1955:
16 februari 2010
"Det året var Los Santos en
isolerad by med 1.200 invånare. På grund av den torra markens
beskaffenhet var de enda husdjuren 12 getter och mellan 75 och 100
hönor. De två huvudsakliga aktiviteterna var jordbruk och fiske. Los
Santos är beläget på sydsidan av ön, på sluttningen av en liten
vulkan som reser sig över havet. Ingenting blommar här, varken vilda
eller odlade växter, och husen är byggda av vulkanisk aska och
målade trädörrar som förr stängde till grottorna. Under goda år
regnar det två eller tre gånger, men det kan gå tre eller fyra år
utan regn. Den produktiva jorden vattnas för odlingen av tomater som
säljs till Europa. Invånarnas föda bestod av soppa med gofio, färska
grönsaker och bananer. Ibland fisk som någon av de tjugo fiskarna
dragit upp, men sällan kött av något slag. Kommunikationerna med
norrsidan var sällsynta och de som vågade företa den tre dygn långa
färden på stigar 500 meter över havet återvände med historier om
varma och svåra dagar och nätter fulla av häxor och onda andar. I
byn fanns inga restauranger, ingen köttaffär och inget apotek. Där
fanns heller ingen elektricitet och hemmen lystes upp av
fotogenlampor."
Känns beskrivningen igen? Los
Cristianos, är det möjligt? 1955 besöktes Los Cristianos av den
engelske universitetslektorn Kenneth Moore som skrev en studie efter
besöket. Av okänd anledning kallar han byn Los Santos.
Kjell och jag vandrade omkring i Los
Cristianos en eftermiddag och tittade på livet i hamnen. Det var
varmt, 34 grader. Den brokiga gatubilden, den skrällande musiken
från dansinstruktören, badstranden full av stojande och förtjust
skrikande badare i havet och brunbrända solkrämsblänkande kroppar på
sanden bildar en nästan ofattbar kontrast gentemot Los Cristianos
för 50 år sedan, såsom Moore beskrev orten. Här nere följer några
milstolpar ur Los Cristianos förflutna:
År 1904 hade Los Cristianos 75
invånare, mest fiskare och arbetare, och år 1906 byggdes den första
piren intill nuvarande hotell Costamar, där den ännu finns kvar och
kallas "den gamla hamnen" av ortsborna. Under första hälften av
1900-talet besöktes Los Cristianos mest av öbor som vistades
tillfälligt i byn då de fiskade eller arbetade som lastare i hamnen.
Sitt dricksvatten fick invånarna hämta från brunnar. En brunn befann
sig på området som idag heter "Avenida de Suecia", svenska gatan.
Många bodde i grottor i berget
Chayofita, andra bodde i hyddor eller primitiva hus. En sådan hydda
står fortfarande kvar intill strandpromenaden och är bebodd av
ättlingar till de ursprungliga ägarna.
1934 fick den spanska kvinnan
rösträtt och röstlängden visade att Los Cristianos hade 86
hemmafruar. Samma år byggdes en liten kaj som tillät en begränsad
fiskehandel. 1945 hade invånarantalet ökat till 815. Så sent som
1974 inleddes den första dagliga båtlinjen mellan södra Tenerife och
La Gomera och under många år körde rederiet Benchijigua mellan de
två öarna. 1975 byggdes kajen ut. Vad gäller passagerarantalet är
hamnen i Los Cristianos idag en av Spaniens viktigaste.
Från 1851 till 1980 ägde en enda
familj, Dominguez, nästa hela området Los Cristianos med omnejder.
På 1930-talet byggde en engelsman en lyxvilla som ännu idag står
kvar ovanför strandpromenaden utanför stranden Las Vistas och
fortfarande kallar ortsborna den "engelsmannens villa", fastän den
köptes av en läkare från La Palma redan 1940.
År 1930 byggdes det enkla härbärget
Fonda Reverón, sedermera Hostal Reverón, som idag är luxuösa Hotell
Reverón Plaza vid kyrkplatsen i centrum. De tre första svenska
turisterna som slog sig ner i Los Cristianos år 1957, med diverse
åkommor som blev bättre i det välgörande klimatet, bodde först på
Hostal Reverón men köpte mark år 1963 och lät bygga Casa Sueca,
numera Svenska Kyrkan. Bengt Rylander, Karl-Herik Henriksson och Alf
Johnsson lade grunden till det svenska samhället i byn.
Text och bilder: Helena Somervalli
Källa: "History of Los Cristianos", Nelson Díaz Frías