En av de många positiva sidorna som besök av släktingar och vänner från Skandinavien för med sig är det aktivare sociala livet för vår del. Om dagarna sitter vi för det mesta hemma framför våra respektive datorer, Kjell med sin musik och jag med mina epistlar, och glömmer bort att det finns så mycket annat man kan göra. Min yngsta syster, Martina, och hennes fästman Esa är på besök och ville åka ut och se valar och delfiner. Kjell hade jobb i studion men mamma och jag följde mer än gärna med. Vi har tidigare åkt med en båt som heter Travelin’ Lady, en av de mindre båtarna som är byggd så att propellrarna är inkapslade och inte kan göra djuren illa. Vi valde samma båt igen. Den avgår från hamnen i Los Cristianos klockan 11.00, 13.00 och 15.00 och en omkring två timmars tur kostar 18 euro per person.
Vädret var nästan vindstilla på morgonen men då vi gick ombord, klockan 13.00, hade det börjat blåsa upp. Vi blev lovade en ny resa gratis om färden skulle bli för gropig och vi inte skulle se några djur. En bra bit ute till havs såg skepparen den första gruppen som bestod av fyra-fem pilotvalar, han körde närmare och saktade ner farten. De strömlinjeformade och smäckra valarna med mjukt rundade nosar höll sig nära båten och simmade lugnt intill oss, ner under ytan emellanåt och så frustande upp till ytan i en graciös båge. En mor simmade med sin lilla unge tätt intill och utlöste förtjusta rop hos passagerarna – som till vår glädje inte var många på den här resan. Martina satte sig längst fram i båten, bara en bit ovanför vattenytan och kom så nära några pilotvalar att hon nästan kunde vidröra dem. Hon hörde fascinerad hur de ”pratade” med varandra med höga visslande toner. Vi såg inga delfiner, de håller sig tydligen längre borta.
Jag satt under tiden bredvid en av de två brunbrända skepparna, Paco, och pratade om delfiner och immigranter. Han berättade att han är en ”äkta guanche”, att han har jobbat i branschen i tjugo år och känner delfinerna och pilotvalarna väl, för han har ofta simmat med dem och fått vidröra dem. Genom att med fart lyfta upp båda händerna har han till och med fått dem att slå med stjärten för att stänka ner passagerarna. Han har följt en delfin, som hade fötts med en spricka i stjärtfenan, sedan den var liten och har döpt den till ”La India”. La India har fött åtminstone två ungar, berättade han. Då den befinner sig i närheten kommer den då han kallar på den. ”Du vet, våra kanariska röster hörs långt”, sa han, vilket är nog så sant. Då vi vände om in mot land ringde han ett par andra båtar längre ut och bad dem närma sig för att se djuren. Han kommenterade att skepparna på de olika val- och delfinbåtarna är mycket solidariska och hjälper varandra med information om var djuren befinner sig. ”Vi är inte som biljettförsäljarna på marken som krigar om kunder, vi är sjömän och sjömän håller ihop”.
”Blir ni aldrig trötta på att ’jaga’ valar och delfiner?” undrade jag då den andra skepparen satte sig bredvid mej. Båda svarade i korus: ”Aldrig! Ingen dag är den andra lik”.
Då jag undrade om Paco någon gång hade sett en cayuco med immigranter spände han ögonen i mej och utbrast: ”Sett! Jag har bogserat fyra cayucos ända in till hamnen!” Han kommenterade också att han till att börja med hade tyckt synd om afrikanerna, men att han idag anser att regeringen borde kunna få ett stopp på den illegala immigrationen, inte bara med båtar från Afrika utan också via flygplatser från Latinamerika och de förra öststaterna, för den kostar en massa pengar och vem får betala i slutändan, jo invånarna förstås. Han var av den bestämda åsikten att immigranterna hämtas i större båtar och släpps sedan av nära arkipelagen i en cayuco som får ta dem till stranden. ”Titta på dem”, bullrade han, ”de kommer i sköna sportkläder och Adidas-skor! Har de suttit i tio dygn hopträngda i en sådan där liten båt? Hur får allt bränsle plats? Hur sköter de sina behov?”
Sedan gick samtalet över till politik och jag drog mej försiktigt undan, för Paco blev så ivrig att han glömde bort att styra båten.
Stela i ansiktsmusklerna av mycket sol och salta vindar och med håret i klädsam vindrufsfrisyr – förutom Esa som har sett till att inte behöva ha frisyrbekymmer - klev vi ner för landgången och tackade besättningen. Resan hade varit en njutning.
Valar och delfiner i kanariska vatten: Kanarieöarna ligger precis i zonen som utgör den sydligaste gränsen för arter som tillhör kalla vatten och den nordligaste gränsen för arter som tillhör tropiska vatten. Åtminstone 29 valarter av de 79 som rör sig i oceanerna har setts i kanariska vatten. En dokumentär från 1991 gjord utanför Teneriffa av stiftelsen Cousteau visade för första gången hur riklig förekomsten av pilotvalar var och hur speciella de är. Pilotvalen är den vanligaste valen i vattnen som separerar La Gomera och Teneriffa. Man uppskattar antalet som håller till där till omkring 300. Pilotvalen kan också ses tillsammans med andra valarter.
Turistbåtarnas aktivitet är begränsad; de får inte vara flera än tre i närheten av en grupp valar, de får inte lägga sig framför valarna utan måste hålla sig parallellt med dem, det är inte tillåtet att simma med djuren utan särskild tillåtelse av myndigheterna och det är inte tillåtet att kasta mat till dem.
Text och bilder: Helena
