EL TELÉMACO, DEN SISTA RESAN

Det stora antalet migranter från Västafrika ger rubriker i kommunikationsmedierna, men också den egna emigrationen från Kanarieöarna till Syd-Amerika ombord på Telémaco, ett av de 34 så kallade spökskeppen som aldrig mera återvände till arkipelagen, de var segelfartyg som i slutet av 1940 och under 1950 tack vare passadvindarna förde papperslösa kanarier till Venezuela, det förlovade landet för de fattiga och utsvultna kanarierna som såg landet på samma sätt som migranterna från Afrika idag ser Spanien. Centralamerika är i fokus i dagarna då det har gått 70 år sedan det sista ”spökskeppet”, Telémaco, färdades till Venezuela med emigranter, en resa som tog omkring 40 dygn. Situationen då liknar mycket den som afrikanerna idag upplever i sina egna länder.

Så som migranterna idag anländer i sina överfulla fiskebåtar, så anlände ett stort antal kanarier till Venezuela och andra sydamerikanska länder under en lång period. Så sent som i augusti 1950 gick 171 kanarier ombord på Telémaco. Venezuela var då ett blomstrande och rikt land. Boken ”Viajar en el Telémaco”, resan med Telémaco, har i dagarna presenterats till minne av färden för 70 år sedan. Boken är skriven av Manuel de Paz Sánchez, Manuel Hernández González, Ángel Dámaso Luis León, Maximiano Trapero och Francisco Pomares.

”Idag anländer människor med risk för sina liv och med samma förhoppningar som våra föräldrar och far- och morföräldrar hade: leva ett värdigt liv i trygghet och hjälpa sina familjer”, säger en politiker och tillägger: ”det gäller att ha perspektiv och behandla de afrikanska migranterna med värdighet”. Fartyget Telémaco representerar framför allt den illegala emigrationen från Kanarieöarna till Sydamerika, men den är också en resa i tiden. Med på resan med Telémaco befann sig en enda kvinna, Teresa Arcía Arteaga, som avled 2018.

Teresa García Arteaga berättar under en intervju via telefon: ”Aldrig kunde jag tro att jag skulle uppleva någonting så förfärligt; orkaner, vågorna som sköljde över hela båten, båten som gungade som en vagga i ett jordskalv, hungern, osäkerheten, inte veta om vi skulle överleva”. Det var en resa till helvetet. Två stormar orsakade panik, de stora vågorna tog med sig nästan alla livsmedel, men det värsta var att de också tog dricksvattnet. Migranterna var halvdöende och utsvultna tills de en dag mötte ett oljefartyg som slängde vatten och ris åt dem så de klarade sig några dagar till. Sångerna, folías, som hade ljudit i början av resan hade tystnat, men den 10 september skymtade de Diamantklippan söder om Martinique. Teresa minns: ”Då hoppet hade dött såg vi miraklet Martinique”. Med vatten, mat, vila och förnödenheter återvände livsgnistan och sex dagar senare kom de fram till La Guaira, hamnen i Venezuela. Några av de ombordvarande skickades tillbaka, andra stannade kvar i Venezuela. De arbetade på sockerfälten och i jordbruket och tjänade bra med pengar de kunde skicka hem. Idag är det deras barn och barnbarn som flyr köer, brist på livsmedel och ett liv i osäkerhet och som utgör den nya generationen som återvänder till sina rötter. Teresa var en av dem som stannade kvar och bildade familj.

Resan med Telémaco var inte unik, många liknande hade gjorts samma år, men den här resan har en speciell betydelse för kanarierna, för den satte fokus på en mörk period, en tid av misär, hopplöshet och förtvivlan, märkt av förtryck och ransonering under Francos diktatur.

Fartyget avgick från Valle Gran Rey på La Gomera den 9 augusti med de illegala och papperslösa passagerarna ihopträngda som sardiner i en burk. José Chinea var en av passagerarna ombord på Telémaco. Han berättar: ”Misären på öarna var stor, du klarade dig endast om du hade en bit mark där du kunde odla och ta hand om boskap. Ungdomarna idag kan inte ens föreställa sig hur livet var. Jag gifte mig och fick en dotter men jag kunde inte försörja familjen och därför gick jag ombord på Telémaco som med invånarnas hjälp lyckades undvika Guardia Civils patrullbåtar. Vi använde visselspråket för att varna för Guardia Civil eller om någonting gick galet. I Martinique togs vi väl emot och vi fick mat. Det var första gången vi såg svarta människor. Vi kom fram i samma kläder vi hade haft sedan starten och vi behöll de trasiga kläderna på av respekt för Teresa, den enda kvinnan ombord”. José Chinea kom så småningom tillbaka till La Gomera men återvände med sin hustru till Venezuela där paret fick två barn till. De har sedermera återvänt till La Gomera där José köpte sig en taxibil.

Anekdoterna från resorna över Atlanten är många och färggranna: Paco, som då var 17 år gammal, åkte år 1949 med det nästan hundraåriga segelfartyget La Elvira från Gran Canaria och berättar att han tillsammans med medresenärer organiserade kapplöpningar med loppor för att få tiden att gå. Efter 36 hemska dygn till havs kom de fram till Venezuelas kust iklädda trasor och, utsvultna som de var, kastade de sig över en okänd frukt som luktade terpentin och de tänkte att den förmodligen var giftig, men hungern var större än rädslan att dö. De hade tur, den ”giftiga” frukten var mango.

De kanariska hamnarna kontrollerades av Guardia Civils patrullbåtar och spökskeppen var förbjudna att lämna hamnen annat än för fiskeresor. La Elvira avgick från Las Palmas med 106 emigranter som hade betalat 4.000 pesetas var åt organisatörerna, en förmögenhet på den tiden då en arbetare tjänade 20 pesetas om dagen. Migranterna klev nattetid ombord från en roddbåt och i samma ögonblick hördes skott och en patrullbåt närmade sig. En guardia skrek: ”stopp, i Spaniens namn!”. Patrullbåten hann i kapp och en röst hördes säga ”överlämna er!” varvid en röst i mörkret svarade ”din mamma kan överlämna sig”. Allt såg förlorat ut men så kom en kraftig vindpust som skickade iväg segelfartyget som kom ut på internationella vatten. Efter många vedermödor kunde migranterna stiga i land i Venezuela där de togs väl emot.

Omkring 126.000 spanjorer, majoriteten kanarier, bor idag i Venezuela. Mellan 1948-1950 emigrerade omkring 12.000 kanarier till Venezuela, den åttonde ön.

Källor: eltambor.es, diario.es, eldigitalsur.com

Bilder: El 'Telémaco': gomera.com.es, La Elvira: eltambor.es,

Bild av boken Telémaco, el último viaje (den sista resan): eltambor.es

Sammanställt och översatt av Helena