Amadou Ndoye, Senegal, är lärare i spansk litteratur i ett universitet i Dakar. Han är en populär föreläsare internationellt tack vare sin kulturella utbildning, sitt sunda förnuft, sin närhet till sin nästa och sin ödmjukhet. I en artikel i El Día, 9/10/08, intervjuas han.

Här följer min översättning av intervjun som belyser den afrikanska fattigdomen:

Er relation till arkipelagen, hur har den vuxit fram?

Jag doktorerade i kanarisk litteratur.

Hur kombinerar man så olika kulturer som den afrikanska och västvärldens?

Jag har haft förmånen att få växa upp i ett land som heter Senegal. Min mor talar dialekten wolof och jag är islamsk. Jag lärde mej arabiska, franska, engelska, spanska, latin och portugisiska. Kanske dessa omständigheter har förberett mej för att öppna mej för allt som kommer utifrån, även fast mina fötter står stadigt på den senegalesiska marken där mina rötter finns.

Lär ni ut kanarisk kultur i universitetet i Dakar?

Jag leder en kurs som heter ”Översättning från spanska till franska” och ibland plockar jag fram texter skrivna av kanariska författare. Varje gång jag har en möjlighet att prata om Kanarieöarna i mina klasser gör jag det.

Är ni optimistisk beträffande den afrikanska kontinentens utveckling i dagens internationella ekonomiska situation?

Alla utifrån måste veta om att de är en del av Afrikas problem. Det handlar alltid om samma vanrykte. ”Stackars er”, säger de. Må så vara, men det är inte synd om oss för vi har olja, platina, uran och guld, med dessa är inte våra egna rikedomar, för de multinationella företagen från väst exploaterar fortfarande rikedomarna. De är dom som besluter vad som ska produceras och i vilka mängder. Dessutom blandar de sig i våra val och lämnar oss inte i fred. De är en del av problemet och det måste de förstå, för om inte de gör det kommer vi att fortsätta i fattigdom. Schweiz, till exempel, säljer god choklad, perfekt, men varifrån kommer den? Planterar schweizarna kakao? Man talar om det utmärkta kaffet i Wien, men var i Österrike odlar man kaffe? Människan måste fråga sig frågor som dessa. Varför utnyttjar man rikedomar som tillhör andra till låga priser och när de exporteras görs det till höga priser? Det här är problemet i grunden och medan detta fortgår kommer våra ungdomar att anlända till Europa i fiskebåtar för vi äger inte själva våra rikedomar. Oljepriset steg och det inverkade synnerligen negativt på oss, medan stegringen av prisen på livsmedel träffade oss som ett blixtnedslag, för vi producerar vad vi inte äter och vi äter vad vi inte producerar. Det är klart att den ekonomiska krisen kommer att slå hårt mot oss.

Vid sidan om ekonomin, om vi pratar om andra värden som spiritualitet, familjen, de gamla, religionen etc., också där är vi långt ifrån varandra, västvärlden och Afrika, eller hur?

Vi afrikaner fortsätter att hålla nära ihop och våra familjer är ännu inte monokärnfamiljer, som här. Hos oss bor pappa, mamma och mor- och farföräldrarna i ett och samma hus och vi bryr oss mycket om alla våra släktingar. Hos oss har ordet ”släkting” en sociologisk betydelse och en släkting är också grannen mittemot, i huset intill, kollegerna på arbetet. Åtminstone 30 eller 40 personer lever på min lön. Men trots alla svårigheter delar vi på allt och vi anser att människan är den största rikedomen. Om en utomstående säger att man måste vara individualist uppstår ett problem. För oss är detta inte den riktiga vägen.

Enligt er åsikt, vart är vi på väg?

Jag tror att vi inte går på den rätta vägen för, jag vidhåller, vi vill inte dela med oss. Den ekonomiska krisen är ett klart exempel. Några få herrar har fått hela planetens ekonomi att vackla och detta gynnar några få personer. Vi talar om en obalans som i slutändan inte gynnar någon, anser jag

I ert land, är man medveten om tragedin där många unga från ert land dör i sina försök att nå våra kuster?

Såklart, de är våra bröder, barn eller andra släktingar som kommer och ber om hjälp att hitta ett jobb. Men du kan inte ge dem ett jobb som tillfredsställer dem och tyvärr sänder satelliterna mycket propaganda som erbjuder dej ”Nike-dojor”, till exempel, och därvidlag är vi alla likställda men vi har inte alla samma köpkraft. Enligt min åsikt är lösningen att sätta sig på skolbänken och lära sig, men ungdomarna idag tycker att det tar för lång tid och de har bråttom att konsumera just nu. De bor i fartens århundrade och de lyssnar inte alltid på en lärare som jag.

Millenniummålen fram till 2015 kommer inte att uppfyllas?

För många länder kommer de inte att uppfyllas, vilket innebär att det kommer att uppstå mera problem och många kommer att försöka få sin utkomst där de vill eller kan och ett sätt är att kliva i en cayuco eller patera. Det är tragiskt men om inte Afrikas ekonomiska situation förbättras är jag rädd att vi kommer att fortsätta se båtarna korsa haven.

I denna osäkra ekonomiska situation, borde inte västvärlden ta modell av den afrikanska humanare livsstilen?

Visst, dela med sig, för en av världens stora paradoxer är att med pengarna som USA lägger ner varje dag på Irak skulle alla världens fattiga kunna äta sig mätta. Obalansen är nu ohållbar, för 20% av planetens invånare har i sina händer 80% av världens rikedomar. Om inte någonting görs för att rätta till detta kommer obalansen att eskalera.

Känner ni er som hemma här på Kanareöarna?

Det gör jag, kanarierna tar emot mej med tillgivenhet och jag känner att jag befinner mej bland vänner varje gång jag kommer till arkipelagen.