Om söndagarna brukar vi åka ut en sväng, Kjell, mamma och jag, och då passar vi på att leta efter nya spännande matställen och att ta lite bilder. För någon vecka sedan längtade vi till Teide. Det gör vi ganska ofta. Det var en strålande vacker, nästan molnfri, söndag. Vi tog vägen mot Guía de Isora och därifrån avtagsvägen vid Chío upp mot Teide, genom skogskronan, ”Corona Forestal”, och National-parken, där den rena och klara luften doftade underbart av solvarma pinjeträd. Utsikten mot La Gomera och La Palma uppifrån skogsom-rådet är verkligen storslagen och jag plockade fram kameran och tog några bilder, tills jag insåg att batterierna var slut. Vi hade naturligtvis inga extra batterier med oss. Uppe vid linbanans bas kunde vi köpa batterier och kameran plockades fram igen.
På vägen ner stannade vi i Vilaflor – som är Spaniens högst belägna by på 1.400 meter över havet – och besökte en liten restaurang som har blivit ett av våra favoritställen, Tasca Roberto, vid gatan Hermano Pedro. Restaurangen ligger i två våningar i ett 300 år gammalt och väldigt charmigt hus. Den viktigaste orsaken till att vi trivs så förträffligt är ändå värdparet, Araceli och Jesús, två sympatiska och gästvänliga personer från fastlandet som har förälskat sig i Teneriffa, som så många andra, och stannat kvar. Jesús, hemma från Madrid, lagar den utsökt goda maten och Araceli, som kommer från Galicien, serverar.
Följande söndag gjorde vi en ny tur, den här gången till norrsidan, till Mercedesskogen, i hopp om att den här gången hitta en Mercedes. Förra gången vi var där, för ett tiotal år sedan, hade alla tagit slut och nu var läget detsamma. Inte en enda Mercedes fanns kvar…
Vi tog motorvägen till Santa Cruz och passerade det stora hålet som ska bli nya Plaza España. Vidare genom staden, nästan ända fram till badstranden Las Teresitas, där vi vek av till San Andrés och körde upp genom bergsmassivet Anaga, El Macizo de Anaga. Den som lider av åksjuka ska inte åka den vägen, den är en enda kringelikrok. Fint asfalterad och med avbärarräcken, men den ena hårnålskurvan följer på den andra och man blir lite yr i huvudet. Landskapet är absolut hänförande. De imponerande höga och branta klippväggarna är täckta av växtlighet och skimrar i en mängd olika gröna nyanser. Långt nere i dalarna skymtar små vita hus. Väl uppe körde vi in till bergåsen El Bailadero, där man ser havet åt två håll med Santa Cruz på ena sidan åsen och den lilla byn Taganana på andra sidan.
Vi körde vidare mot Mercedesskogen och stannade vid utsiktsplatsen El Pico del Inglés, engelsmannens topp, en sevärdhet i sig med en otrolig utsikt mot El Teide.
Färden gick sedan ner genom skogen till La Laguna, där vi irrade omkring och gjorde några oplanerade rundor innan vi hittade avfarten till El Teide via La Esperanza, där bland annat de minderåriga immigranterna har sitt härbärge. Denna gång skulle vi inte hälsa på immigranter, utan äta middag på en liten restaurang mitt i pinjeskogen, Las Raíces. Den är ingen lyxkrog men har god och väldigt billig mat och vänlig personal. Därifrån gick vägen igen upp till Teide, förbi observatoriet, genom ”klippiga bergen”, ner mot Vilaflor och hem.
Resan tog sammanlagt sex timmar och var värd varenda minut.
Text och bilder: Helena, 2007