EN SÖNDAGSÅKTUR TILL KUSTEN AGACHE MED SMÅ BYAR FASTKLISTRADE VID HAVET
Inspirerade och påverkade av de tråkiga händelserna i byn Cho Vito i Candelaria, där invånare skrikande bars ut ur sina hem och husen sattes i gång att rivas, beslöt vi göra en åktur utmed kusten Agache på södra Teneriffa, där ett antal bostäder i flera byar är rivningshotade. Vi stämde träff med våra vänner Liisa och Peter och deras två hundar vid den arabinspirerade bensinstationen/-restaurangen/baren Oasis i Fasnia. Kjell och jag hade följt med bygget av komplexet en längre tid innan det blev färdigt och vi var övertygade om att resultatet skulle bli en moské för muselmaner, men det skulle det alltså inte.
Vi satte oss på terrassen i gassande solsken och beställde fem café con leche, en donut och en spansk omelett att dela på. Omeletten fick vi vänta förgäves på, trots påminnelser. Men det finns ju andra ställen att äta på så vi fortsatte expeditionen. Första anhalten var byn nedanför Oasis som heter Los Roques, klipporna, och byn gör minsann skäl för namnet. Klipporna var lindrigt uttryckt imponerande. Efter Los Roques skildes våra vägar, Liisa och Peter åkte vidare till Güímar och vi körde in på en väg som leder till flera av de små byarna som ofta har nämnts i rivningssammanhang, La Caleta, Punta Prieta, La Puente och El Tablado. Kjell kollade på kartan hur vi skulle åka, men enligt kartan existerar vägen inte. Trots sin ickeexistens slingrar den sig fram parallellt med motorvägen mot sjösidan och leder först in till Punta Prieta och därefter La Puente och El Tablado. La Caleta ligger åt ett annat håll, så den byn besöker vi en annan gång. Trafiken var gles, nästan obefintlig, och de pittoreska husen ligger så nära havet att vågorna många gånger praktiskt taget slickar väggarna. Utsikten mot havet var, som alltid, hänförande. Det tråkiga var att många av husen i de små byarna är i bedrövligt skick. Jag föredrog att plåta de vackrare husen och den fantastiska utsikten.
Eftersom den uteblivna omeletten hade lämnat ett växande tomrum i magen började vi titta efter någon form av matplats och inom kort såg vi ”Restaurante Mojo Picón” skrivet på ett litet hus på andra sidan motorvägen. Dit begav vi oss för det verkade handla om en lokal krog. Vi hade rätt. Ingen lyx, ingen meny, griffeltavla med de maträtter som erbjöds, knapphändig inredning, ekande lokal, endast ortsbor vid borden. Servitören ställde med frånvarande min fram bröd, smör och bestick. Gafflarna var av normal storlek, men så små och usla knivar har vi aldrig förr skådat. Det goda färska brödet hade smak av kummin och de röda och gröna mojosåserna var läckra. Det kunde man förstås vänta sig med tanke på restaurangens namn. Min mor och Kjell valde kötträtter, men servitören hade nämnt friterad murena då han berättade vad köket hade att erbjuda och jag beslöt smaka på den fula fisken, vilket jag inte har gjort tidigare. Visst var den god, men fullspäckad av små ben som fastnade mellan tänderna. Salladen var fräsch, vinet gott och kaffet och efterrätten, quesillo, en typ av ostpudding, var en perfekt avslutning på måltiden. Priset på hela härligheten var nästan löjligt lågt.
Två glada hundar väntade på oss hemma och resten av kvällen fortsatte i kanariska tecken vid televisionen som sände ”La Bodega de Julián”, ett söndagsprogram med folkmusik, och ”En Clave de Já”, ett mycket populärt humorprogram som denna gång sändes från La Gomera. På det hela tagen en alltigenom lyckad söndag!
Text och bilder: Helena Somervalli
