ALICIA NAVARRO - "en kvinna med vit hy och afrikanskt hjärta"

 

Till slut kommer det värsta: bilder av lik som flyter i havet med ansiktet nedåt, cayucos fulla av huttrande ungdomar, anonyma nischer på gravplatsen, livlösa kroppar på stranden. Ett förtvivlat skrik skär igenom publiken: ”Fred, det är Fred, min bror, han är död”. Kvinnan hade inte hört någonting från brodern på två år och nu såg hon honom på en bår buren av Röda Korsets frivilliga.

Guineas militärpolis tömde fyra gånger fotbollsstadion för att alla som väntade utanför skulle få se videon. Fiskfjällen föll från 20.000 personers ögon på 17 minuter. De lämnade stadion med hängande huvud, tysta, berättade Alicia. Hon har fått utmärkelser för sitt arbete, men inga pengar. Vad skulle hon inte kunna göra med 1.800 miljoner euro? Eller med en bråkdel av summan.

Videon övertygar inte alla. De få som har lyckats och som återvänder med gåvor, bil och pengar till att bygga ett hus ger de presumtiva emigranterna nytt hopp och hoppet är det sista man förlorar.

Guinea-Conakry är till ytan hälften av Spaniens yta och har åtta miljoner invånare. Landet styrs av en socialistisk militärjunta under ledning av general Conte. Han har lyckats bibehålla den politiska stabiliteten i landet som är det tolfte fattigaste landet i världen. 37.000 guineaner bor i Spanien, många på Kanarieöarna.

Alicia Navarro hjälper både de spanska och de guineanska myndigheterna att hålla koll på båtarna med illegala. Hon säger: ”Förra året (2005) lokaliserade vi ett tjugotal båtar. Vi har inga medel att kämpa mot maffian, men vi vet hur den fungerar och vi kan informera den spanska regeringen om vad vi vet”. Hon berättar att det finns flera illegala läger för immigranter utmed Guineas kust. De flesta har kommit via gränsen till Mali.

Alicia Navarro säger att det mest givande i hennes jobb är projekten som hjälper afrikanerna i det egna landet. ”När vi kommer till en by med vår video undrar tittarna: 'Okej, det är farligt att emigrera men vad har ni för alternativ?'  Vi försöker ge alternativ genom vår hjälp till kvinnorna eller till skolorna. Men det skulle hjälpa mycket mer om de europeiska regeringarna hjälpte med utvecklingen av det som afrikanerna redan behärskar: textilarbeten, konstverk, jordbruksjobb i stället för att satsa så mycket på det förtryck som ett stängt Europa innebär". 1.800 miljoner euro, vad skulle inte de pengarna kunna åstadkomma! Eller bara en bråkdel av summan.

- En psykiater i Barcelona har konstaterat att 50% av immigranterna lider av psykiska störningar med symptom som uppenbarar sig två-tre år efter ankomsten. De verkar helt friska, men de lider av någonting han har gett namnet ”Odysseus syndrom”. Störningarna utlöses av en stress som är större än förmågan till anpassning. Oron, rädslan, rotlösheten och familjen långt borta leder till syndromet. Det handlar till slut om kronisk mångfaldig stress. Spänningen och rädslan av att leva och bo illegalt i ett främmande samhälle utgör en problematisk situation i en, ibland, fientlig atmosfär.

Helena Somervalli

 

Vilka kriterier styr makthavarna?

EU har in sin storsinthet lovat avsätta 4.000 miljoner euro till immigrationen och av denna summa 1.800 miljoner (!) till ökad gränskontroll vid Europas sydliga gränser. Europa ska stänga sina portar och Europa stänger sina ögon för verkligheten bakom den illegala immigrationen. Varför investera i dyra plåster när såret är för djupt? Gränskontrollen hjälper inte Afrika. Gränskontrollen kostar pengar. Vad skulle man inte kunna göra med 1.800 miljoner euro, en ofattbar summa för en fattig afrikan. Mauretanien, Senegal, Gambia, Guinea-Bissau, Guinea-Conakry, Sierra Leone, Liberia, Elfenbens-kusten, Ghana, Chad, Niger och Mali har totalt omkring 110 miljoner invånare, av vilka i snitt 50% lever under existensminimum. 1.800 miljoner euro delat på 55 miljoner extremt fattiga ger vid en enkel matematisk uträkning var och en omkring trettiotvå miljoner euro under de närmaste sju åren, över fyra miljoner om året. En fattig afrikan begär inte miljoner euro, han behöver ett arbete som gör att han kan försörja sin familj och med alla dessa miljoner skulle man kunna skapa miljoner arbetstillfällen. Den afrikanska fiskaren behöver få havet tillbaka, havet som nu töms på fisk av främmande fiskefartyg med sofistikerade fiskeredskap. Jordbruksarbetaren behöver mark och säd och boskapsskötaren behöver boskap och gröna ängar. Kvinnorna tar tacksamt emot en symaskin för då kan de sy kläder att sälja.

Det finns en person som helhjärtat ägnar sig åt att hjälpa afrikanerna i Guinea-Conakry. Namnet Alicia Navarro dök upp inför mina ögon första gången för några år sedan då hon som Guinea-Conakrys honorärkonsul i Spanien berättade om de afrikanska kvinnorna som hade lovats legalitet i Spanien av en marockan som påstod att en förutsättning var att kvinnorna var gravida och att han skulle ”hjälpa” dem att bli havande.

Jag forskade lite och hittade en intervju i en spansk tidning med denna storartade kvinna. Med egna medel och donationer producerade hon en video, ”Europa, paradis eller illusion”, som är mera effektiv än alla patrullbåtar och flygplan. Videon har visats för mer än två miljoner afrikaner och den illegala immigrationen från Guinea-Conakry har minskat med 70%, en siffra som den spanska regeringen har verifierat. Alicia Navarro leder en välgörenhetsorganisation som heter Nimba och har sin bas i Las Palmas på Gran Canaria. ”En kvinna med vit hy och afrikanskt hjärta”, skriver tidningen.

5.000 afrikaner sitter knäpptysta i fotbollsstadion där filmen visas i olika omgångar. Den inleds med två emigranter som säger att det hade varit bättre att stanna hemma. De berättar om hur de tog kontakt med maffian, hur de lurades, hur kvinnorna i gruppen våldtogs, hur de upptäcktes då de närmade sig den kanariska kusten och de 40 dagarna av internering på Kanarieöarna. Publiken får lära sig att de spanska lagarna är stränga och att man följer dem. Sedan begravs en annan myt: myten om arbetet, som inte är lätt och som det inte finns ett överflöd av och som inte är välbetalt. Videon visar hur immigranterna lever och bor, den visar de svarta prostituerade kvinnorna och de ambulerande gatuförsäljarna. En afrikan säger i filmen: ”Människorna här är individualister, de är inte som i Afrika. Alla misstror alla. De är instängda i sig själva, som sköldpaddorna. Flera öden utspelas; hur familjer har trasats sönder; telefonsamtal där de berättar att de mår bra för de är friska men där den psykiska hopplösheten inte går att dölja.