DOKUMENTÄREN

"CAYUCO"

”Cayuco”, är en dokumentär som det europeiska centret för studier i migrationsflöden tillsammans med kanariska regeringen har låtit göra för att uppmärksamma emigrantkandidaterna på resornas faror och européerna på verkligheten i Afrika. Dokumentären har nyligen visats i kulturcentret i San Isidro, Granadilla, och i kulturhuset i Los Cristianos inför en publik som bestod av representanter för föreningar för afrikanska immigranter, representanter för myndigheterna, reportrar och journalister som skriver om immigrationen och andra intresserade, som till exempel undertecknad.

”Cayuco” är en film som berör. Å ena sidan är den mjuk och poetisk i sina personporträtt, å andra sidan visar den en bottenlös smärta och ofattbar fattigdom. Den tar inte ställning till om emigranterna gör rätt eller fel, den dömer inte någon, den reflekterar rakt upp och ner en bedrövlig verklighet.

Modern som har mist sitt enda barn sitter tandlös och gungar fram och tillbaka med ögonen fulla av tårar. Hon har mist lusten att leva, hon har mist det enda hon ville leva för, sitt barn. Sonen drunknade då ”caycon” han tog till en ljusare framtid kapsejsade utanför Marocko.

Fadern som är stolt över sin elvaårige son som har lyckats komma levande fram och som han ser som vägen till ett bättre liv för hela familjen. Ett tungt ansvar vilar på den lille sonens axlar, ett ansvar han inte kan leva upp till för han får inte arbeta eftersom han är minderårig. ”Det är mycket jag saknar”, säger sonen, som befinner sig i ett center för minderåriga, sorgset. ”Jag saknar papper för utan papper får jag inte arbeta, det är mycket jag saknar”. Han har rena kläder, en skön säng, får tre mål mat om dagen, undervisas. Men allt det har ingen betydelse för honom så länge han inte kan skicka pengar hem till familjen.

Kameran fångar obarmhärtigt bristerna i de fattigas hem, rucklen byggda av brädbitar och plåt där de bor intill stränderna som inte längre är skådeplatsen för rikliga fiskfångster. Vart har fisken tagit vägen? Välutrustade, moderna fisketrålare från andra länder har tillåtits tömma havet mot att regeringen har fått ersättning. Men de fattiga fiskarna har inte fått någon ersättning. Stränderna är fulla av fiskebåtar, ”cayucos”, färdiga och halvfärdiga. Idag har många av dem sålts till människosmugglarna. Rostiga skelett av större fiskebåtar ligger halvt nedsänkta i hamnen och förorenar vattnet.

 

En grupp repatrierade senegalesiska immigranter intervjuas. De har förlorat allt de ägde, de är inte längre välkomna i sina hem, de har mist all självkänsla. Enligt sig själva och sina familjer är de misslyckade, värdelösa individer. De har ingenting att leva för.

Det är endast de minsta barnen som inte känner till ett bättre liv och som springer skrattande omkring och busar med varandra och med kameramannen och visar den sprudlande livsglädje som bara varelser som inte har mist sina illusioner kan ha.

Filmen avslutas med en tragedi på en kanarisk strand, där Röda Korset tar emot en ”cayuco” med svårt medtagna afrikaner. Trots upplivningsförsök dör två immigranter.

Filmsällskapet gjorde sin inspelning i fiskebyar i Mauretanien och Senegal, de länder varifrån det största antalet immigranter har kommit till Kanarieöarna. Mauretanien har drygt tre miljoner invånare och en yta på strax över en miljon kvadratkilometer, medan grannlandet i söder, Senegal, har över elva miljoner invånare på en yta av 196.000 kvadratkilometer.

Regissör för filmen är María Miró från Gran Canaria. I en intervju i tidningen El Día i slutet av januari berättar hon: ”Vad jag såg i Afrika var fruktansvärt, så fruktansvärt att det är förståeligt att alla unga vill emigrera. De har ingen framtid. Afrika har utnyttjats och misshandlats dels av europeiska länder, dels av sina korrupta regeringar. Det är hög tid att visa Afrikas smärta för att välfärdsstaterna ska ta sig ur sin letargi”.

Det kanariska folket är solidariskt, mycket mera så än många andra folkslag, till stor del tack vare den utbredda emigrationen från arkipelagen till Latinamerika under första hälften av 1900-talet, som också förorsakades av fattigdom och arbetslöshet.  

Under samtalet efter visningen av filmen kommenterade en representant för Senegals immigrationsförening situationen i sitt land. Han ansåg att den nuvarande presidenten har stabiliserat landets ekonomi och att emigrationen därför kommer att minska. Han nämnde också att Senegal är i samma situation som Kanarieöarna: den illegala immigrationen från andra underutvecklade afrikanska länder är enligt invånarna ett av landets största problem.

Helena Somervalli