dröm om Europa är inte en syn man glömmer i första hand. I Nouadhibou (hamnstaden i Mauretanien varifrån de flesta fiskebåtarna med immigranter avgår) cirkulerar livet med halsbrytande fart. Språnget till Kanarieöarna är den mest eftertraktade drömmen och tiden är knapp. På en plats på vår planet där livslängden i medeltal inte överstiger 52,5 år blir brådskan resans följeslagare. Det är så patrullbåten Río Dueros besättning upplevde livet i Nouadhibou då de gick iland. Nu, då de är tillbaka på spansk mark, har de otaliga minnen från en mission som bär spår av hopplöshet. ”Det handlar inte om tredje världen, det handlar om den fjärde eller femte världen” säger de under ett möte i Santa Cruz de Tenerife.

Zombies på hjul. Husen i Nouadhibou är högst tre våningar höga och det enda trafikljuset är beläget i en rondell från vilken man ser stadens enda tre asfalterade gator. ”Fordonen som dör i Spanien återupplivas här”, beskriver en besättningsman. ”De är zombies på hjul som tar sig från en plats till en annan utan kontroll. Du kan se en gammal Renault som har tillhört Telefónica eller en Nissan som för länge sedan användes av den spanska polisen”.

Spara och vänta. En servitör i Mauretanien tjänar omkring 25.000 ouguiyas, ca 75 euro, och nästan alla besparingar går till en eventuell resa över Atlanten. ”Så snart de möter oss börjar de ställa frågor om Spanien. Det fanns till och med personer som bad att få följa med oss. Det räcker med att besöka en ”cyber” för att se hur de slukar information om vårt land och speciellt om Kanarieöarna”.

Från hamnen till cayucon. Löjtnanten på Río Duero försäkrar att verkligheten överstiger flera gånger om vad som skrivs i medierna. ”I det här fallet överdriver de inte”, menade han och gav oss sin syn på aktiviteten som bara växer i Nouadhibous hamn: ”Där finns omkring tre tusen fiskebåtar som när som helst kan göras till cayucos som försöker ta sig till Kanarieöarna”. Starten går så snart man har fått ihop 21.000 euro, priset på en cayuco. Ju fler som deltar desto billigare blir priset per person. ”Vanligtvis rör det sig om 50-60 personer, men vi har också sett att upp till 100 afrikaner kan trängas i en enda båt”.

Ett flytande hem. Besättningen på Río Duero har bakom sig över 7.000 sjömil av bevakning i mauretanska vatten. ”Ingen är överlopps. Det finns tillräckligt med arbete åt alla åtta besättningsmän. Under ett dygn kan vi patrullera i tio till tolv timmar och skiftena koordineras i samarbete med det lokala gendarmeriet. De flesta avgångarna sker under natten men vi är operativa i 24 timmar om dygnet”, säger löjtnanten. ”Vi navigerar tillsammans med fem eller sex gendarmer och lite i taget förstår vi varandra. Början var jobbig, för de var inte vana vid havet och mådde illa så snart vi startade motorerna”, kommenterade besättningsmännen samarbetet med de mauretanska gendarmerna.

Jobba i team. Gruppen inkluderar en kock, tre mekaniker, en sjukvårdare och en fransk tolk. Det är personer som deltagit i missioner i Italien, Grekland, Rumänien, Bosnien och Marocko, berättade löjtnanten. Den 25 augusti beger sig en ny besättning till Nouadhibou från Tenerife. ”En lösning på problemet?” frågade sig en deltagare. ”Jag vet inte om det finns någon lösning, för det är uppenbart att människorna där vet att de bara har en enda chans och de satsar på allt eller ingenting”. Besättningsmännen var på det klara med att ”vem som helst i samma situation skulle ge vad som helst för en biljett bort därifrån”. Drömmarna svävar alltid högre än alla geografiska barriärer. Det rör sig om en vision som de ibland jagar intill döden, men som är en sann bild av dramat som sker mycket nära Kanarieöarna.

Livräddare. Besättningen upplever sina bästa stunder då en räddning har lyckats och alla personer från en cayuco vilar ut på Río Dueros däck. Tacksamheten visas med kramar, kyssar och applåder. ”De samarbetar alltid, men ofta är de totalt utmattade och orkar inte själva ta sig ombord på vår båt”, framhöll en besättningsman och påpekade att häftiga rörelser kan sätta hela räddningsoperationen på det hala. Under sin 90 dagar långa patrullering räddades alla ombordvarande i 24 cayucos och en segelbåt med 75 illegala. ”Ibland var vi tvungna att bege oss ända upp till 100 sjömil från kusten för att genomföra en räddningsaktion, för i och med att en väg stängs, öppnas en annan. Problemen och svårigheterna till sjöss kompenseras av vetskapen att det finns dagar då vårt arbete belönas med människoliv som vi räddat. Men – varje gång vi har sett Teides siluett upplever vi nästan samma glädje som de immigranter som lyckas närma sig arkipelagen!”

En besättningsman på Río Duero ringde sin lilla son som utbrast: ”Pappa, du missade en cayuco!” efter att ha sett på TV en av de många båtarna som har lyckats ta sig till Kanarieöarna.