cristianos

I ETT LITET KVARTER I DAKAR

Helena Somervalli

Från Thiroye har 2.000 ungdomar rest i år till Kanarieöarna. De flesta kommer fram, andra förolyckas. Man vet att 81 har dött och det finns två cayucos med 90 emigranter ombord som aldrig hittades. Mödrarna inbillar sig att dessa odlar mark i det mytiska Europa. För tio dagar sedan fick en mor veta att hennes son hade dött i en cayuco. Några dagar senare dog hon själv i en flod av tårar.

Arame Leye stiger tidigt upp för att be och ge sin familj någonting att äta. En bra dag kan han förtjäna tusen franc CFA, mindre än tre euro. Det är vad han kan vänta sig. Tidigare jobbade han med att salta den fisk som hans 20-årige son fångade. Men sonen gav sig av för månader sedan till Nouadhibou för att ta en cayuco till Kanarieöarna och han har inte hört av sig sedan dess. Sonen hade precis blivit far till en dotter men hann inte vara tillsammans med henne mer än en vecka.

Arame Leyes hus känns som ett daghem. Småttingar kommer och går i ett. Hans döttrar hjälper till med matlagningen, ris med fisk, dag ut och dag in, medan sönerna försöker hitta jobb eller helt enkelt väntar på sin chans att ge sig av. Men Arame har sina ögon på dem för han vill inte på nytt uppleva först osäkerheten, sedan misstanken och till slut vetskapen om att oceanen har slukat sonen.

Fatou Ndoye är en av dem som hoppas. Spåret efter hennes son försvann i början av året men hon vill inte höra talas om några begravningsceremonier. ”Allt är i Guds händer”, säger hon. Fatou förstår att ”alla söner vill hjälpa sina familjer för i Thiaroye finns ingenting”, men hon föredrar nu att de unga stannar och kämpar i Senegal för hon vet att riskerna är alltför stora.

Mellan hopp och förtvivlan

Mödrarna till de unga senegaleserna som åker i cayuco till Kanarieöarna lever i osäkerhet.

Längs de smala och eländiga gatorna i kvarteret Thiaroye sur mer, i Dakar, Senegals huvudstad, sprider sig ett rykte som säger att det finns ett avlägset område i Europa där hundratals unga från kvarteret, som en dag klev ombord på en cayuco och som aldrig sedan har hört av sig, odlar mark och kommer att hämta hopp till kvarteret.

Det sägs att det här lilla hörnet varken har telefonlinjer eller internet och att man därför inte vet någonting om de som reste till en bättre värld. Men de ser fram emot den dagen då alla dessa unga kommer tillbaka med ett stort leende på läpparna och bärande på botemedlet mot alla sorger i Thiaroye.

När de senegalesiska mödrarna tänker med hjärnan vet det att den drömmen inte är sann, att i verkligheten så dog deras söner uppslukade av oceanen på väg till Kanarieöarna. Men för det mesta tänker dessa mödrar med hjärtat. För det är lättare att leva med hopp än med förtvivlan.

Vid första anblicken verkar Thiaroye inte mer än en eländig handfull av hus mellan smala gränder som har vuxit upp mellan två naturliga gränser, vägen som för till centrum av Dakar och stranden, där tusentals cayucos ligger. Men om besökaren går in i kvarteret börjar han känna aromen som vittnar om överlevnadshistorier: familjer som har trasats sönder av cayucos, mödrar som förenas i förtvivlan och barn som har ordet Europa skrivet över sina ansikten.

Översättning av en artikel i en spansk dagstidning

	I ETT LITET KVARTER I DAKAR Helena Somervalli l Från Thiroye har 2.000 ungdomar rest i år till Kanarieöarna. De flesta kommer fram, andra förolyckas. Man vet att 81 har dött och det finns två cayucos med 90 emigranter ombord som aldrig hittades. Mödrarna inbillar sig att dessa odlar mark i det mytiska Europa. För tio dagar sedan fick en mor veta att hennes son hade dött i en cayuco. Några dagar senare dog hon själv i en flod av tårar. Arame Leye stiger tidigt upp för att be och ge sin familj någonting att äta. En bra dag kan han förtjäna tusen franc CFA, mindre än tre euro. Det är vad han kan vänta sig. Tidigare jobbade han med att salta den fisk som hans 20-årige son fångade. Men sonen gav sig av för månader sedan till Nouadhibou för att ta en cayuco till Kanarieöarna och han har inte hört av sig sedan dess. Sonen hade precis blivit far till en dotter men hann inte vara tillsammans med henne mer än en vecka. Arame Leyes hus känns som ett daghem. Småttingar kommer och går i ett. Hans döttrar hjälper till med matlagningen, ris med fisk, dag ut och dag in, medan sönerna försöker hitta jobb eller helt enkelt väntar på sin chans att ge sig av. Men Arame har sina ögon på dem för han vill inte på nytt uppleva först osäkerheten, sedan misstanken och till slut vetskapen om att oceanen har slukat sonen. Fatou Ndoye är en av dem som hoppas. Spåret efter hennes son försvann i början av året men hon vill inte höra talas om några begravningsceremonier. ”Allt är i Guds händer”, säger hon. Fatou förstår att ”alla söner vill hjälpa sina familjer för i Thiaroye finns ingenting”, men hon föredrar nu att de unga stannar och kämpar i Senegal för hon vet att riskerna är alltför stora. Mellan hopp och förtvivlan Mödrarna till de unga senegaleserna som åker i cayuco till Kanarieöarna lever i osäkerhet. Längs de smala och eländiga gatorna i kvarteret Thiaroye sur mer, i Dakar, Senegals huvudstad, sprider sig ett rykte som säger att det finns ett avlägset område i Europa där hundratals unga från kvarteret, som en dag klev ombord på en cayuco och som aldrig sedan har hört av sig, odlar mark och kommer att hämta hopp till kvarteret. Det sägs att det här lilla hörnet varken har telefonlinjer eller internet och att man därför inte vet någonting om de som reste till en bättre värld. Men de ser fram emot den dagen då alla dessa unga kommer tillbaka med ett stort leende på läpparna och bärande på botemedlet mot alla sorger i Thiaroye. När de senegalesiska mödrarna tänker med hjärnan vet det att den drömmen inte är sann, att i verkligheten så dog deras söner uppslukade av oceanen på väg till Kanarieöarna. Men för det mesta tänker dessa mödrar med hjärtat. För det är lättare att leva med hopp än med förtvivlan. Vid första anblicken verkar Thiaroye inte mer än en eländig handfull av hus mellan smala gränder som har vuxit upp mellan två naturliga gränser, vägen som för till centrum av Dakar och stranden, där tusentals cayucos ligger. Men om besökaren går in i kvarteret börjar han känna aromen som vittnar om överlevnadshistorier: familjer som har trasats sönder av cayucos, mödrar som förenas i förtvivlan och barn som har ordet Europa skrivet över sina ansikten.
Översättning av en artikel i en spansk dagstidning