DEN LILLA BERÄTTELSEN OM COCO
Vi älskar djur i min familj och det senaste tillskottet var Coco. Jag lärde känna Coco då hon var lite mer än ett och ett halvt år. Hon skulle bli en födelsedagspresent av min man och hans släkt.
Jag hade ringt till Stiftelsen Loro Parque i Puerto de la Cruz och undrat om det stämde att de sålde papegojor. Det gör de inte till privatpersoner men de kunde ge mej ett gott råd: ring David i djuraffären RingoRango, ibland levererar vi papegojor som vi inte kan placera till honom och han säljer dem. Han är pålitlig.
Jag ringde David. Han lät väldigt trevlig och han hade några papegojor till salu, ville jag komma och titta på dem? Det ville jag, för jag hade inte hittat vad jag ville ha i Los Cristianos.
Några dagar senare åkte vi iväg till Puerto de la Cruz, Kjell och jag. Mamma skulle hålla sällskap åt vår hund Gurra under tiden.
RingoRango hade ett antal grå jakopapegojor, några amazonpapegojor och många mindre fåglar.
”Sen har jag ju den här lilla, min favorit”, sa David och tog fram en bur med en oändligt vacker liten goja, en Pionus Senilis, som jag genast förälskade mej i. Vit på huvudet, en vit ring runt de pigga svarta ögonen, ljus näbb och en fjäderskrud som hade alla regnbågens färger i pastelltoner. Jag döpte henne till Coco Chanel. Hon skulle bli sällskap åt min elvaåriga amazonpapegoja, Pico del Teide.
Coco gjorde sig snabbt hemmastadd i sin bur, som råkade vara en precis likadan som hon hade haft i affären. Buren stod intill Picos voljär och de två tittade nyfiket och intresserat på varandra. Kanske de någon dag skulle kunna trivas ihop i den stora buren, var min tanke. Coco var väldigt tystlåten jämfört med Pico som, till grannarnas förtvivlan, har sin morgon- och kvällskonsert varje dag.
”Oje”, sa hon.
”Oje”, svarade jag.
Efter att ha låtit vingklippa Coco kunde jag låta henne komma ut och hon klättrade nyfiket omkring och undersökte buren på utsidan, konsolen den stod på, gardinen och nätverket runt Picos bur. Allt var
spännande och skulle kollas och smakas på. Då jag stack in fingrarna i buren kom hon springande på sin pinne och ville bli kliad. Då jag öppnade burtaket skyndade hon upp mot min hand, böjde ner huvudet och väntade på att jag skulle klia och smeka henne. Hon smakade försiktigt på mina fingrar med sin näbb och sin tunga, hon bet mej aldrig i avsikt att göra illa. Det gjorde hon däremot om andra fingrar kom för nära.
Pico protesterade svartsjukt då jag pysslade med den lilla. ”Vad har hon som inte jag har”, sa tonfallet.
En dag ville Coco inte stöda på sin vänstra fot. Hon haltade. Vi tog henne till veterinären som undrade om vi visste vad som hade hänt, hade hon kanske fastnat med foten och skadat en muskel eller sena? Vi kunde inte svara, vi visste inte. Han såg inga skador men ordinerade antiinflammatorisk medicin som skulle lösas upp i hennes dricksvatten. Hon blev inte bättre. Efter två dagar ringde jag veterinären igen. ”Vi ska inte stressa henne med att ta hit henne”, tyckte han. ”Kom efter antibiotika så blir hon säkert bra snart.”
Den tredje dagen efter besöket hos veterinären verkade hon bättre. Hon klättrade omkring i buren, fastän hon fortfarande inte ville stöda helt på foten. Nästa morgon, en söndag, satt hon uppburrad på sin pinne och ville inte flytta på sig. Mödosamt kom hon emot mina fingrar för att bli kliad. Några timmar senare var foten förlamad. ”Älskade lilla vän”, viskade jag förtvivlad och lyfte ut henne ur buren och placerade henne på bröstet tätt intill min hals. Jag förstod att hon inte skulle bli bättre, någonsin.
Hela den dagen halvlåg jag med Coco intill min hals. Småningom blev också den andra foten förlamad. Emellanåt satte jag ner henne på en mjuk bädd där jag hade lagt frön och en skål med vatten. Hon åt snällt men drack ingenting. Hon ville sedan genast tillbaka till min hals. Hon makade sig tillrätta med hjälp av vingarna och smekte mjukt min kind med sin näbb. Strax före midnatt märkte jag att andningen blev snabbare och lättare och med en sista smekning och en nästan omärklig rörelse i kroppen flög hon upp i himlen medan tårfloder sköljde mina kinder. Hon blev bara två år.
Helena 29 maj 2007
Gurra Stålsvans af Silverpäls von Fladderöra tycker matte är fjantig som ägnar så mycket tid åt löjliga fåglar.
Vi fick elva år med vår älskade utbrytarkung Ludde Houdini - men det är en annan historia...
